DET LIBERALA PARTIETS PROGRAM

(Antaget i november 1880)

Många brännande frågor stå för närvarande på dagordningen i vårt lands offentliga lif. Olika opinionsströmningar korsa hvarandra på mångfaldigt sätt. Det finnes partistrider och partisinne mer än nog. Men hvilken politik man i det verkliga statslifvet vill vidhålla och göra gällande, framstår ej på alla håll med den klarhet och bestämdhet, som det nuvarande sakläget skulle kräfva och som särskildt för arbetet vid landtdagarne vore af nöden.

De sträfvanden i liberal riktning, hvilka sedan början af 1860-talet i så många hänseenden befordrat värt politiska framåtskridande, hafva såväl inom som utom landtdagarne uppburits och blifvit understödda af så talrika medborgare i olika sferer af samhället, att kännedomen om dessa sträfvandens ledande principer och väsendtliga syftemål bör kunna antagas vara ganska allmänt spridd. Men då landtdagarne, vid hvilka det liberala partiets förnämsta verksamhet är koncentrerad, så sällan sammanträda; då just på senare tider den allmänna uppmärksamheten oupphörligt drages till frågor, hvilka för detta parti varit jemförelsevis främmande; då vidare åtskilliga försök blifvit gjorda att vanställa den liberala politikens idéer och ingifva misstroende till densamma; så synes det vara af nöden att framlägga en sammanfattning af de grundsatser och syften, hvilka dels i allmänhet, dels särskiIdt under närvarande tidsförhållanden, böra utgöra hufvuddragen af det liberala partiets program. Ett sådant uttalande afser såväl att stärka sammanhållningen mellan dem som tillhöra partiet, som ock att åt detsamma vinna nya friska krafter bland dem hvilka härtills icke anslutit sig dertill.

Vår politik är framför allt en den jemna, på historisk grund fortgående råttsutvecklingens politik.

I stater der den autokratiska régimen envist motsatt sig tidsandans kraf eller der den förflutna tiden ej efterlemnat någon användbar utgångspunkt för framåtgåendet, der må det vara en nödvändighet att reformera genom plötslig öfvergång till något helt och hållet nytt, genom radikala förändringar som omskapa det bestående. Men Finland har sedan 500 år varit delaktigt af en rättsordning, hvars grunddrag af ålder utgjort: odalmannarätt, lagbunden frihet, begränsad konungamakt, folkviljans erkännande i lagstiftning och beskattning; - en rättsordning som, oaktadt tidtals skakad af revolutioner eller hämmad af reaktioner, likväl intill våra dagar bevarats såsom den friska kärnan i vårt samhällsskick. Sådan grundval bör ej öfvergifvas. Men yrkandet på dess bevarande innebär dock ej något förordande af konservativ oföränderlighet. Det goda i våra institutioner, den frisinnade ock folkeliga anda, som hör till deras väsende, bevaras bäst derigenom att oafbruten utbildning af dem eger rum i mån af tidens växande anspråk och fordringar. Det tillhör hvarje generation att efter sina behof och sina idéer utvidga, förstärka och försköna den samhällsbyggnad, hon af förfädren i arf emottagit Underlåtes sådan förnyelseprocess, kan den dag komma då byggnaden, oaktadt sin goda grund, faller samman i ruiner.

I detta reformatoriska lagstiftningsarbete är det onekligen den offentliga och särskildt den konstitutionela rättens område, som främst påkallar de politiskt verksamme medborgarenas uppmärksamhet. Dermed vare ej sagdt att den allmänna civila och kriminala lagstiftningens spörsmål vore mindre vigtiga eller mindre förtjenta af vår omvårdnad. Men i allmänhet är det dock ej de, som utgöra de politiska opinionernas föremål, - och framför allt, stärkandet af den finska statens bestånd och lifskraft beror i vida högre grad af de politiska institutionernas utbildning.

