Vänsterförbundets Partiprogram

En verklig frihet för var och en
Demokratiska samfund
En hållbar utveckling
Vänsterns värden har format Europa
Hot mot välfärden
Den tredje vänsterns tid är inne
Efterskrift

Inledning

Vår tid präglas av förändringar. Under det gångna seklet har Finland, Europa och hela världen genomgått oerhörda omvälvningar. De har kraftigt påverkat såväl människans vardag, hennes självförståelse och sociala liv, som samhällenas produktion och till och med deras administration. Förändringen har skett i snabbt tempo och dess takt har ständigt accelererat, jämfört med föregående århundrade. Den växande vetenskapliga och teknologiska kunskapen och dess alltmera utbredda tillämpning inom produktionen och företagsverksamheten har utgjort kärnan i förändringen i vår tid.

Uppfinningar som följde varandra i snabb takt och de industriföretag som utnyttjade dem satte det sedan länge stabila agrarsamhället i rörelse, mot en ständig förändring. Under 1800-talet uppkom i Europa vid sidan om jordbruket till en början vidsträckta industriella områden men småningom även hela industriella samhällen

Under 1900-talet har den teknologiska utvecklingen samt den påföljande ökningen av produktiviteten gradvis fört utvecklingen i en postindustriell riktning, som poängterar produktionen av service. Den förändring som uppstått i produktionsstrukturen på grund av de teknologiska uppfinningarna - först industrisamhällets sedan det postindustriella samhällets framväxt - bröt ner de konventionella sociala och ekonomiska strukturerna inom agrarsamhället, samt födde sålunda fram nya samhällsklasser och nya motsättningar. Det industriella samhället förde med sig många nya möjligheter, men även ett nytt slag av beroendeförhållanden, utsugning och otrygghet. Även den postindustriella utvecklingen innebär allvarliga konflikter och hot, men också betydelsefulla möjligheter.

Den teknologiska utvecklingen har skapat många hjälpmedel, för att underlätta såväl människors, varors som informationens rörlighet. Utvecklingen av den teknologi som underlättade förflyttning från en ort till annan bidrog tillsammans med tidens politiska förändringar till att påskynda uppkomsten av nationalstaterna och gjorde dem till naturliga lokala marknads- och administrationsområden. Nationalstaterna erbjöd även naturliga ramar för medborgarnas samarbete och deras politiska verksamhet.

Den snabba utveckling som skett under de senaste årtiondena inom områdena för transportmedel och kommunikationsförbindelser har vidare gjort gränserna i tid och rum mindre viktiga. Samtidigt har den minskat betydelsen av det lokala och av de nationalstater som baserat sig på det lokala. Den moderna informations-, produktions-, och transportteknologin förenar nu betydligt vidare områden än enbart nationalstaterna och gör den till ett enda marknadsområde, som omfattar hela jordklotet. På dessa vida marknadsområden kan produktionen av artiklar och ofta till och med enskilda skeden i en produktionsprocess ske synnerligen långt borta från den ort, där produkten slutligen förbrukas. Kraftigast har kapitalet utvidgat sitt marknadsområde. Kapitalet är lätt flyttbart från ett land till ett annat med hjälp av den välutvecklade, oerhört snabba informationsteknologin.

Utvidgningen av marknaderna och ökningen av kapitalets rörlighet har reducerat nationalstaternas ställning som naturliga marknadsområden. Internationaliseringen av marknaderna har ökat ländernas inbördes beroende. Samtidigt har känsligheten för olika slag av störningar, som förflyttar sig från ett land till ett annat, blivit större. Dessa förändringar har klart inskränkt såväl staternas nationella självbestämmanderätt som deras möjligheter att styra sin egen ekonomiska utveckling. Minskningen av både de lokala marknadernas och de statliga gränsernas betydelse har även begränsat medborgarnas inflytande. På den globala marknaden har makten i allt högre grad övergått från nationalstaterna och de lokala medborgarna till storföretag som opererar på de internationella marknaderna och kapital som förflyttar sig från ett land till ett annat.

* * *

Nationalstaterna har strävat till att anpassa sig till internationaliseringen av marknaderna genom att utvidga sitt inbördes samarbete. Man har förverkligat detta samarbete genom att ingå internationella avtal och genom att grunda övernationella institutioner för att ombesörja övervakningen av dessa. Man har idkat samarbete bl.a. inom handelspolitiken, finansieringen och fredsbevarandet, samt i begränsad utsträckning även i frågor som handlar om mänsklig utveckling och miljöskydd. De övernationella institutionerna har dock tillsvidare varit jämförelsevis odemokratiska. Särskilt i ekonomiska sammanhang har de i huvudsak återspeglat synsätten hos de företag som är på väg att bli internationella och hos investerarna. Medborgarnas intressen har stannat i bakgrunden.

Det förekommer även redan rätt så många övernationella koalitioner mellan medborgare och medborgarorganisationer. De är dock ännu ytterst svaga jämfört med företagens och kapitalets internationella koalitioner. Så är fallet, fastän globaliseringsutvecklingen allra mest uttryckligen hotar medborgarnas ekonomiska och samhälleliga ställning. I industriländerna hotas de sociala och samhälleliga rättigheter som människan under tidens lopp uppnått. I uländerna åter står människors förmåga och möjligheter att ens komma i gång med uppbyggandet av politiska rättigheter och en social trygghet i vågskålen. Medborgarsamhällets brist på övernationellt inflytande är en allvarlig företeelse, eftersom de globala marknaderna inte enbart hotar människornas rättigheter, utan också kanske inte rentav omöjliggör, men åtminstone försvårar möjigheterna att i framtiden utvidga och utveckla rättigheterna enbart på nationell nivå.

En globalisering på kapitalets villkor begränsar således staternas självständighet och förhindrar en utvidgning av medborgarnas ekonomiska och samhälleliga rättigheter. Dessutom hotar den den dagliga utkomsten för majoriteten av mänskligheten. Utkomsthotet uppkommer genom att den ständiga effektiveringen av produktionen och den allt hårdare internationella konkurrensen försvagar den lokala sysselsättningen och därigenom också lokal- och distriktsamhällenas livsduglighet. På den alltmera internationella marknaden är det även svårt att upprätthålla bättre arbetsvillkor och striktare miljönormer än i övriga områden.

Arbete och utkomst är dock nödvändiga överallt. Därför leder en skärpt konkurrens lätt till en ond cirkel av social dumpning, där internationella företag låter stater och deras social-, arbets- och miljölagstiftning tävla mot varandra. Det finns redan exempel på dumpning av sociala värderingar och miljöskydd samt på den onda cirkel av fattigdom och miljöförstörelse som den skapat. Således är den stora frågan under det nya seklet, huruvida man skall låta dumpningen med påföljande ökning av samhällelig orättvisa fortsätta, eller försöka göra något åt saken.

* * *

I bakgrunden för samhälleligt handlande finns alltid något slag av värderingar samt strävanden som dessa styr. För tillfället dominerar de centraliserade marknadernas värderingar som ensidigt betonar vinst, tävlan och den starkares rätt.

Om man vill stoppa upp dumpningen av arbetsvillkor, sociala rättigheter och miljövärden, bör man istället för de ensidiga marknadsvärdena lyfta fram sådana värden och handlingsmodeller som stöder sig på mänsklighetens, det gemensamma ansvarets samt jämlikhetens ideal. För politiska rörelser - partier, fackföreningar och medborgarrörelser - som önskar en samhällelig förändring innebär detta, att de skall upphöra att tro på den alternativlöshet och den "den enda lösningens politik" som serveras av samhällets övre skikt samt företagsvärlden. I stället för alternativlöshet bör man inte endast skapa en tro på, utan verkligen börja tro på det faktum, att det finns äkta valmöjligheter och att värderingarna och det samarbete de inriktar har en betydelse. En politisk förändring som styrs av människors ömsesidiga samverkan är möjlig även nu, liksom den har varit möjlig under den föregående hundra-, eller tvåhundraårsperioden.

Frihet, demokrati och hållbar utveckling

Vänsterförbundet är en politisk rörelse utformad av människor som strävar till samhällelig förändring och jämbördig utveckling. Rörelsens verksamhet baserar sig på tre centrala värden: frihet, demokrati samt en ekologiskt hållbar utveckling. Vänsterförbundet verkar i Finland, men dess värden och de politiska krav som utgår från dessa är globala och vidgas även därför utöver nationell nivå. En förändring som främjar frihet, demokrati och hållbar utveckling behövs förutom i Finland, även i Europa och i hela världen.

En verklig frihet för var och en

Det mest grundläggande värdet för vänstern är en verklig frihet för varje människa, d.v.s. frihet att förverkliga sig själv och använda sig av sina färdigheter, frihet att växa och utvecklas till ett fullvärdigt jag. Styrkan och det revolutionära i frihetsvärdet ligger i att frihet är verklig endast då den tillhör varje individ. Därför kan sann frihet inte förverkligas utan den radikala principen om jämlikhet och gemensamt ansvar mellan människorna. Jämlikhet människor emellan kan å sin sida inte förverkligas utan en bred social och bildningsmässig jämlikhet.

