Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.tuni.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SDP/405

Suomen Sosialidemokraattinen Puolue

FÖR ARBETE OCH RÄTTVISA. SDP:s linje i den ekonomiska politiken 2011-2015


  • Puolue: Suomen Sosialidemokraattinen Puolue
  • Otsikko: FÖR ARBETE OCH RÄTTVISA. SDP:s linje i den ekonomiska politiken 2011-2015
  • Vuosi: 2011
  • Ohjelmatyyppi: vaaliohjelma

FÖR ARBETE OCH RÄTTVISA

SDP:s linje i den ekonomiska politiken 2011 - 2015

1. Den offentliga ekonomin är efter den gångna valperioden i obalans och ansträngs av ett hållbarhetsglapp som grundar sig på betydande åldersbundna utgifter. De allvarligaste problemen i den offentliga ekonomin har vi i statsekonomin. Trots att underskottet i statsekonomin till största delen är konjunkturbundet står vi inte på en hälsosam grund.

2. Osäkerheten i euroområdet och det internationella finanssystemets kriskänslighet försvarar målsättningen att stoppa skuldsättningen i statsekonomin under nästa valperiod. Detta innebär ett behov att stärka ekonomin med 2 miljarder euro i jämförelse med nuvarande utveckling.

3. Av två miljarder euro täcks cirka 1,5 miljard med ökade skatteinkomster. Förmögenhets- och kapitalskatten skärps och vi ser till att den svarta ekonomin omfattas av beskattningen. Beskattningen av arbetet bibehålls på nuvarande nivå. Mervärdes- och energiskatten skärps inte.

4. Dessutom krävs nettoinbesparingar på utgiftssidan motsvarande cirka 500 miljoner euro före valperiodens slut. Inbesparingarna sker framförallt i olika slag av näringslivsstöd, rustningskostnaderna och överlappningar i förvaltningen. Dessutom vill vi tillämpa en stram linje vad gäller statens utgifter.

5. För att förbättra möjligheterna att balansera statsekonomin och skapa en sysselsättande tillväxt är förutsättningen under nästa valperiod att vi kan svara på den utmaning som hållbarhetsglappet utgör. Vi måste också bekämpa inkomstklyftorna och öka rättvisan i samhället.

6. För att vi skall kunna förstärka välfärdssamhället behövs nya metoder att förbättra den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. Sysselsättningsgraden måste höjas till 72 procent under nästa valperiod och på längre sikt till 80 procent. Målsättningen måste vara att skapa 100 000 nya arbetsplatser före år 2015. I kampen mot arbetslösheten vill vi införa en servicemodell där man får allt från en lucka. Vi inför nolltolerans mot ungdomsarbetslösheten.

7. För att stabilisera arbetsmarknaden strävar vi efter breda avtalslösningar som skapar förtroende för ekonomin och långsiktigt avtalande. Avtalssamhället måste återupprättas.

8. Hållbarhetsglappet i den offentliga ekonomin är i storleksklassen 2 - 5 procent av BNP. Bedömningarna skiljer sig åt eftersom prognoserna för utgifter och inkomster sträcker sig fram till år 2050. Det viktigaste under nästa valperiod är att snabbt starta ett reformarbete vars effekter är betydande, men som uppstår på litet längre sikt. Till de reformerna hör särskilt en förnyelse av kommunstrukturen, en kvalitetsreform av arbetslivet och värnandet om industrins verksamhetsförutsättningar.

VÄLFÄRD SKAPAS MED ARBETE OCH EN HÅLLBAR TILLVÄXT

Finansieringen av det finländska välfärdssamhället förutsätter en hög sysselsättningsgrad och en lösning på arbetslöshetsproblemet. Målet är att under nästa valperiod höja sysselsättningsgraden till 72 procent och att skapa 100 000 nya arbetsplatser. En höjning av pensionsåldern är ingen lösning då man vill förlänga arbetskarriärerna. Nolltolerans mot arbetslösheten är däremot en del av lösningen. Vi behöver ett arbetsliv där människor orkar och är motiverade. SDP vill svara på den här utmaningen i samarbete med arbetsmarknadsparterna.

Det finländska välfärdssamhället står inför allvarliga utmaningar. Underskottet i den offentliga ekonomin som uppstått under den ekonomiska depressionen och hållbarhetstrycket som uppstått på grund av förändringarna i åldersstrukturen anstränger finansieringsgrunden för den offentliga servicen i en situation där vi redan nu har allvarliga brister i grundservicens kvalitet. Socialdemokraterna anser att Finland åter bör välja den nordiska välfärdsmodellens väg. Grunden för den vägen bör vara en stark och hållbar offentlig ekonomi.