Vi vilja hafva det konstitutionela systemet säkrare och fullständigare genomfördt i vårt land. Denna önskan hyses utan tvifvel af alla som fatta den politiska frihetens djupa, lifgifvande betydelse. Men det statsskick, som med sådant allmänt uttryck betecknas, omfattar en serie af rättsgestaltningar och institutioner. En väsendtlig del af dem hafva vi redan, om ock delvis i föråldradt skick derför i behof af reformer. Andra saknas ännu. Allt kan ej ernås på en gång. Det gäller att i hvarje tidskifte eftersträfva det som är mest behöfligt och som tillika är sådant att det under förhandenvarande förhållanden kan anses möjligt att förverkliga.

De vigtigaste åtgärder i detta hänseende äro följande:

1:0) Landtdagsperiodens förkortande till två, högst tre år, och motionsrätt för Ständerna;

2:o) Stiftandet af tryckfrihetslag;

3:o) Utvidgandet af Ständernas makt i statshushålIningen derhän, att hela den rörliga delen af utgiftsbudgeten göres beroende af Ständernas medverkan samt intet slag af beskattning må kunna beslutas af regeringen ensam;

4:o) Närmare begränsning och fixering af den s. k. administrativa lagstiftningsmakten;

5:o) Sådan ombildning af styrelseverken, att såväl för regerinsverksamheten som för lagskipningen i högsta instans en ändamålsenligare organisation måtte vinnas. Derjemte förenkling och decentralisation i förvaltningsprocedyren;

6:o) Ett klarare fastställande af Finlands unionela ställning till kejsardömet.

De två förstnämnda reformerna kunna ordnas genom speciela lagar; de öfriga svårligen annorlunda än i och genom en revision af Regeringsformen och Förenings- och Säkerhetsakten.

Af framstående betydelse är jemväl det redan på dagordningen bragta förslaget om införande af representativa former för länens vigtigare angelägenheter, ty derförutan är det genom kommunalförfattningarne ordnade systemet af medborgerlig sjelfstyrelse halft och ofullständigt. Religionsfrihetens betryggande och ordnande genom frisinnad dissenteflag är ett önskningsmål, hvars snara förverkligande bör allvarligen eftersträfvas.

Det liberala partiet kan ej heller vara likgiltigt för frågan om representationsreform. I denna svåra fråga gäller det för den närmaste tiden blott att omsorgsfullt pröfva i hvilken riktning reformen bör gå, hvilka förbättringar af vårt nuvarande representativa system vore att anses önskvärda och möjliga, på hvad sätt således den nuvarande ordningen med bästa resultat må kunna ombildas utan att omstörtas. Att taga initiativ till förberedandet af denna reform genom diskussion i pressen och i broskyrer, och, sedan en bestämd opinion hunnit bilda sig, väcka reformförslag vid landtdagen, dertill måste vårt parti utan tvifvel finna sig manadt af de betänkliga brister och olägenheter, som vidlåda det nuvarande representationsättet.

De ekonomiska och finansiela frågorna kräfva mera omtanke, mera planmessig omvårdnad, än härintills kommit dem till del. Det liberala partiet bör så mycket hellre egna dem allvarligt arbete, som illiberala doktriner på detta område begynt söka sig väg till vårt land. Vi böra i dessa ämnen bygga på den ekonomiska vetenskapens, ej på den tendentiösa agitationens läror. Härvid är skäl att, med anledning af angreppen på den frisinnade riktningen i nationalekonomin i korthet erinra, huruledes dess grundsats, att de enskilda individerna sjelfva äro de bästa målsmän för sina ekonomiska intressen, icke har till korollarium att staten bör iakttaga fullständig passivitet gentemot näringslifvets angelägenheter. Yrkandet på frihet på detta gebit innebär, att staten bör afhålla sig från allt reglementerande för det produktiva arbetet, från allt ingripande i den enskilda företagsamhetens görande och låtande. Men staten bör ej derför underlåta att befrämja jordbruk, industri och handel genom att förbättra de allmänna vilkoren derför, eller aflägsna sådana hinder och svårigheter, hvilkas undanrödjande öfverstege de enskildes krafter. Genom tekniska och merkantila undervisnings-anstalter, kommunikationernas förbättrande god ekonomisk lagstiftning, handelsfördrag m.m. dylikt fullgör staten sin anpart i arbetet för vålståndets höjande utan att inskränka de enskildes handlingsfrihet.