Frihetens samhälle kan inte bära ett ansikte av ojämlikhet. Varje människa bör garanteras rätt till ett fullvärdigt liv, oberoende av kön, ålder eller boningsort. Verklig frihet kan endast uppnås, genom att respektera varje enskild individs jämlikhet inför lagen. Ingen människa kan vara verkligt fri, om hon godkänner diskriminering av språkliga, kulturella, etniska, religiösa eller sexuella minoriteter och dålig behandling av handikappade eller utnyttjande av barn. Till byggstenarna för en verklig frihet hör även smidiga och hanterliga ramar för vardagen samt ett äkta ansvar inte enbart för en själv, utan även för medmänniskorna.

En förutsättning för verklig frihet är människans suveränitet. Var och en bör ha en äkta möjlighet att påverka sin egen ställning och sin omgivning i hemmet, i arbetslivet samt inom hela samhället. Möjligheten för varje människa att påverka sina egna angelägenheter förverkligas genom att demokratin och de sociala och bildningsmässiga grundrättigheterna befästs och utvidgas. Människans förmåga att vara suverän baserar sig å sin sida på likvärdiga och ömsesidigt respektfulla människorelationer, social samhörighet och en känsla av att behövas.

Rättigheterna baserar sig inte på ägande

Hela samhället, liksom varje samfund som ingår i det, bör vara demokratiskt, för att verklig frihet för var och en skall bli verklighet. Kännetecknet för ett demokratiskt samhälle är det, att individens frihet och rättigheter inte bygger på ägande eller samhällelig position, utan på erkännande av varje individs lika människovärde. I ett demokratiskt samhälle har alla människor en jämbördig möjlighet genom hela livet att utveckla sig själv, att studera, att arbeta och att påverka, oberoende av social, språklig, kulturell eller etnisk bakgrund. En verklig frihet uppnås för var och en enbart så, att man som motvikt till marknaderna och den av dessa dikterade ekonomiska makten har en av folket enligt demokratiska principer vald grupp beslutsfattare med stark ställning och en sålunda förverkligad politisk ledning.

Kravet på en inskränkning av marknadsfriheten och en begränsning av den makt som uppkommer på marknaderna är inte för tillfället modernt och enligt mången ej heller alltför realistisk, vilket även gäller kravet på gemensamt ansvar och utvidgning av människornas sociala rättigheter. Världen kan dock förändras genom ett tänkande baserat på värden och en målinriktad samverkan som utgår från detta, däremot inte genom att tiga och anpassa sig till de vid olika tidpunkter gällande värderingarna. Även radikala krav på förändringar kan med tiden förverkligas, om de representerar den stora majoritetens jämlikhetssträvanden och om man har tålamod att hålla fast vid dem. Historien visar, att samhälleliga förändringar aldrig sker på en dag och inte heller på en gång, men de framskrider trots allt, tills världen slutligen en dag är radikalt förändrad.

Medborgarna som maktens källa

Den stora franska revolutionen utgör ett gott exempel på karaktären i en historisk förvandlingsprocess. Den innebar en början till slutet på det ståndsamhälle som under denna tid rådde i Europa, samt även på det fåmannavälde som detta representerade. Franska revolutionen förde fram en ny stark devis, tanke på folket som den yttersta källan för all makt. Devisen var radikal och enligt mången även utopistisk, emedan man under det gamla ståndsamhällets tid ansåg att såväl den samhälleliga som den politiska makten och ojämlikheten mellan människor var baserade sig på naturens ordning som var bestämd av Gud och därför måste godkännas villkorslöst och inte kunde påverkas av människor: Under tvåhundra år har dock tankarna om folkets suveränitet och medborgarnas politiska rättigheter emellertid blivit en gemensam utgångspunkt som godkänns av så gott som alla politiska riktningar och ifrågasätts av ytterst få.

Vid sidan om tanken på folkvälde förde Franska revolutionen begreppen om höger och vänster in i européernas politiska liv. Med höger avsåg man då de konservativa, eller de som alltjämt försökte slå vakt om ståndsskillnader och de ägande klassernas privilegier. Med vänstern avsåg man dem, som stödde människornas strävanden till jämlikhet. Den första vänstern, som genomförde Franska revolutionen, utgjordes av ett liberalt tänkande borgerskap som kämpade för folkets frihet. Den andra vänstern, som utgjordes av den socialistiska arbetarrörelsen, uppkom först något senare.

Principen om gemensamt ansvar

Deviserna för Franska revolutionen var "frihet, jämlikhet och broderskap". Enligt de liberala borgarna som kämpade för folkets frihet kunde man uppnå dessa värden genom ett fritt idkande av näringar och genom handelsfrihet, d.v.s. genom marknaderna och en "osynlig hand" som styrde dessa. Enligt den andra socialistiska vänstern som uppkom i och med industrialismen kunde inte en mellanmänsklig jämlikhet och ett äkta medborgarskap uppnås enbart på villkor som dikterades av fritt fungerande marknader. Sålunda krävde den socialistiska vänstern att det vid sidan om marknadsfriheten skulle finnas en princip om gemensamt socialt ansvar och broderskap, som erkänner ett mellanmänskligt beroende.

I den praktiska politiken gick liberalernas och den socialistiska vänsterns tankar isär beträffande statens roll. De liberala borgarna trodde på marknadernas allsmäktighet. Därför ville de utveckla en "nattväktarstat", som skulle ha minsta möjliga uppgifter och som skulle överlämna en möjligast stor frihet åt marknaderna. Den socialistiska vänstern å sin sida stödde tanken på en vidsträckt stat, som styrde marknadernas verksamhet och där den offentliga maktens viktigaste uppgift var att garantera medborgarnas sociala jämlikhet. Enligt arbetarrörelsens dåvarande synsätt, som gäller ännu idag, är medborgarnas frihet möjlig enbart då människornas materiella utkomst och sociala trygghet befinner sig ens på en dräglig nivå. Den socialistiska vänstern strävade efter humana arbetsvillkor, tillräcklig lön och regelbunden fritid. Vid sidan om målsättningarna gällande förbättrade arbetsvillkor framförde man kraftiga krav på arbetarnas och deras barns rätt till bildning och kultur.

I Finland uppställdes den socialistiska vänsterns målsättningar för första gången i det program som godkändes i Forssa år 1903. Programmet var ett slags röd dröm, en tanke om ett gott samhälle, som fötts fram ur sin tid. Under de följande årtiondena blev de flesta kraven som framförts i Forssa-programmet verklighet. Förverkligandet av idealen framskred till en början smärtsamt långsamt och samhällsutvecklingen gick till stora delar i fullständigt motsatt riktning. Speciellt efter andra världskriget formade dock de socialistiska idealen starkt såväl den finska välfärdsstatens som de övriga europeiska välfärdsstaternas uppbyggnadsprogram. I Finland skapade man ett täckande socialskydd, som tillhörde alla, mångsidiga offentliga tjänster och arbetsvillkor som reglerats och skyddats på många olika sätt. Även bildningen blev utbredd och en alltmera självklar rättighet för gemene man, i och med utvecklingen av enhetsskolan.

Internationalen

Vänsterns mest grundläggande värde - varje människas verkliga frihet - kan även under det nya årtusendet förverkligas enbart genom ett vidsträckt gemensamt ansvar, således genom de rättigheter samfundet erkänt och den tillräckliga sociala och andliga trygghet som dessa garanterar. Därför bör man hålla fast vid de rättigheter medborgarna med tiden uppnått och även utvidga dem. En utvidgning behövs i en riktning mot nya rättigheter tryggar en socialt och ekologiskt hållbar utveckling. Man behöver även en utvidgning som ökar antalet människor som har dessa rättigheter. Omfattande rättigheter som gäller nationalitet, social trygghet och bildning, utgör för varje människa vägen till individualisering, individualism och ett fungerande vardagsliv såväl i Finland, Europa som i hela världen.

Under de senaste tvåhundra åren har man huvudsakligen byggt upp och utvidgat medborgarnas rättigheter på ett nationellt plan. Det nya årtusendet för med sig en accelererande internationalisering av ekonomin och företagen. Därför bör tryggandet och utvidgandet av människornas politiska och sociala rättigheter och deras utvidgande förflyttas i allt högre grad ske inte enbart på ett nationellt plan utan också på ett internationellt och världomfattande plan.

Demokratiska samfund

En verklig frihet för envar förutsätter att hela samhället och varje samfund som utgör en del av detta är demokratiskt. I demokratiska samfund kan människorna aktivt vara delaktiga i de rutiner och förfaringssätt med vilka man besluter om och leder samfundets verksamhet. Demokratiska samfund är pluralistiska och respekterar därför sina medlemmars olikhet och individualitet samt deras olika åsikter. Kännetecknet för en äkta demokrati, som respekterar varje människas frihet, är att den vid sidan om majoritetens makt även erkänner minoriteternas och de svagares rättigheter och att alla medborgare garanteras åsiktsfrihet, frihet att samlas och organisera sig.

Demokrati, d.v.s. det att människornas röster hörs, behövs i alla slag av samfund. Därför bör demokratin ställas som mål för varje samhällelig institution - hem, skola, företagsverksamhet, administration och arbetsliv. I en decentraliserad administrationskultur, som omfattar alla olika slag av samfund, är demokratin framförallt deras delaktighet, vilka beslutsfattandet berör. Demokrati innebär möjlighet för varje individ att påverka reglerna och besluten i det samfund där hon verkar. I ett demokratiskt samhälle förverkligas människans frihet, rätt att delta och påverkningsmöjligheter till fullo även inom arbetslivet.