För att vi ska få in mera skatteinkomster och ha råd med en god välfärd förutsätter det omfattande arbetsinsatser i samhället. Med sysselsättning skapar vi förutsättningar att stärka välfärdssamhället och förbättra deltagandet och tryggheten.

Det allvarligaste hotet mot upprätthållandet och utvecklandet av välfärdssamhället är att samhället inte i tillräckligt hög grad har kunnat erbjuda befolkningen i arbetsför ålder sådant arbete som skulle trygga en ordentlig utkomst. Problemet i dag är inte att vi skulle ha för få arbetssökande utan att det råder brist på arbetsplatser. Finland hotas av ett sysselsättningsunderskott, inte av arbetskraftsbrist. Utbud och efterfrågan på arbetskraft möts inte, varken yrkesmässigt eller regionalt.

Finland drabbades år 2009 av en historisk tillväxtnedgång på 8 procent. Under fjolåret tog tillväxtsiffrorna en positiv riktning tack vare en bättre internationell ekonomisk utveckling. Ekonomisk tillväxt är oundgänglig för att man skall kunna erbjuda människor arbete och för att så många som möjligt i arbetsför ålder skall få ett jobb. Målet att förlänga arbetskarriärerna och höja sysselsättningsgraden kan förverkligas enbart med ekonomisk tillväxt. SDP:s mål för åren 2011 - 2015 är en stabil, årlig tillväxt i bruttonationalprodukten på i medeltal tre procent. Då finns det förutsättningar att under nästa valperiod skapa 100 000 nya arbetsplatser och höja sysselsättningsgraden till 72 procent. På längre sikt bör målet vara en sysselsättningsgrad på över 80 procent.

Att stärka en tillväxt som sysselsätter och på ett hållbart sätt värnar om miljön samt förbättrade tillväxtförutsättningar är de främsta målen under den kommande valperioden. Ett element i tillväxtfrämjandet är att omdirigera utgifterna så att den inhemska efterfrågan ökar.

[kuvio poistettu]
BILD 1: SYSSELSÄTTNINGSGRADENS UTVECKLING OCH MÅLSÄTTNINGSSPÅR 2012 - 2015, %

Höj sysselsättningen

En central faktor då vi vill öka tillväxten och trygga finansieringen av välfärdssamhället är att befolkningen i arbetsför ålder i så hög grad som möjligt är ute i arbetslivet. För tillfället är för många finländare mot sin vilja utan arbete eller förlorar sin arbetsförmåga i en alltför tidig ålder.

I det finländska arbetslivet har alltför många för bråttom, för litet fritid och för stor arbetsbörda. Genom att minska stressen, se till att det går att kombinera arbete och fritid och genom att utveckla kunnandet höjer man människors arbetsförmåga och ökar deras lust att stanna kvar i arbetslivet längre. I en ekonomi som grundar sig på kunnande ökar vi samtidigt arbetets produktivitet. En hög sysselsättningsgrad, ökad produktivitet i arbetet och kvalitet i arbetslivet går hand i hand.

Om människor orkar i arbetet och är friska förlänger vi arbetskarriärerna. Målet under de närmaste åren är att höja den reella pensioneringsåldern i medeltal till närmare 63 år. Målet är att utveckla arbetslivet så, att behovet att gå i förtidspension minskar. Vi måste övergå från en arbetsoförmögenhetskultur till en kultur som grundar sig på arbetsförmåga. Det innebär att vi måste satsa på arbetsmiljön och på att upprätthålla arbetsförmågan. För de partiellt arbetsförmögna bör vi skapa förutsättningar att återkomma till arbetslivet på egna villkor.

Arbetskarriärerna måste förlängas över hela linjen

Ekonomisk tillväxt och en högre sysselsättningsgrad är oundgängliga faktorer då vi vill trygga finansieringen av välfärdssamhället. Då de stora åldersgrupperna går i pension ho-tar det förändra förhållandet mellan dem som står utanför arbetskraften och dem som är i arbetslivet på ett ofördelaktigt sätt. Därför brådskar det också med en aktiv arbetskraftspolitik och åtgärder som förlänger arbetskarriärerna.