För ett politiskt parti framställa sig hithörande frågor hufvudsakligen med hänseende till hvad staten bör göra eller icke göra. Sedan den nya näringslagen alla redan i det väsendtligaste inrymt principen af arbetets frihet, anse vi att uppmärksamhet närmast bör egnas åt revision af lagen om enskilda banker och om aktiebolag; reform af jordbeskattningen med deraf härflutna restriktioner af ekono misk natur äfvensom storskiftesväsendet; vilkoren för jernvägsnätets oafbrutna utveckling.

Vetenskapens och konstens kraftiga blomstring i vårt land betrakta vi såsom ett af de förnämsta vilkoren för att det finska folket må kunna vinna och bibehålla enaktad plats bland nationerna. Derför anse vi det äfven utgöra en af statens högsta uppgifter att genom alla lämpliga medel befrämja det vetenskapliga och konstnärliga arbetet.

Och samverkan och täflan med andra länder äro nödvändiga för att hålla forskning och produktion på dessa gebit vid friskt lif. Här är detta de humana och ideala sträfvandenas fält, på hvilket nationel ensidighet och intressen som betingas af den politiska partibildningen ej utan skada kunna göra intrång.

Det vetenskapliga lifvet och den allmänna bildningen i landet betinga hvarandra ömsesides: ju mera den senare vidgas och böjes, desto mera skall det förra vinna i intensitet och i erkännande. Men icke endast af detta skäl bör det sörjas för tillräckliga bildningsantalter, utan äfven derför att den demokratiska andan i vårt samhällsskick sådant fordrar.

Med anledning af det missförstånd, som stundom eger rum beträffande demokratins princip, vilja vi här infoga en kort erinran. Rättsligen fattad, är denna princip liktydig med: allas likhet inför lagen, d. ä. lika rätt för enlivar, hög och låg, fattig och rik, att göra sina anspråk rättsligen gällande, jemte i lika proportion utmätta rättigheter och skyldigheter gentemot det allmänna. Med andra ord: inga ståndseller personalprivilegier, inga genom lag inrymda undantagsförmåner för vissa individer elle klasser så vidt de ej af offentligt embete betingas. I denna riktning har vår lagstiftning gått sedan 1863, härvid återvändande till gamla täderneärfda grundsatser. Sådana demokratiska tendenser tillhöra det liberala partiet, - men vi förkasta det dernagogiska yrkandet på en krass, abstrakt jemlikhet, inför hvilken den olikhet i begäfning, uppfostran, bildning, förmögenhet och inflytande, som enligt naturens lagar och alla nationers erfarenhet städse förekommit, borde utplånas och alla menniskor neddragas till den lägsta nivå, de sociala skiftningarne förete.

Der en sannt demokratisk anda råder, bör man sträfva att oaflåtligt höja det stora flertalets nivå i bildning och sed och på denna väg minska olikheterna och afstånden mellan samhällsklasserna. Tillfälle till erhållande af högre skolbildning, såväl humanistisk som real, bör således i möjligaste omfattning beredas alla landets barn. Det forcerade inrättandet af finskspråkiga lärdomskolor kan visst hafva till resultat mycken halfbildning och ett alltför stort deserterande från de praktiska yrkena. Men detta dock endast under de första tiderna: snart skola dessa läroverk intaga en naturlig plats bland bildningsfaktorerna i landet, och en rikare tillgång på intelligenta krafter för de olika värfven skall då stå till buds, än om rekryteringen för statstjensten och den högre affärsverksamheten fortfarande vore nästan uteslutande hänvisad till svenskspråkiga skolor och de svenska hemmen.