Öppet och offentligt beslutsfattande

En fungerande demokrati förutsätter att behandlingen av ärenden och beslutsfattandet är möjligast öppet och offentligt. I en splittrad demokrati är det inte möjligt och inte heller alltid nödvändigt att bygga upp bestående administrations- eller övervakningsorgan för alla beslutssituationer. Det väsentliga för demokratins del är det, att allt politiskt beslutsfattande föregås av en verklig medborgardiskussion som baserar sig på växelverkan och som ger berörda parter och de samfund, människor och också tillfälliga sammanslutningar av människor, en möjlighet att bli öppet och jämbördigt hörda. Vid sidan om det politiska beslutsfattandet bör även det centrala ekonomiska beslutsfattandet vara möjligast offentligt.

Öppenheten och offentligheten i beslutsfattandet kan endast garanteras med hjälp av en fri, pluralistisk och mångsidig information. I ett öppet samhälle bör informationen löpa i alla riktningar. Därför behövs vid sidan om massmedia även möjligheter till ömsesidig kommunikation. I ett demokratiskt samhälle representerar informationens frihet och det faktum att media blivit mångsidigare i princip en positiv utveckling, eftersom den ökar människornas valfrihet. En utvecklad informationsteknik möjliggör även allt vidare kontakter och interaktion mellan medborgare och olika slag av medborgarorganisationer. Ett gott samhälle ombesörjer dock, att ägandet av media inte koncentreras alltför mycket och att man vid behov med skattemedel stöder pluralism och mångsidighet i media samt deras tillgänglighet och även offentlig informationsservice.

Familjen är viktig

Familjen med tillhörande känsloband är viktiga för människan. Familjen är den plats där barnet får sin första beröring med andra människor och där det kan lära sig att förverkliga och respektera sig självt samt sina egenskaper. På grund av familjens betydelsefullhet bör samhället verka så, att bägge könen har tillräckligt mycket tid och möjligheter till familjeliv. I ett gott samhälle behöver de vuxna inte använda all sin tid till att tjäna sin utkomst eller till att avancera i karriären, utan blir tid och krafter över även för de övriga familjemedlemmarna. Detta förverkligas t.ex. så, att småbarnsföräldrar får möjlighet till kortare arbetsdag och fördelning av arbetet samt ett tillräckligt ekonomiskt stöd.

Den moderna familjen utgörs av en mångfald olika modeller, äkta och samboende par, ensamförsörjande, nyfamiljer, par av samma kön samt boendegmenskaper. Ett demokratiskt samhälle stöder en familjekultur, som uppfattar familjen som enhet, men som samtidigt erkänner alla familjemedlemmars, även speciellt barnens individuella rättigheter. Emedan familjen även är en ekonomisk enhet, bör samhället sörja för att varje vuxen familjemedlem har en ekonomisk självbestämmanderätt och att man på ett jämbördigt sätt sporrar både män och kvinnor till arbete. Detta innebär t.ex. rätt till separat beskattning för äkta makar, ett individuellt socialskydd samt lättillgängliga vårdtjänster. Ett gott samhälle ser också till att bägge könen har jämbördiga förutsättningar att ta del i familjelivet och barnavården.

Enbart marknaderna är inte nog

Marknaderna och det byte som sker där, utgör en väsentlig del av samhället, som påverkar varje människas liv. Marknaderna och de lagar om utbud och efterfrågan som där gäller, samt de priser som bildas genom dem, utgör ofta ett effektivt och flexibelt sätt med hjälp av vilket man kan arrangera produktion och byte. Marknaderna beaktar dock endast sådana behov, bakom vilka det finns köpkraft och ekonomisk makt. Emedan småinkomsttagarnas och de medellösas fördelar ofta blir obeaktade på marknaderna, är enbart marknaderna inte nog.

På marknader som fungerar fullständigt fritt och på vida områden, uppstår lätt ett roffarsystem där den starkares rätt segrar. Det trampar under fötterna såväl människornas jämlikhet, de anställdas rättigheter som miljöns renhet och dess mångfald. I ett samhälle som respekterar människovälde och frihet kräver marknadsmekanismen alltid en demokratisk kontroll, gemensamt avtalade spelregler och överenskommelser samt ett stort antal verksamheter som bekostas med offentliga mede

Det är speciellt viktigt att ställa upp klara spelregler på arbetsmarknaden, emedan det byte som där sker gäller kunnande som ansuter sig till människors personliga egenskaper. Dessutom utgör den lön arbetet inbringar den viktigaste inkomstkällan för de flesta människorna. På arbetsmarknaden befinner sig den enskilda arbetstagaren nästan alltid i en sämre ställning än arbetsgivaren. Därför bör arbetstagarna ha en oförytterlig rätt att organisera sig och verka fackligt och samt till den trygghet kollektivavtal ger. Vid sidan om avtalen behövs även lagar som skyddar arbetstagarnas liv, hälsa samt ekonomiska ställning.

I ett gott samhälle omfattas alla anställda och alla slags arbetsförhållanden av det skydd som avtal och lagar ger.. Även de allra minsta företagen, som kanske enbart sysselsätter företagaren själv, behöver det skydd lagen och klara spelregler ger gentemot storföretagens godtycke och orättvisa konkurrenssituationer. Ett gott samhälle sporrar även människor till ett sådant äkta företagande, som baserar sig på mångsidiga beställningar och uppdrag och som även tryggar den ekonomiska utkomsten. Det avvisar däremot bruket av mikroföretagsamhet som ett medel för dumpning av arbetsvillkor.

Demokrati även inom företagen

Företaget är en viktig enhet inom den ekonomiska verksamheten och en källa för människors löne-, företags- och kapitalinkomster. Den arbetsgemenskap ett företag utgör är också viktig för det sociala umgänget och för självförverkligandet genom arbetet. Trots företagens och arbetsgemenskapernas stora ekonomiska och sociala betydelse ser man inom företagen fortfarande inte en demokratisk styrningsmodell och alla parters rätt att delta i beslutsfattandet som självklar, ibland inte ens som godtagbar.

Under de senaste årtiondena har man utvidgat öppenheten inom företagsförvsaltningen med hjälp av lagar och kollektivavtal. Även plikten att höra och informera arbetstagarna har utvidgats. När den ledningskultur som betonar människors jämbördighet blivit allmännare har det verkat i samma riktning. Denna ledningskultur, som poängterar jämbördighet, baserar sig dock på ensidighet och frivillighet. Vid krissituationer viker den i allmänhet undan för mera autoritära ledningsmodeller. Också plikten att höra och informera uppfylls ofta på ett sätt som innebär enbart ett rent formellt fullföljande av förordningar och avtal, utan strävar till äkta engagemang för arbetstagarna.

I ett samhälle som uppskattar en vidsträckt rätt till deltagande bör företagen godkänna och anamma en demokratisk administrations- och ledningskultur. Detta förverkligas genom att man med hjälp av lagar och avtal bygger upp av olika system för deltagande. Dessa bör ge alla arbetstagargrupper möjlighet till äkta samverkan och medverkan i beslutsfattandet tillsammans med företagets ledning och ägare. Genom samverkan och äkta beslutsfattanderätt kan arbetstagarna uppleva sig som medborgare och förverkliga sin yrkesskicklighet och sitt kunnande möjligast fullvärdigt även inom arbetslivet. När arbetstagarnas rättigheter utvidgas ställs samtidigt till företagen mycken sådan aktivitet, sådant kunnande och utvecklingspotential, som i en autoritär ledningskultur förblir outnyttjade till följd av att av arbetstagarnas synpunkter och erfarenheter nonchaleras.

Bort med kapitalets övermakt

I de nuvarande marknadsekonomierna är ägandet av produktionsmedlen ofta ytterst koncentrerat och kapitalistiskt. Den penningens övermakt som uppstår genom det koncentrerade ägandet förvränger både marknadens verksamhet och det demokratiska samhället. Vid sidan om koncentrationen av ägandet snedvrids marknadernas verksamhet även ofta av de stora företagens dominerande marknadsposition och påföljande brist på äkta konkurrens. I ett demokratiskt samhälle behövs marknader som fungerar och som avklätts från sådana drag som uppehåller en kapitalistisk övermakt. För att marknaderna ska fungera bör man avvärja koncentrationen av kapital i enskilda företagsgrupper och befrämja en effektiv konkurrens.

På marknaderna i ett demokratiskt samhälle finns det plats även för produktionsanläggningar och serviceföretag, som delvis eller helt ägs av den offentliga makten och olika slag av andelslag. Ett gott samhälle kännetecknas även av en aktiv sysselsättnings-, näringslivs-, och konkurrenspolitik. Den offentliga makten uppställer tydliga spelregler och gränser för utnyttjandet av den ekonomiska makt som baserar sig på ägandet. Då man fastslår normer bör alltid den svagares fördel stå främst. Gemensamt ansvar och en insats från den offentliga maktens sida krävs för att utjämna lokala skillnader i utvecklingen och för att stärka de regionala och lokala ekonomiernas funktionsduglighet. I en decentraliserad demokrati besluter regionerna själva i huvudsak om det slutliga utnyttjandet av de resurser som tillförs de regionala och lokala ekonomierna.