Det är nödvändigt att höja sysselsättningsgraden för att vi skall kunna trygga att vi på längre sikt har en tillräckligt stor, tillgänglig arbetskraft och för att kunna finansiera samhällsservicen och socialskyddet för hela befolkningen. Sysselsättningsgraden måste under den kommande valperioden stiga till 72 procent och till över 75 procent före slutet av detta årtionde. På längre sikt är målet att höja sysselsättningsgraden till över 80 pro-cent.

Sysselsättningsgraden måste höjas i alla åldersgrupper bland befolkningen i arbetsför ålder. Diskussioner har mest förts om behovet att höja sysselsättningen bland dem som befinner sig i arbetskarriärens slutskede. Vi har fäst alldeles för liten uppmärksamhet vid risken för att unga under 30 år slås ut och helt lämnas utanför arbetslivet. Det är också centralt att ungdomar som avslutat sina studier kommer in på arbetsmarknaden i ett tidigare skede. Arbetskarriärerna i Finland är också i medeltal kortare i början. Ett mera aktivt sysselsättande av de partiellt arbetsförmögna skulle också förlänga arbetskarriärerna. Enligt färska utredningar skulle 30 000 av de invalidpensionerade gärna återkomma till arbetslivet. Vi måste erbjuda dem den möjligheten.

Arbetslösheten sjunker - långtidsarbetslösheten stiger

För att förbättra sysselsättningen krävs det ekonomisk tillväxt. Men enbart tillväxt räcker inte. Då den ekonomiska tillväxten ökar sysselsätts utan specialåtgärder de vars arbetsmarknadslämplighet och kunnande motsvarar behoven i arbetslivet. Samtidigt är risken att en del av de arbetssökande helt slås ut från arbetsmarknaden eller inte ens får en första arbetsplats.

Utgående från den nyaste sysselsättningsstatistiken är en av de största utmaningarna i arbetskraftspolitiken att stoppa den ökande långtidsarbetslösheten och förverkliga nolltolerans mot ungdomsarbetslösheten. Med nolltolerans avses att inte en enda ung skall stå utan arbete, studie- eller praktikplats.

Vi har närmare 60 000 långtidsarbetslösa. Vi måste så snabbt som möjligt bryta det mönstret. Arbetslösheten bland unga har sjunkit något. Men vi har fortfarande 27 000 unga arbetssökanden. Risken är att de slås ut ur arbetslivet om de inte snabbt sysselsätts eller får en utbildningsplats.

Nolltolerans mot ungdomsarbetslöshet - vi måste stoppa utslagningen

De finländska ungdomarna har det både bra och dåligt. Välfärden bland majoriteten av de unga har ökat. Största delen av de unga är nöjda med sina liv. Över 80 procent av de unga bedömer sitt hälsotillstånd som gott.

Däremot mår en femtedel av de unga sämre än tidigare och de brottas med allt allvarligare problem. Andelen utslagna unga har ökat. Enligt Europeiska unionen befinner sig en studerande utanför utbildningen då han eller hon inte studerar, är 18-24 år och har bara gått grundskolan. I Finland hade vi år 2008 9,8 procent unga som tillhörde den gruppen, eller med andra ord var tionde ungdom.

Årligen får cirka 200 unga inget slutbetyg från grundskolan och ungefär 800 unga i varje årskull ingen fortsättningsutbildning. Man har räknat ut att en människa som slås ut som ung under sin livstid kommer att kosta samhället 1,2 miljoner euro.

Då arbetsmarknaden ständigt kräver ett mer utvecklat kunnande kommer situationen för dem som saknar en bred, varierad yrkeskunskap att bli särskilt svår på arbetsmarknaden under kommande år. Om vi inte åtgärdar situationen leder det till en mycket långsiktig strukturell arbetslöshet och till utslagning. Med olika slag av ingripanden i ett tidigt skede har man med relativt goda resultat försökt förhindra att unga avbryter sin skolgång efter grundskolan. Men vi kan inte enbart med handledning, också om den är aktiv, helt förhindra att unga avbryter skolgången - det krävs åtgärder med helhetssyn. Denna helhet bör också inbegripa en förlängning av läroplikten.

Den mest oroväckande aspekten med tanke på behovet att höja sysselsättningsgraden är det stora antalet unga under 30 år som invalidpensioneras. År 2008 gick 2500 unga under 30 år i pension och det är en tredjedel fler än för fem år sedan. År 2009 fick över 12 000 unga under 30 år invalidpension. I de flesta fallen pensionerades de unga på grund av depression eller andra mentala orsaker.