Det liberala partiet erkänner derför obetingadt, att upprättandet och subventionerandet af erfoderligt antal lyceer med finskt undervisningsspråk är såväl af rättvisa som statsklokhet förestafvadt. Men dermed bör vinnas en förökning af bildningsanstalterna i landet: detta nya kraf bör ej tillgodoses genom inskränkning eller förfördelande af de skolor, i hvilka svenskan är undervisningsspråk. Ty dessa äro för bildningens sak i vårt land lika nödvändiga, som de finskspråkiga läroverken. Och vi instämma i senaste Ständers uttalande, att på de större orterna läroverk af hvartdera slaget äro af nöden. För öfrigt vidhålla vi, med afseende å lärdomsskolans organisation och uppgift, det i Ständernas petition rörande skolfrågan uppstälda syftemål, att eleverna vid landets lyceer bör bibringas en allt fullständigare förmäga att i tal och skrift begagna landets andra inhemska tungomål.

Statens förmåga att sörja för undervisningsväsendet är icke obegränsad. Men utöfver ofvan nämnda kraf finnes ett annat, som ej längre må lemnas åsido: qvinnans rätt att vinna vetenskaplig bildning vid skola och universitet bör behjertas och tillgodoses, liksom hennes befogenhet till åtsilliga grenar af offentlig verksamhet bör varda tillbörligen erkänd.

Den frågan förtjenar ock uppställas, huruvida vårt parti egnat folkskolans sak tillräcklig omsorg och verksamhet. Det kan ej nekas att många af partiets medlemmar i landsorten varit bland de främsta befodrare af denna sak. Men dermed är ej allt det nödiga gjordt. Det har visat sig, att mångenstädes ännu råder liknöjdhet och motvilja mot inträttandet af skolor. Det är derför skäl att ånyo vid nästa landtdag upptaga förslaget att hvarje kommun må genom lag åläggas inrätta och upprätthålla åtminstone en högre folkskola. I sammanhang dermed bör pröfvas, huruvida möjligen ett lämpligare sätt att med statsmedel främja folkskoleväsendet, än det hittills följda, kunde införas.

Det anses af många att språk- och nationalitetsfrågan är den enda, kring hvilken verklig partibildning i vårt land under närvarande förhållanden vore möjlig.

Det liberala partiet har under snart tjugoårig politisk verksamhet städse iakttagit att främst på sin fana inskrifva de konstitutionela reformerna samt att i afseende å språk- eller nationalltetsfrågan yrka, att den icke bör utgöra grunden för den politiska partibildningen, ej heller bestämma de politiska sträfvandenas riktning och innehåll.

Äfven nu och för framtiden bör, såsom af det hittills sagda framgått, vårt parti hafva den rättsligt-politiska utvecklingen jemte det ekonomiska och kulturlifvets intressen till kännetecknande föremål för sitt program. Men härvid bör dock ej förbises att nyss nämnda tvistefråga antagit en allt mera akut karaktär, att den allmänna meningen för närvarande är just af denna fråga lifligast berörd och att tvenne partier finnas, hvilka inskrifvit språkfrågan främst, ja uteslutande på sitt program. Den kan och bör derför under närvarande tidsförhållanden ej af oss lemnas åsido, det gäller för det liberala partiet att äfven i detta hänseende intaga och vidhålla en klar och bestämd ståndpunkt.

Och denna ståndpunkt kan icke vara någon annan än den, för hvilken flere bland oss redan länge kämpat och som i sjelfva verket vid senaste landtdag blef den i vidkommande fall afgörande, nämligen att de båda språken böra erkännas lika berättigade i vårt land och att ej mindre vid skolväsendets ordnande, än ock i statslifvet härtill bör tagas full hänsyn.

När man bland ifrarena för finskheten går ända till det yrkande, att svenskan är att betraktas såsom ett främmande tungomål och att hon derför bör gifva vika för finskan, hvilken ju förr dess bättre borde blifva landets enda bildningsspråk, förkasta vi detta såväl af historiska som af politiska skäl. Af historiska skäl: ty ett språk, som i sekler varit organ för rätt och odling i värt land, på hvilket den bästa delen af vårt literatur är affattad, som utgör ej blott flertalets af de bildade, men äfven allmoges, gifna och naturliga modersmål, är och blir icke annat än ett inhemskt språk, i tal och i skrift fortlefvande i detta land, och behöfver ingalunda förlora denna sin ställning derigenom att det finska språket kommer till användning i högre mått än härintills.