Mångsidiga möjligheter

Ett gott samhälle erbjuder människan mångsidiga möjligheter att delta och påverka och befrämjar människans förmåga att på ett fullvärdigt sätt delta och påverka. Därför utjämnar den offentliga makten aktivt fördelningen av inkomster och möjligheter som uppkommer på marknaderna med hjälp av beskattning, inkomstöverföringar och offentliga välfärdstjänster. En utjämning av inkomsterna som befrämjar de sociala rättigheterna samt omfattande offentliga utbildnings-, hälsovårds- och socialtjänster utgör basen för en bred bildning, yrkesskicklighet och kunnande för alla människor samt för båda könen ett jämbördigt deltagande i arbets- och familjelivet samt i övriga samhälleliga aktiviteter.

Grunden för människans andliga tillväxt utgörs av en bred bildning och omfattande kultur- och motionstjänster, som subventioneras av offentligheten. Yrkesskicklighet, kunnande och jämbördiga möjligheter att utveckla sig själv utgör även en god grund för produktionen och människornas dagliga förvärv. Samtidigt utformar de en grund för människans agerande som medborgare på arbetsplatserna och för deltagande i beslutsfattandet inom produktionslivet.

Demokrati innebär delaktighet och gemensamt ansvar

Kännetecknet för ett demokratiskt samhälle är medborgarnas delaktighet i fattandet av beslut som berör dem själva. Ett annat lika viktigt kännetecken är det, att samhället aktivt följer med och utvärderar förverkligandet av jämlikheten, rättvisan samt den ekologiskt hållbara verksamheten. Skolnings-, hälsovårds-, och socialtjänsterna har en omfattande betydelse beträffande tryggandet av människornas jämbördiga möjligheter och individuella utvecklingsförutsättningar. Därför bör människorna som också användare av offentliga tjänster ha en äkta möjlighet att påverka tjänsternas kvalitet, produktionssätt och innehåll direkt via en användardemokrati.

Det är enklast att förverkliga ett användardemokrati beträffande de tjänster som producerats offentligt. Då utsätts tjänsteproduktionens omfattning, dimensionering och uppföljning för en direkt kontroll från medborgarnas sida. Användarmakt kan också tillämpas väl på tjänsteproduktion inom andelslag. En sådan förutsätter emellertid offentliga subventioner samt kvalitetsnormer, för att man skall kunna garantera en jämbördig fördelning av tjänsterna. I vissa fall kan även konkurrensutsättande av tjänsteproduktionen och privat produktion av tjänster vara befogade. I samband med konkurrensutsättande och privatisering bör man dock se till att konkurrensen inte sker på bekostnad av de tjänsteproducerande arbetstagarnas arbetsvillkor och eller tjänsternas kvalitet.

Modeller som baserar sig på världsmedborgarskap

Skapandet och utvecklandet av demokratiska kanaler för deltagande och påverkan har under de senaste tvåhundra åren huvudsakligen skett inom ramen för nationalstaten och dess regionala och lokala samfund. På internationell nivå har människornas direkta möjligheter att delta och påverka alltid varit - och är fortfarande - obefintliga.

Så länge marknadernas verksamhet i huvudsak var nationell, erbjöd nationalstaten och dess demokratisering människorna goda möjligheter att utvidga sina sociala rättigheter och sin materiella välfärd. Nu gör den starka internationaliseringen av marknaderna det dock möjligt att kringgå nationalstaternas administration och de samhälleliga förpliktelser dessa ålagt marknaderna. Om man vill bygga en motvikt till denna utveckling med hjälp av demokratin och genom den uppnådda avtal, som tryggar människornas politiska och sociala rättigheter, bör man även för de internationella marknaderna, vid sidan om de nationella kanalerna för deltagande och påverkan, bygga upp effektiva övernationella administrationsmodeller som baserar sig på tanken om världsmedborgarskap.

En hållbar utveckling

Under påverkan av sin nyvunna vetenskapligt-teknologiska framstegstro misstog sig människorna allmänt och trodde att naturen fanns till enbart för att utnyttjas och att naturens rikedomar var gränslösa. Industrialiseringen och den därigenom uppnådda enorma produktionsstegringen ökade i snabb takt både den materiella produktionen och samtidigt som en följd av detta även mängden av avfall och för naturen skadliga utsläpp. Produktionens snabba tillväxt har därtill förbrukat naturtillgångar i allt högre grad. Under de tre senaste årtiondena har således gränserna för naturens uthållighet kommit emot, i form av hot om sinande naturtillgångar och förstörelse av människans omgivning. Detta tillsammans med utplåningen av den ursprungliga naturen och minskningen av naturens mångfald, har fått många människor att förstå, att människan trots sin tekniska kunskap och förmåga ändå inte är herre över naturen. Både naturrikedomarna och naturens ekologiska uthållighet har klara, delvis redan skönjbara gränser.

Människan reder sig inte utan naturen

Naturen reder sig nog utan människan, men människan reder sig inte utan naturen. Man måste ta hand om naturens förnyelse och bevarande redan enbart för att trygga människans fysiska livsmöjligheter. I ett gott samhälle anpassas den ekonomiska verksamheten till de gränser som omgivningens ekologiska uthållighet utsätter. Man respekterar och uppskattar naturen som ett värde i sig, inte enbart som ett medel.

Ett samhälle, som strävar till en ekologiskt hållbar utveckling, förbrukar resurser för att skydda den ursprungliga naturen och för att bibehålla naturens mångfald. I detta hänseende har samhället en förpliktelse även gentemot ännu ofödda människors rättigheter. Ett gott samhälle behandlar även djuren med respekt. Det strävar till att trygga vilda djurarters levnadsbetingelser, strävar till att undvika onödiga djurexperiment samt behandlar produktions- och sällskapsdjur på ett etiskt högtstående sätt.

Utsläpp och övriga miljörisker bör minskas

En ekologiskt hållbar utveckling förutsätter en ny inställning till tanken på ständig ekonomisk tillväxt och materiell levnadsstandard som drivmotor för industrisamhällena. Utsläppen i naturen och olika risker som drabbar miljön växer i ungefär direkt proportion till den materiella produktionen och den mängd råvaror och energi som används för denna. En minskning av skadliga utsläpp och övriga miljörisker förutsätter en minskning av den materiella produktionen, eller åtminstone av dess material- och energi-intensivitet.

Tanken på att avstå från tillväxten i den materiella produktionen väcker ofta motstånd, eftersom det råder en ständig kapplöpning såväl mellan enskilda individer som enskilda länder emellan, för att höja på inkomster och levnadstandard. Denna kapplöpning vill man inte avstå ifrån. Emedan den ständigt stigande produktiviteten minskar på arbetsplatserna behövs den ekonomiska tillväxten även för att upprätthålla sysselsättningen.

En ekologiskt hållbar utveckling förutsätter att industriländerna begränsar tillväxten i material- och energi-intensiviteten inom den materiella produktionen. I ett samhälle med hållbar utveckling är produktionen snarare informations- och serviceintensiv än material- och energi-intensiv. Den personliga tjänsteproduktionen är enligt sin natur av lokal natur och förbrukar föga naturtillgångar. Därför kan den växa. Med hjälp på den nya infomationsteknologin kan man i allt högre grad producera olika slag av tjänster även för de globala marknaderna, vilket innebär att den traditionella industrin betydelse som unik källa för valutainkomster minskar. I och med informationsteknologins snabba utveckling håller tyngdpunkten för den ekonomiska verksamheten redan nu tydligare än förut på att förskjutas i riktning mot en icke-materiell produktion.

Kapplöpning för högre levnadstandard - nej tack!

En ekonomisk verksamhet som är ekologiskt hållbar baserar sig i huvudsak på att utnyttja energikällor som förnyas och även övriga naturtillgångar som kan förnyas. I samband med förbrukningen av naturtillgångar som ej förnyas, stöder man sig främst på återbruk. När man tagit i bruk ny teknologi, som sparar naturtillgångar och minskar behovet av transport av varor och människor i olika riktningar, blir det möjligt att fortfarande syssla med materiell produktion, fastän förbrukningen av jungfruliga råvaror och speciellt energiförbrukningen skulle minska. Man minskar på utsläpp i samband med produktionen genom olika slag av slutna cirkulationssystem, återbruk av råvaror samt genom minimering av transporter.

En hållbar utveckling förutsätter vid sidan om en förändring av produktionssättet också, att man justerar målsättningen för den ekonomiska verksamheten. Man kan inte fortsätta med en kapplöpning för högre levnadsstandard i all evighet. Därför betyder en hållbar utveckling också, att de rika länderna avstår från sin strävan att ständigt höja levnadsstandarden, utan att de i stället endast strävar till att uppehålla en relativt god levnadsstandard och en jämnare fördelning av den välfärd som denna skapat. På det sättet kan naturtillgångarna och den förmögenhet man producerar med hjälp av dem räcka till också för utvecklingsländerna, samtidigt som man sparar på naturen och dess rikedomar även för framtida generationer.

Världsomfattande miljönormer

De flesta hot som riktar sig mot miljön - som till exempel luft- och vattenföroreningar och hotet om en bestående uppvärmning av atmosfären - är globala, gemensamma problem för alla länder. Utbredda miljöproblem kan man endast få bukt med genom världsomfattande, internationella överenskommelser. En hållbar utveckling förutsätter globala miljönormer och sådana globala skatte- och avgiftssystem, som får alla de företag som förbrukar sinande naturtillgångar eller ger upphov till skadliga utsläpp att förändra sitt beteende. Man bör sporra företagen och deras anställda att ta hänsyn till miljösynpunkter i all verksamhet.