Det viktigaste är att ta sig an orsakerna till de psykiska problemen, till att utslagning från både arbetslivet och utbildningen sker i ett tidigt skede. Riskerna för utslagning bland unga kan ofta identifieras redan i grundskolan. Därför är alla åtgärder som kan motverka utslagning redan i grundskolstadiet mycket viktiga och här måste vi satsa. Stödundervisning, skolhälsovård, inbegripande också mentalvårdstjänster, studiehandledning, samarbete mellan hem och skola samt organisering av undervisningen (klasslöshet) är centrala element då vi skall förebygga den utslagning bland unga som inleds redan i skolåldern. Åtgärder som har visat sig fungera i förebyggandet av utslagning bland dem som passerat grundskolstadiet är skräddarsydda, alternativa undervisningsmiljöer i yrkesskolutbildningen och uppsökande ungdomsarbete.

Socialdemokraternas mål är att under den följande valperioden säkerställa att alla unga under 25 år har en arbets-, studie- eller praktikplats. Målet under den kommande perioden är att minska pensioneringar och utslagning bland unga och ta i bruk åtgärder som underlättar för redan pensionerade unga att återkomma till arbetslivet.

Studietiden bör förkortas

De finländska ungdomarna inleder sina universitets- och yrkeshögskolestudier i en medianålder på 21 år, men var femte ungdom inleder studierna som 26-åringar. På grund av att de unga inleder sina studier så sent avläggs examen också senare. Finland har i en europeisk jämförelse flest unga vuxna i åldern 25 - 39 år som meddelar att de studerar på heltid. I Finland tar det också längre tid att bli klar med sina studier än i andra länder.

Eftersom vi måste öka de ungas delaktighet i arbetslivet bör vi ingripa i den långsamma övergången till yrkes- och fortsättningsstudier och uppmuntra unga att slutföra sina studier snabbare. Det här kan vi påverka bl.a. genom antagningsvillkoren, periodisering av undervisningen, examensstrukturen och studiestödet.

Också studiehandledningen bör effektiveras på alla nivåer. Efter att gymnasieutbildningen blev kursbaserad använder alltfler unga upp till fyra år för att avlägga studentexamen. Efter det tar många ett mellanår, något som fördröjer yrkesvalet och inledandet av studierna. Studietiden kan förkortas genom att reducera mellanåren och felaktiga branschval. Detta kan man uppnå genom att satsa på fungerande, individuell studiehandledning samt med ett antagningssystem som identifierar olika begåvningar och som minskar behovet av studieplatser.

Studiestödet bör reformeras så att det möjliggör studier på heltid och så att de unga har möjligheter att slutföra studierna inom utsatt tid. Studiestödssystemet för andra stadiets utbildning måste reformeras så att studiestödet är tillräckligt och rättvist (inte beroende av föräldrarnas inkomster) och uppmuntrar studerandena att slutföra sina studier. Studiestödet bör indexbindas.

Studerandenas välmående bör stödas av en kvalitativ studenthälsovård och motions- och konditionstjänster. Om man redan som ung lär sig att motionera och röra på sig är det också senare lättare att orka längre i arbetslivet.

Undervisningens startplatser måste inriktas tydligare till branscher där det finns en stor efterfrågan i förhållande till arbetskraften.

Kvalitetsreform av arbetslivet

Socialdemokraternas mål är att utveckla arbetslivet så, att behovet att gå i förtids-, invalid- eller arbetslöshetspension minskar väsentligt.

I det finländska arbetspensionssystemet har vi en flexibel pensionsålder mellan 63 och 68 år. SDP anser att den nuvarande flexibla modellen är funktionsduglig. Målet bör vara att höja den reella pensioneringsåldern så nära den nedre åldergränsen på 63 år som möjligt. Det lyckas vi bäst med om vi utvecklar kvaliteten i arbetslivet så, att människor orkar och vill stanna längre i arbetslivet.

Antalet personer som nyligen blivit arbetsoförmögna var i Finland en av OECD-ländernas största år 2007. I undersökningen jämför man antalet arbetsoförmögna i förhållande till tusen personer i arbetsför ålder. Endast i Norge och Irland var antalet större. År 2008 gick nästan lika många finländare i invalidpension som i ålderspension. I medeltal går man i invalidpension vid 52 års ålder. År 2008 gick exempelvis 4 500 personer i pension på grund av depression. Av dem var var femte under 30 år. Om vi skulle lyckas få ned antalet finländare som går i pension på grund av depression med hälften skulle medelpensioneringsåldern stiga med 0,3 år.