Af politiska skäl: ty det närmare samband med vesterns lif, som beredes oss deraf att det ena af landets språk förstås i de skandinaviska länderna och att man i Finland utan omgång kan följa med och tillgodogöra sig yttringarne af nämnda länders kulturlif, länder oss till styrka i vår eljes, såväl tillföljd af det geografiska läget som af andra skäl, isolerade ställning. Och tydligt är, att de relativa fördelarne af enspråkighet omöjligen skulle kunna uppväga det äfventyrliga i en så djupt gripande omstörtning som den, att förinta en seklervand bildningsform och sålunda försvaga bildningens eget fotfäste. Slutligen måste vi ogilla sättet hvarpå man inom det finska spräkpartiet ofta gått till väga: bernödandena att hos menige man väcka afvoghet och hat till det svenska språket och till dem som i sin verksamhet för fäderneslandet icke afstå från att begagna detta sitt modersmål, - dessa bemödanden kunna ej annat än rubba och skada den sociala samverkan, hvaraf här ej mindre än annorstädes göres behof.

Men detta, att varmt omfatta och i dess fortfarande giltighet värna det svenska språket såsom det ena af landets språk, berättigar ej att förhålla sig motvilligt emot sträfvandena och åtgärderna att åt finskan bereda en med svenskan jembördig plats och användning, eller att betrakta detta sträfvande såsom en för den svenska talande ståndspersonsklassen jemförelsevis främmande och likgiltig angelägenhet.

Denna ståndspersonsklass har till en mycket stor del utgått ur den finska allmogens leder, om den ock dervid ända till senare tider adopterat svenskan såsom dåvarande enda bildningsorgan. Den bildade klassen är solidarisk med nationen i dess helhet; den har aldrig stått i närmare sammanhörighet med den svenska allmogen i landet, än med den finska befolkningen. Och gemensam historisk utvecklingsgång har danat alla Finlands inbyggare till ett enda folk, en gemensam politisk nationalitet, liksom ock i alla tider den offentliga verksamheten i detta land varit gemensamt egnad hela befolkningens väl, utan åtskilnad till språket.

Äfven af politiska skäl är en ultra svenskspråkig ståndpunkt, förkastlig. Ty skärpandet af den språkliga antagonismen kan ej undgå att medföra en jernväl för statslifvet skadlig söndring mellan de olika folkelementen. Motstånd mot den finska befolkningens rättmätiga anspråk, att vinna full delaktighet i samfundslifvet genom det finska språkets upphöjelse till jernbördig användning med det svenska, måste framkalla bitterhet mot den ännu för närvarande förherskande klassen och sålunda lemna stoff åt agitationer ej blott i ultra-finsk, utan ock i falskt demokratisk riktning. Och sjelfva den svenska bildningsformens för vår utveckling behäfliga fortbestånd skulle snarare äfventyras än främjas, om de som uppbära den ville motverka och kallsinnigt isoelra sig från sträfvanden som lifva nationens flertal.

För oss framstår fäderneslandet och det finska folket såsom ett enda odelbart helt oaktadt de tvenne språken. Må man i sin politiska eller literära verksamhet begagna sig af det ena eller andra uttrycksmedlet: föremålet, ändamålet med densamma är dock hela landets, hela folkets väl och förkofran.

Att ensidigt framskjuta språkfrågan, såsom det högsta föremål för patriotisk verksamhet, och att sålunda afledå medborgarenas håg och intresse från det politiska lifvets verkliga uppgifter, måste, om det får gripa omkring sig, blifva en verklig hämmsko på landets utveckling. Och ej mindre betänkligt är det perspektiv af tvedrägt och söndring, som hotande framstår ur de senaste tidernas erfarenhet derest ej en förmedlande riktning vinner allmännare insteg och medhåll.