Kravet på en ekologisk livföring sträcker sig också in i människornas vardag - hemmen, arbetsplatserna, fritidsmiljön samt trafiken. Ekologiskt hållbara val och lösningar beträffande levnadsvanor uppkommer dock i stor skala endast då man med politiska medel kan skapa gynnsamma förutsättningar för dem. Därför bör till exempel konsumtionsvarumarknaden syras i sådan riktning, att miljövänliga val är prisvärda. Miljöns intresse är varje människas intresse. Därför får inte valet av miljövänliga produkter vara beroende av konsumenternas inkomstnivå.

Social hållbarhet

Vid sidan om den ekologiska dimensionen bör kravet på en hållbar utveckling tolkas socialt. Vid sidan om naturen är människan beroende av socialt umgänge och den gemenskap som formas genom detta. Enbart en äkta gemenskap och ömsesidiga förhållanden till andra människor gör människan till en sann människa och möjliggör utvecklingen av kultur samt månsidig bildning. Därför förutsätter tryggandet av mänsklighetens livsmöjligheter och en kulturell mångfald att man sörjer för att samfund och samhällen utvecklas på ett socialt hållbart sätt.

I ett socialt hållbart samhälle har alla människor möjlighet till aktiv verksamhet, delaktighet, en rimlig utkomst samt möjlighet att utveckla sig själva. Socialt hållbara samhällen klarar av att lösa konflikter som uppstår inom samfunden eller mellan dessa. De klarar av att mildra motsättningar som uppstått innan dessa bryter ut i öppen konflikt eller krig. Kännetecken för en socialt hållbar utveckling är samfundets aktiva vilja och förmåga att söka lösningar för uppkommande nya problem och samhälleliga krav, som stiger fram ur samfundet.

Freden - ett villkor

En socialt hållbar utveckling förutsätter fred och frihet från våld. Den förutsätter att man avstår från en fortsatt upprustning och upprätthållandet av konstgjorda hotbilder samt upplösning av militärpakterna. Armén bör hålla sig till enkom för den avsedda uppgifter. Militarism passar inte ett demokratiskt samhälle, allra minstl dess skolor och daghem.

Man bygger inte upp ett socialt hållbart samhälle med hjälp av en stram samhällelig kontroll. Byggstenarna för social hållbarhet uppstår när man skapar kontakter, beröringsytor och diskussionsförbindelser övar förmågan till konfliktlösning. Man bygger även upp social hållbarhet genom att upplösa fiendebilder och skapa äkta möjligheter till umgänge mellan grupper som förhåller sig fientligt till varandra samt parter som har konflikter sinsemellan. Målsättningen är en värld utan vapen och våld.

Hotet om social utslagning

Nu vid millenieskiftet prövas de postindustriella samhällenas sociala hållbarhet allra mest av en massiv arbetslöshet. Miljontals människor och hela befolkningsgrupper hotas av en bestående utslagning från arbetsmarknaden. Liksom hotet om en ekologiskt ohållbar utveckling härrör även hotet om en utveckling som medför social utslagning från de teknologiska och produktionsmässiga förändringarna i vår tid.

Minskningen av efterfrågan på arbetskraft är ändå historiskt sett ett nytt problem - produktionslivet har fram till de senaste årtiondena gynnats av ett omfattande bruk av arbetskraft. Samhällenas utveckling var länge arbetskraftsintensiv och människornas och samfundens problem utgjordes snarare av ett överflöd av tungt arbete, än av brist på arbete. Fastän den tidigare produktionsmängden i och med en höjning av produktiviteten kunde genomföras med allt mindre arbetskraft, växte behovet av arbetskraft i de industriella samhällena, emedan produktionen och marknaderna utvidgades och den allmänna levnadsstandarden steg kraftigt. Även den postindustriella utvecklingen ökade till en början behovet av arbetskraft i de växande servicebranscherna.

Den svindlande utvecklingen inom informationsteknologin och den snabba ökningen av automationen har tillsammans med en fortsatt ökning av arbetsproduktiviteten lett till att efterfrågan på arbetskraft numera ständigt minskar. Nedskärningen av arbetskraften och den ständiga rationaliseringen av produktionen ökar vinsterna för de företag som deltar i den hårda internationella konkurrensen. Därför strävar marknadsmekanismerna hela tiden till att snarare öka arbetslösheten än minska den.

Fastän den ekonomiska tillväxten höjer inkomsterna och efterfrågan på produkter, leder den stigande produktiviteten till att till och med ett stort ekonomiskt uppsving enbart förhindrar försvagandet av sysselsättningen, men inte just förbättrar den. Problemet tillspetsas även av att företagen på de alltmera internationella marknaderna strävar till att kringgå de arbetskraftskostnader, som uppkommer när man bibehåller de sociala rättigheterna, genom att förflytta produktionen till områden med färre normer och förpliktelser. Dessutom har kravet på en ekologiskt hållbar utveckling ifrågasatt en fortsatt ökning av den materiella produktionen.

Enbart en omfördelning av inkomsterna förslår inte

Samhällen som uppbyggts på en mekanism som slår ut människor för gott från arbetsmarknaden är inte socialt hållbara, emedan de utestänger en del människor från ett betydelsefullt område som bidrar till att definiera människan och den mänskliga bildningen. Utkomstproblemen kan man nog lösa med hjälp av ett socialskydd, som omfördelar inkomsterna, men socialskyddet kan aldrig bjuda sådana erfarenheter av social tillhörighet, behövlighet och självförverkligande, som arbete och annan gemenskapsverksamhet i bästa fall ger. Dessutom fördelas även socialskyddet i dagens välfärdssamhällen ofta på ett diskriminerande sätt. De människor som lever på socialskydd, kan till exempel inte fritt välja hur de disponerar sin tid, eller förverkliga sig själva genom frivilliga studier och genom småskalig företagsamhet utan rädsla för att mista sitt arbetsskydd och annat socialskydd. Därför leder speciellt långvarig arbetslöshet lätt till passivitet och till det faktum, att största delen av människans förmågor och kunnande förblir outnyttjade.

Om man låter bli att utnyttja stora delar av sina egna förmågor leder det till fjärmande och en försvagning av känslan av social samhörighet. En försvagnad social samhörighetskänsla tillsammans med en fattigdom som uppstått genom ett långvarigt beroende av socialskydd kan alstra brottsliga och till och med våldbetonade underkulturer. Därför frambringar en långvarig och i djup uppdelning av samhället i dem som har möjligheter till ett aktivt liv och dem som inte har det till ett konfliktkänsligt samhälle i vilket endast få, om ens de, har det tryggt och väl ställt.

I ett samhälle som strävar till en socialt hållbar utveckling utelämnas sysselsättningen inte enbart åt marknadsmekanismen och dess logik som strävar till vinstmaximering. I dagens värld utgör omsorgen om sysselsättningen vid sidan om miljöfrågorna den viktigaste politiska uppgiften som kräver samhällelig planering och en förändring av de spelregler som är rådande på marknaderna. I ett samhälle som är socialt och ekologiskt hållbart fördelas det nödvändiga arbete, som krävs för att upprätthålla av en tillräcklig materiell levnadstandard, med större rättvisa människor emellan än idag.

Även arbete bör delas

En fri marknadsmekanism fördelar arbete och inkomster ojämnt. Därför behövs det en politisk mekanism som omfördelar själva arbetet och inte enbart inkomsterna, vilket nu sker. Målsättningen för en rättvis fördelning av arbetet bör vara full sysselsättning samt en relativt jämn inkomstfördelning. En full sysselsättning, dvs.varje människans rätt till arbete och ett aktivt liv, behövs även för att arbete, människans förmåga att forma sin omgivning, utgör en av hörnstenarna för människans andliga utveckling och för att hon skall bli sig själv. För att en full sysselsättning skulle kunna te sig klok för individen, bör man förena den med utvecklandet av arbetslivets kvalitet, utvidgandet av arbetsbegreppet samt med en livslång förkortning av arbetstiden.

I ett gott samhälle är allt arbete sådant, att människan då hon utför det kan utnyttja sina färdigheter på ett mångsidigt sätt samt lära sig nytt. Ett gott samhälle möjliggör en livslång inlärning för individen. Ungdomsårens skolgång och studier följs i vuxen ålder av en växling mellan ett givande arbete och frivilliga studier. För att delat arbete också skulle inbringa en tillräcklig utkomst, måste tillräckliga mängder gemensamma medel satsas på delningen av arbete. Stödet är nödvändigt speciellt för dem som förkortar sin arbetstid samt för låginkomsttagare som delar på sitt arbete.

Teknologins utveckling höjer inkomsterna som erhålls ur produktionen, arbetets produktivitet och företagens vinster, men försvagar sysselsättningen. Teknologins utveckling är emellertid inte enbart en dålig sak - den överför allt flera tråkiga, enformiga och tunga arbetsskeden från människan till maskinerna. Om man i och med teknologins utveckling kan fördela den återstpende, mindre mängden nödvändigt arbete på ett rättvist sätt, kan mänskligheten slutligen nå ett tillstånd som den sedan länge drömt om, där det nödtvungna arbetet upphört och där arbetet överhuvdtaget är avsevärt mindre påfrestande. I ett sådant tillstånd är människan inte längre en del av en mekanisk maskin utan i allt större grad herre över maskinerna. Om både arbete och den inkomst det frambringar kan fördelas rättvist räcker arbete och utkomst till för alla. Emedan en fördelning av arbete bidrar till att om fördela även familjeförpliktelserna befrämjar fördelningen av arbete också jämlikheten mellan män och kvinnor.

Decentraliserat beslutsfattande

Om samhällsutvecklingen ska vara socialt och ekologiskt hållbar förutsätter det inte bara att arbete och inkomster fördelas rättvist, utan också att besluten fattas möjligast decentraliserat. Beslutsfattande på nära håll motiverar människorna att delta i och ta ställning till angelägenheter som är viktiga för dem själva. En decentralisering av administration och ekonomi gör även de angelägenheter som besluts om lättare att förstå.

En decentraliserad rätt att fatta beslut måste vara verklig. Därför bör de resurser som krävs för verkställandet av besluten, ledas i den riktning där besluten fattas. Lokala människor är själva mest sakkunniga i sina egna angelägenheter. De bär i alla fall även ansvaret, det vill d.v.s. säga de upplever de konkreta ekonomiska och miljömässiga följderna som besluten medför.

I ett socialt och ekologiskt hålbart samhälle behövs vid sidan om lokalt beslutsfattande även normer och regler, som är bindande på riks- och t.o.m. på global nivå. De behövs för bl.a. frågor som gäller kollektivavtal, socialpolitik, trafik, samhällsplanering, miljöpolitik, samt industri- och näringslivspolitik, liksom också t.ex. för frågor som gäller standarden på den offentliga servicen och dess nåbarhet.

Global reglering

Frågor regleras globalt är t.ex. alla beslut som gäller föroreningar med vid spridning, placeringen av problemavfall eller förbrukningen av återanvändbara naturresurser samt bevarandet av naturens mångfald. I en global ekonomi måste också socialpolitiken bli världsomfattande. Endast med internationellt enhetliga regler kan man garantera, att såväl sysselsättningen som organiserandet av de övriga ramarna för människans vardagliga liv, överallt sker på ett sätt som respekterar människovärdet.

En internationell reglering och ett övernationellt ingripande behövs även på finansmarknaderna och i frågor som gäller beskattning. Fritt cirkulerande penningkapital och ägarnas överbetonade strävan efter vinst kan dämpas enbart med medel som är internationella och omfattar alla länder. Även beskattningen av kapitalrörelser lyckas endast genom ett globalt system. Internationellt samarbete behövs även för miljöbeskattning och speciellt då man vill använda intäkten från miljöskatter för att minska inkomstskillnaderna både inom enskilda länder och mellan dem.

Minskningen av inkomstskillnader är viktig, emedan de största miljöproblemen i världen hänger ihop med den oerhört ojämna inkomstfördelningen. Den stora och ständigt växande konsumtionsnivån i de rika länderna förorsakar föroreningsproblem och sinande naturresurser. Samtidigt åstadkommer den snabba befolkningsökningen tillsammans med oerhörd fattigdom, i de fattigaste länderna, både erosion och ökentillväxt. En hållbar utveckling förutsätter, att man överallt tar avstånd från girighet och skrytkonsumtion, samt att man som målsättning har en levnadsstandard, som är moderat och erbjuder var och en grundförutsättningar för ett gott liv, samt vissa bekvämlgheter.

Staterna kan bli skuldsatta

Samhällets socialaoch ekologiska hållbarhet förutsätter även, att stater under ekonomiskt kärva tider kan skuldsätta sig. Skulderna ärvs av nästa generation. Detta kan godkännas, om man även i arv efterlämnar också den skolningsnivå och sociala trygghet, som underhållits med hjälp av skulden eller de miljöskyddsinvesteringar som genoförts medskuldmedlen. Om kommande generationer vid sidan om skulden även ärver en reell betalningsförmåga - d.v.s. yrkesskicklighet, kunnande och företagsamhet - har de också möjligheter att i sinom tid betala bort skulden. Däremot kan ett arv som innefattar miljöproblem, sinande naturresursser samt tillspetsade samhällskonflikter vara oskäligt betungande för kommande generationer, eftersom slöseri av naturtillgångar och fördärvande av både en livsduglig miljö och ett livsdugligt samhälle också gör det svårare att skaffa sig inkomster i framtiden.

Vänsterns värden har format Europa

Vänsterns verksamhet har redan i två århundraden styrts av frihetens, jämlighetens och broderskapets värden. Dessa värden och de politiska program som baserar sig på dem har i olika samhälleliga situationer fått olika former och tyngdpunkter. Även det stöd som vänstern fått för sina värderingar har tidvis varit knappare, tidvis bredare. Vänsterns värderingar och drömmar har dock under tidens lopp format den samhälleliga utvecklingen och förändrat speciellt Europas och européernas öden.

Man har uppnått mycket...

Den första vänstern i historien, d.v.s. den borgerliga liberalismen, förde fram tanken på folksuveränitet och denna har, tillsammans med nationalstaten som föddes ur denna, otvivelaktigt stärkt de medborgerliga rättigheterna och människors inflytande i nya tidens Europa. Det tänkande som utgår från medborgarnas politiska rättigheter har vunnit fotfäste även utanför Europa. I så gott som alla industriländer baserar sig samhällssystemen nuförtiden på allmän och lika rösträtt. Den högsta lagstiftande makten utövas av folkvalda representativa organ, d.v.s. parlament, och regeringarna som utövar den verkställande makten är direkt redovisningsskyldiga inför parlamentet. Inom ramen för nationalstaterna har olika slag av regionala och lokala förvaltningssystem, som baserar sig på självstyre, vuxit fram. Också lokalförvaltningen har i huvudsak baserat sig på demokrati och folkvalda förvaltningsorgan har en central roll.

Även många av den andra, socialistiska vänsterns drömmar om broderskap och socialt gemensamt ansvar har gått i uppfyllelse i det europeiska och speciellt i det nordiska välfärdssamhället. Stora framsteg har skett beträffande arbetstagarnas levnadsstandard, arbetsförhållanden och sociala trygghet och även kvinnornas samhälleliga ställning har under det senaste århundradet genomgått väsentliga förändringar i positiv riktning. Fackföreningsrörelsen har spelat en betydelsefull roll för att utvidga av rättigheterna i arbetslivet och stärka den sociala tryggheten.

Tack vare vänsterns verksamhet har de värderingar, som utgör grunden för det moderna välfärdsamället, blivit godkända på bred bas, på hela det politiska fältet. Därför finner man numera anhängare av en hälso- och sjukvård, baserad på förmånliga brukskostnader, heltäckande allmänna pensionssystem och arbetslöshetsskyddssystem även utanför vänstern, fastän situationen var en annan då systemen byggdes upp. Även medborgarnas utökade rättigheter till bildning - t.ex. det omfattande och avgiftsfria utbildningssystemet i Finland, avgiftsfria bibliotek, mångfalden av offentliga kulturinstitutioner och idrottsanläggningar samt människornas utökade fritid - kan i hög grad anses som resultat av vänsterns insatser.

I och med demokratiutvecklingen och uppbyggnandet av modeller för välfärdsstater, har även statens roll förändrats. Staterna har i många länder i allt högre grad blivit servicestater, som baserar sig på medborgarsamhällen och som finns till för medborgarna och främjandet av deras välfärd. Samtidigt har staten i hög grad förlorat sin karaktär som redskap för de härskande samhällsklassernas makt och förtryck av folket. Staten har i många länder kraftigt utjämnat även regionala utvecklingsskillnader. I de nordiska länderna har staten och kommunerna och deras utvidgade tjänster spelat en viktig roll för att förbättra kvinnornas samhälleliga ställning.

... men mycket återstår att göra

Både den första vänstern, som i tiden verkade för vidgade och utökade politiska rättigheter för medborgarna, och den andra vänstern, som koncentrerade sig på att minska konflikten mellan kapital och arbete, nådde resultat som i historiens ögon är obestridliga. Mycket återstår dock ännu att göra och samhällsförändringarna skapar hela tiden nya utmaningar som man måste svara på.

Till exempel har friheten i arbetet och de anställdas inflytande och rättigheter på arbetsplatsen vuxit i myckt mindr utsträckning än vad medborgarnas frihet och inflytande vuxit i det övriga samhället. Även problemen kring den bristande jämlikheten mellan män och kvinnor inom samhället och särskilt obalansen mellan könens arbetsmarknadsställning och den snedvridna fördelningen av familjeförpliktelser, är i stort sett olösta. Också olika slags hierarkier, som ansluter sig till ägande, koncentration av kapital, utbildning samt värdering av olika slags arbetsuppgifter, bör upplösas. Under de senaste årtiondena har nya utmaningar uppstått beträffande miljöns hållbarhet och den massarbetslöshet som uppkommit på grund av produktivitetetstillväxten och som sålunda utgör ett hot för både naturens jämvikt och den sociala gemenskapen inom samhällena. För att dessa frågor skulle kunna lösas behövs en ny, tredje vänster.