Det kan i sjelfva verket ej vara tvifvel underkastadt att en central ståndpunkt i språkfrågan är såväl principielt riktig, som praktiskt behöflig.

De bildade i Finland, öfverhufvud alla medborgare hvilkas verksamhet höjer sig till någon allmännare betydelse utöfver den svensk- eller finskspråkiga hemortens sfer, böra känna landets båda språk.

Huru skulle i sjelfva verket vårt lands framtida utveckling gestalta sig, om en del af dess domare, embetsmän och lärare kunde endast svenska, en annan del förstode endast finska?

Den centrala ståndpunkt vi intaga, eller tvåspråkighetens ståndpunkt, innebär korteligen detta: att finskan och svenskan skola användas jernsides i vårt land och att enhvar, som vill egna sig åt offentligt värf, bör utom sitt modersmål, lära sig det andra inhemska språket. -Vårt program omfattar derför sjelffallet genomförandet af det finska språkets användande vid domstolar och embetsverk i enlighet med den finska talande befolkningens rättmätiga önskningar och behof, - en reform, som icke endast hör till den s.k. språkfrågans område, utan väsendtligen måste räknas till de rättsliga och politiska reformer, som för landet i närmaste framtid äro af nöden.

Det har förut varit så, att det finska modersmålet måste öfvergifvas och utbytas mot svenskan, om det skulle blifva möjligt att förvärfva högre bildning och intaga en plats i statens tjenst. Detta förhållande har numera förändrats derhän, att ehuru svenskan måste inläras både såsom bildningsmedel och såsom behöflig i det offentliga lifvet, finskan dock kan såsom modersmål och hufvudspräk bibehållas af den som utgått ur finskt hem.

Och om det för den ur svenskt hem utgångne förut icke varit nödvändigt att inhemta ens något mått af finska för att kunna göra sig gällande i samhället, så är det numera oeftergiftigt för enhvar som egnar sig åt statslifvet och af vigt för hvarje annan bildad, att blifva väl förtrogen med finska språket. Men derför behöfver han icke öfvergifva sitt svenska modersmål.

Det ligger öfverhufvud något konstladt och abnormt i utbytet af modersmålet mot ett annat språk, om ock äfven detta är ett inhemskt tungomål. Att inlära ett språk, så att man kan väl använda det i tal och skrift, är långt ifrån detsamma, som att låta detta andra språk uttränga föräldrarnes, hemmets, den första undervisningens, de första begreppens språk. För de flesta måste sådan transformation medföra en förkrympning af deras andliga kraft.

Tvåspråkighetens ståndpunkt kräfver icke något offer af modersmålet. Men den angifver sättet hvarpå olägenheterna af två språk i vårt land skola minskas eller undanrödjas och samverkan för det gemensamma bästa kunna försiggå utan att storas af sterila språk- och nationalltetstvister. Den är en försonlighetens ståndpunkt, hvars förverkligande är ett vilkor för att det finska folket må kunna handla enigt och starkt der så göres behof. Och hvem kan förneka att sådant behof förefinnes.

Måttfullt och hofsamt i sitt politiska program, vill det liberala partiet äfven i språkfrågan verka för den inbördes aktning och välvilja mellan de båda folkelementen, som later hvarje dugligt fosterländskt arbete på politikens, vetenskapens och literaturens fält sitt tillbörliga erkännande, oberoende deraf om vid detta arbete svenskt eller finskt språk användes. Så skola den nationela sammanslutningen och den politiska solidariteten vinna i styrka. De som sambo i detta kära fädernesland, de böra ej endast tolerera hvarandra, de böra i känsla och handling vara barn af samma moder, lemmar af samma folk.

Men derför bör ock den politiska verksamheten in främsta rummet egnas åt utvecklingen af vårt statsskick och vår rättsordning, åt stärkandet af denna samhällsbygnad under hvars hägn alla öfriga olikartade, gemensamma och enskilda, sträfvanden hafva sin tillvaro.