Globalt sett är arbetsförhållandena för miljoner människor fortfarande omänskligt skrala. Även bristen på ekonomisk och samhällelig makt och självbestämmanderätt är fortfarande ett verkligt problem för många människor. Särskilt kvinnorna lider av diskriminerande strukturer, som bl.a. leder till att tre fjärdedelar av de fattiga i världen och två tredjedelar av analfabeterna är kvinnor. Problemen är störst i u-länderna. Men även i de välbärgade industriländerna har man under de senaste åren tagit steg tillbaka. Den växande massarbetslösheten, fattigdomen och allmänna bristen på trygghet och den nästan okontrollerade tillväxten i marknadernas makt utgör exempel på detta, liksom det faktum att människan, då hon blir anställd och då hon utför sitt arbete blir tvungen att avstå från en stor del av den rättigheter hon har då hon verkar som medborgare utanför arbetsplatsen. Därför kan vänstern fortfarande inte vila på sina lagrar och se tillbaka på det förflutna. Vänstern måste ständigt ömsa skinn och kämpa på sina egna villkor mot samhälleliga problem och nya hot mot välfärden.

Hot mot välfärden

Nyliberalismens idé, som önskar en möjligast fri verksamhet för marknaderna, har under de senaste decennierna vuxit fram som ett hot mot den för människornas frihet och social trygghet positiva utveckling som uppnåtts inom nationalstaternas ramar. Enligt nyliberalerna har uppbyggandet av välfärdsstater nu nått sin ändpunkt.

Nyliberalismen har fått luft undet vingarna genom de finansieringsproblem, som den tidvis labila utvecklingen av världsekonomin har förorsakat de europeiska välfärdsstaterna, samt även på grund av den storarbetslöshet som lagt sig över Europa. Nyliberalismen har även fått fart av att den tekniska utvecklingen gjort det möjligt att marknaderna utvidgats och internationaliserats, vilket erbjudit en ypperliga möjligheter att kringgå den nationella regleringen och befrämja idén om den fullständigt fria marknaden. Nyliberalismen hotar redan både de uppnådda värdena beträffande frihet, broderskap och social trygghet, samt vänsterns nya strävan mot en hållbar utveckling.

Nyliberalismens mest centrala argument för att montera ned välfärdsstaten är att de företag som verkar inom den i allt högre grad internationella marknaden inte har en tillräckligt hög konkurrenskraft för att klara en så hög beskattning som upprätthållandet av välfärdstaten och dess inkomstutjämningsmekanismer förutsätter. Då den höga beskattningen minskar konkurrenskrafte och företagens marknader medför den även en hög arbetslöshet. Enligt denna logik är arbetslösheten inom välfärdsstaterna hög också för den skull, att de arbetslösa som har ett gott socialskydd inte sporras till att ta emot ett lågt avlönat, mindre uppskattat arbete. Därför finns det enbart ett alternativ för den alltmer globala världsekonomin, enligt nyliberalismen: att montera ned välfärdsstaten och de säkerhets- och regleringssystem, som står som hinder för marknadens fria verksamhet.

Företagens synvinkel är alltför snäv

Om man ur en snävt nationell synvinkel undersöker nyliberalismens logik som baserar sig på den internationella konkurrenskraften så är den naturligtvis inte fullständigt felaktig. I ett land som medverkar i en öppen internationell konkurrens, slukar en skattenivå som är högre än i andra länder verkligen en del av företagens konkurrenskraft och därmed även arbetsplatser. Nyliberalismens logik sätts däremot i en annan dager, då man granskar utvecklingen ur en internationell synvinkel och också ur statens och medborgarsamhällets synvinkel och inte endast ur företagsperspektiv.

Enligt vänstern finns det fortfarande plats för välfärdsstat, reglering av marknaderna och skatter. Marknaderna har ju faktiskt aldrig varit fullständigt oreglerade, utan det har alltid och under alla tider på politisk väg upprättats något slag av strukturer och gränser. Nyliberalerna påstår gärna att de ekonomiska lagarna fungerar på samma sätt som naturlagarna och att t.ex. nya, allt effektivare och alltmera vinstbringande produktions- och handelsmetoder alltid liksom naturkrafterna åsidosätter de gamla, mindre effektiva metoderna. Så är det inte heller. Exempelvis har slaveriet upphört - såvitt det helt upphört - därför att det är förbjudet, inte därför att det plötsligt skulle blivit ekonomiskt sett mindre lönsamt än att man skulle anställa arbetskraft på arbetsmarknaden. Om man lyckats göra slut på slaveriet, åtminstone i huvudsak, genom att förbjuda det, så torde det vara möjligt förbjuda eller begränsa även andra sådana handlingar som sårar människans heder och värdighet och även handlingar av det slag som förstör naturen.

Marknadernas gränser är uppsatta av människan...

De gränser som uppställts för marknaderna, har alltid uppställts av människan och de kan förändras genom politiska beslut. Om man i samhället i högre grad värdesätter människans eller företagens frihet, är en fråga om val. Den genuina samhälleliga värdedebatten handlar ju om det, utgående från vilka värden man begränsar marknadskrafternas verksamhet och den vinststrävan som ingår i deras logik och enligt vems spelregler och avtal man därefter verkar på marknaden. Om oskäliga arbetsvillkor, bruket av barnarbete, utsläpp som förstör miljön eller vettlöst energislöseri inte godkänns kan de förbjudas. På de internationella marknaderna blir förbuden dock effektiva först om de är lika starka överallt och om efterlevnaden också övervakas.

När spelregler och begränsningar på marknaden är de samma överallt försämras ett enskilt lands konkurrenskraft inte genom vare sig miljönormer eller sociala förpliktelser. Vänstern anser att en välfärdsstat som befrämjar människornas och naturens frihet fortfarande har en hållbar väg framför sig. Att fortsätta på den vägen förutsätter dock att nordiska och europeiska välfärdsmodeller på övernationella fora erbjuds också andra. Globaliseringen av ekonomin försvårar utvecklandet av välfärdsstaten som ett nationellt projekt, men den förhindrar inte att de värden och rättigheter som ingår i den utvidgas som ett övernationellt projekt.

...och kan förändras genom politiska beslut

Globaliseringen och de hotbilder om ett enda alternativ som den skapat utnyttjas allmänt som förevändningar för reformer som utgår från nyliberala värden. De politiska aktörer som hänvisar till globaliseringen som en nödvändighet har dock undgått att märka - eller åtminstone att föra fram - att överlåtelsen av makt till de världsomfattande marknaderna och det storkapital som dominerar dem huvudsakligen skett genom suveräna staters egna politiska beslut. I många små länder, som t.ex. Finland, var liberaliseringen av kapitalrörelser visserligen delvis nog helt ärligt "framtvingad av marknadskrafterna", men detta tvång uppstod genom att många stora länder av egen fri vilja - med tanke på de i det egna landet verkande storföretagens intressen - valt att liberalisera kapitalrörelserna för egen del.

Att marknaderna internationaliseras är i sig inte illa. Mänskligheten i sin helhet drar den största nyttan av både teknologins och nya institutioners utveckling då, när marknaderna är internationella och handeln och informationsförmedlingen fri. Men om enbart marknaderna och de företag som verkar på dem internationaliseras och allt övrigt förblir nationellt uppstår problem. Internationaliseringen av ekonomin flyttar utom produktion och varor också ekologiska problem från det ena landet till det andra. Den höga konsumtionsnivån i rika länder förorsakar miljöproblem i fattiga länder och utsläpp på ett ställe leder till miljöförstöring på ett annat ställe. Ekologiska problem förflyttas både spontant och till följd av medveten verksamhet, som t.ex. export av problemavfall. Globaliseringen hotar också att beskära de sociala och politiska rättigheter människorna uppnått på den nationella nivån.

Att bygga upp en internationell front är svårt...

Också de internationella marknadskrafterna fördelar resurserna i enlighet med köpkraften. Därför saknar på de internationella marknaderna alla de som inte har köpkraft eller har bara lite köpkraft - som t.ex. fattiga eller ännu ofödda människor för att inte tala om andra varelser - möjligheter att påverka marknadernas verksamhet och den fördelning av resurserna som där sker. På världsomfattande marknader är opersonligheten dessutom om möjligt ännu större än på nationella eller regionala marknader.

De fattiga i den egna byn eller staden har människorna ändå någon gång sett, men de fattiga i avlägsna länder möter man bara på TV-skärmen, om ens där. Till följd av att marknaderna är så opersonliga och de beröringsytor de erbjuder är så få är det svårare att bygga upp en gemensam front för fattiga människor internationellt än det var - eller är - nationellt. Att bygga upp en sådan front försvåras också av att det inte på global nivån finns någon politisk aktör med befogenheter att göra något som man kunde vända sig till med krav på förändringar.

...men inte omöjligt

Att det internationella samarbetet mellan staterna och de övernationella organisationerna för närvarande är tandlöst inför de globala marknaderna och de problem dessa aktualiserar är ett faktum, men det behöver inte vara så. Om man så vill kan spelregler för marknaderna upprättas på det internationella planet - och om man vill förhindra social och miljömässig dumpning måste man också göra det. När man skapar spelregler måste de övernationella institutionernas befogenheter och medborgarnas möjligheter möjligheter att påverka också utanför det egna landet utvidgas.

Också rasismen måste bekämpas

Den demokratiska utveckling som behövs som motvikt till de alltmer internationella marknaderna kan hotas inte bara av nyiberalism utan också av modern totalitarism. Europas historia har under 1900-talet upplevt både fascistisk och kommunistisk totalitarism. Hur olika kommunismen och fascismen än är som ideologier, har de det gemensamma draget att de baserar sig på ett skenbart godkännande av folksuveränitetens idé. Men i vartdera systemet kom folkvijan och den makt som baserade sig på den att representeras av en sluten politisk klass, som tog sig rätten att uppträda i hela folkets namn och som med hjälp av strikt kontroll över informationsförmedlingen, omfattande censur och fysisk terror såg till att medborgarna uppfattade vara den "sanning" som den härskande gruppen proklamerade. Totalitarismen återvänder knappast till Europa i form av de fascistiska eller kommunistiska system som redan upplevts. Däremot har den omfattande invandringen och flyktingarna fört rasistiska attityder upp till ytan i Europa. Tillsammans med den höga arbetslösheten och den allmänna hopplösheten ger rasistiska attityder näring åt både nyfascism och andra antidemokratiska politiska rörelser som baserar sig på utlänningshat. Hela den europeiska vänstern måste klart och målmedvetet agera mot rasismen och för att de som hör till etniska minoriteter har samma medborgerliga rättigheter och skyldigheter som majoritetsbefolkningen.

Kampen mot rasismen är speciellt viktig, eftersom rasistiska attityder och den intolerans som är förknippad med dem tillsammans med extrema politiska rörelser som försvarar trångt nationella intressen kan bromsa upp den utveckling mot en bredare demokrati som baserar sig på tanken på äkta internationalism och världsmedborgarskap och som behövs som en motvikt till internationaliseringen av marknaderna. De som försvarar medborgarnas sociala och politiska rättigheter bör därför på bred front agera inte bara mot nyliberalismen utan också mot rasismen och mot det tänkande som betonar snävt nationella intressen.

Den tredje vänsterns tid är inne

Utvecklingen i Europa leddes för tvåhundra år sedan in i en demokratisk riktning av den första vänstern och dess politiska ideologi liberalismen. Den krävde att ståndssamhället skulle upplösas, frihet att idka näring och handel samt ett demokratiskt politiskt system som baserade sig på jämlikhet mellan människorna. Industrialiseringen ledde till att arbetarklassen växte och med den uppstod så småningom den andra, socialistiska vänstern. Den krävde gemensamt ansvar, social rättvisa och ingripande mot kapitalets övermakt.

När den socialistiska vänstern vänstern växte fram förlorade liberalismens ursprungliga målsättningar om demokrati och jämlikhet i vikt i borgerskapets politiska strävanden. Det liberala borgerskapet allierade sig med den konservativa högern och började försvara de fria marknaderna och de samhällsklassers ställning som blivit rika genom dem - mot socialisternas krav. I det motsatsförhållande som uppstod kom befrämjandet av demokratiska värden och social rättvisa att falla på den andra, socialistiska vänsterns axlar.

I och med den andra vänsterns uppgång och det samhälleliga motsatsförhållande den skapade etablerades indelningen i borgerliga och socialistiska partier i det politiska språkbruket. I detta särskilde man inte längre så ofta mellan koservativa och liberaler, fast denna skillnad tidigare varit viktig. Utvecklingen av språkbruket och tudelningen av det politiska fältet påskyndades av att man bland borgarna ansåg att den socialistiska vänstern strävade till att helt eliminera marknadsekonomin och ersätta den med statsledd planekonomi. I vida kretsar inom den socialistiska arbetarrörelsen tänkte man också att utvecklingen förr eller senare skulle leda tilll den fria "kapitalistiska" marknadssystemets sammanbrott. Detta tänkte man trots att många socialister redan i ett tidigt skede såg Sovjetunionen, som gått in för planekonomi, som en odemokratisk och totalitär stat.

Senast det sovjetiska totalitära maktsystemets sammanbrott har gett hela den socialistiska vänstern en påstöt att justera sina samhällsteoretiska visioner. Att helt undanröja marknadsekonomin är inte längre ens ett avlägset mål för någon betydelsefull del av den socialistiska vänstern. Däremot strävar man till att avlägsna de drag i marknaden som upprätthåller kapitalisternas och penningens övermakt och få ekonomin att tjäna samhällets demokratiskt styrda utveckling och alla medborgares välfärd.

En annan uppgift för den tredje vänstern är att montera ned de maktstrukturer som baserar sig på kön och kämpa för att kvinnornas rättigheter uppfattas som mänskliga rättigheter överallt i världen.

Justeringen av vänsterns visioner innebär en utmaning mot det borgerliga tänkandet och den borgerliga politiken. Alliansen mellan konservatismen som driver de ekonomiskt starka gruppernas intressen och nyliberalismen som stöder marknadernas fulla frihet kan kännas som en bestående hegemoni som styr hela den borgerliga politiken. Men under trycket från de problem som den allt snabbare globaliseringen medför för medborgarnas rättigheter och miljöns motståndskraft kan den klassiska liberalismen, som i tiden strävade till att befrämja demokratin och jämlikheten mellan människorna gentemot ståndsprivilegierna, ändå vakna till nytt liv och nu liera sig med socialisterna.

Gruppering kring demokratin

I denna situation kan ur den första vänsterns marknadsinriktade demokratitradition och den andra vänsterns socialistiska jämlikhetssträvanden uppkomma en bred, historisk tredje vänster där det förenande värdet är befrämjandet av demokrati och människornas verkliga delaktighet. Den tredje vänstern grupperar sig kring demokratin på den vattendelare som millennieskiftet utgör. Här öppnar sig en utsikt både över ett socialt uppdelat samhälle där många marginaliseras och där människovärdet och miljön trampas under fötterna och mot ett välfärdssamhälle som betonar jämlikheten mellan människorna och miljöns hållbarhet.

Den tredje vänstern ser medborgarnas rättigheter som avtal om ett demokratiskt samhälle. Dessa avtal utgör den grundstruktur ur vilken både det ekonomiska och kulturella livets liksom också den enskilda människans livs aktivitet och livskraft flödar. För avtal om vissa rättigheter har man inom samhället mognat attitydmässigt och materiellt relativt tidigt, för andra först senare.

Som tidiga härolder för den tredje vänster verkade vissa politiska rörelser som växte fram ur 60-talets nyvänster, den feministiska rörelsens radikalisering och de medborgarrörelser som arbetat med miljö- och u-landsfrågor. Dessa rörelser krävde en utvidgning av kvinnors, fattiga länders medborgares och olika minoriteters rättigheter och avlägsnande av strukturer som lägger hämsko på miljön. De började också få en global medvetenhet.

Den tredje vänsterns tidiga härolder har haft ett betydande inflytande på utformningen av det tänkande baserat på övernationell medvetenhet och världsmedborgarskap, som nu håller på att bli den tredje vänsterns kärna. Dessa uppfattningar förenar människor och grupper, som med en bakgrund i den socialistiska vänstern, fredsrörelsen, människorättsrörelsen eller andra medborgarrörelser eller utgående från feminismen, ett ekologiskt tänkande eller en kristen övertygelse vill befrämja demokrati, jämlikhet och social trygghet.

Övernationell demokratiutvecking

Ekonomin har internationaliserats i en svindlande fart. Globaliseringen av ekonomin utmanar de politiska krafterna till kamp om under vilka förutsättninar de politiska och sociala rättigheter som uppnåtts på nationalstaternas nivå kan upprätthållas - eller kan det göras under några som helst förutsättningar. Under ett drygt årtionde har nyliberalismen, som driver på en avreglering av marknaderna och stöder den girighetens logik som härskar på marknaderna, angett tonen.

I denna kamp ställer sig den nya, tredje vänstern - och som en äkta del av denna Vänsterförbundet - på demokratins, jämlikhetens och den sociala trygghetens sida mot den utveckling som nyliberalismen driver på och som innebär marknadernas fulla frihet, den starkares rätt och en tendens till bestående marginalisering av vissa människor. Den tredje vänstern kräver att det inleds ett internationellt samarbete som upprättar normer och igångsätter en övernationell demokratiutveckling som kan fungera som motvikt till de globala marknaderna. Den kräver också att sådana gränser dras för marknader och strukturer att det blir rum för alla människors värdighet och för naturvärden.

Efterskrift

Vänsterförbundet definierar sig självt genom sina egna värden - frihet, demokrati och hållbar utveckling. Det verkar för dessa värden på beslutsfattandets alla nivåer: på arbetsplatser, inom fackföreniingsrörelsen, i kommunerna, i regionerna, i riksdagen, i Europaparlamentet och i andra EU-organ och också i mån av möjlighet i landets regering.

Vänsterförbundet samarbetar med fackföreningsrörelsen och med olika medborgarorganisationer samt med andra partier både i inhemska frågor och i Europapolitiken och utrikespolitiken. Samarbetet baserar sig på en realistisk kartläggning av den rådande situationen och på ett konkret åtgärdsproram som baserar sig på denna. Partiets egna konkreta politiska målsättningar uppställs alltid för en konkressperiod i gången och hur de uppnås följs upp.

Vänsterförbundet är lika starkt och aktivt som dess medlemmar och anhängare är. Eftersom politikens styrka kan uppkomma bara genom de människor som deltar i verksamheten förhåller sig partiet respektfullt till sina medlemmar och ger dem rum att verka och delta. Vänsterförbundet strävar till en öppen och demokratisk partikultur. Därför erbjuds medlemmarna ett äkta tillfälle att påverka partiets linjeval genom öppna och fria diskussioner som föregår dem. De politiska avgöranden som partiet kommer till motiveras öppet och klart för både medlemmarna och den stora allmänheten.

Godkänt vid Vänsterförbundets kongress i Kuopio 1998