Det är vanligare än tidigare att människor går i invalidpension på deltid, något som är positivt om det fungerar som ett alternativ till att helt stanna utanför arbetslivet.

Vi kan påverka för tidiga pensioneringar genom att skärpa villkoren för pensionering eller förändra arbetslivet så, att människor orkar och vill stanna längre i arbetslivet. Enligt socialdemokraterna måste förändringarna utgå från omständigheterna på arbetsplatserna och från värderingar. Arbetslivet måste förändras så att man där värderar äldre arbetstagare och så att det är lockande. Arbetsgivarna måste sporras att anställa äldre arbetstagare och att ge dem möjligheter att arbeta så länge som möjligt.

FÖR ATT MINSKA INVALIDPENSIONERINGAR KAN VI ANVÄNDA BL.A. FÖLJANDE METODER:

  • stöda arbetstagaren med vård, rehabilitering, utbildning - företagshälsovården fås i skick och kontinuerlig hälsouppföljning också av arbetslösa genomförs
  • genom utökat samarbete mellan arbetsplatserna och företagshälsovården kan man gripa in i problem som har med arbetsförmågan att göra i ett tidigt skede (t.ex. långa sjukledigheter)
  • företagshälsovården bör stöda återgången till arbetet efter en sjukledighet
  • ta i bruk olika lag av arbetstidsarrangemang och förnya sättet att organisera arbetet
  • sporra arbetsgivarna och arbetstagarna ekonomiskt att främja arbetsförmågan
  • attitydförändringar: i stället för att fokusera på arbetsoförmåga koncentrerar man sig på den arbetsförmåga som finns
  • arbetet för att människor skall orka i arbetet blir en del av samarbetsverksamheten på arbetsplatserna
  • gör upp äldreprogram på arbetsplatserna
  • vi övergår till en ledarstil som värderar ålder och erfarenhet

Listan ovan påvisar att vi med åtgärder på arbetsplatserna och i samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare kan bromsa förtida pensioneringar. De här åtgärderna är av största vikt då målet är att minska behovet av att pensionera sig före 63 års ålder.

Värna om arbetstagarnas kunnande

I dagens värld klarar man sig sällan i sin karriär med enbart en utbildning eller ett yrke. Att gå från en uppgift till en annan och omskola sig är vardag för allt fler. Arbetsplatser uppstår och försvinner i allt snabbare takt. Då accentueras nödvändigheten att ständigt lära sig nya saker.

Samhället och arbetsgivarna måste gemensamt ta ansvar för arbetstagarnas möjligheter att upprätthålla och utveckla sitt kunnande. Personligen är det på vårt eget ansvar att vara öppna för och intresserade av att lära oss nya saker. Att uppdatera sitt kunnande är en del av lönearbetet. Arbetsgivarna bör å sin sida åläggas att erbjuda minst fem utbildningsdagar per år. För en sådan bredare utbildningsmöjlighet bör vi skapa särskilda sporrande element i beskattningen genom att betrakta personalutbildningen som en del av företagens investeringar.

SDP föreslår personliga utbildningskonton som baserar sig på offentliga satsningar. Löntagaren skulle ha möjlighet att spara utbildningsrätter på kontot och utöka det genom att ytterligare arbeta in utbildning. De resurser som sparas på kontot används till att skaffa utbildning som intresserar arbetstagaren. De personliga utbildningskontona synliggör för medborgarna det offentliga stödet, som riktas till vuxenutbildningen. Utbildningskontot utgör en ram inom vilken resurser kan riktas till medborgarna på många olika sätt. Såväl staten, kommunerna, arbetsgivarna som medborgarna kan delta i utbildningens utgifter.

Sysselsättningspolitiken kräver reformer

De centrala problemen i sysselsättningspolitiken är långtidsarbetslösheten, sysselsättandet av de partiellt arbetsförmögna och utslagningen av ungdomar på arbetsmarknaden. För tillfället är de åtgärder och den service som skall hjälpa de svårast sysselsatta inte tillräckligt effektiva eller omfattande. Man har inte heller i tillräcklig grad tagit regionala särdrag i beaktande.

Den statliga arbetsförvaltningen strävar efter bästa förmåga att aktivera arbetslösa arbetssökanden med varierande resultat i olika regioner och kommuner. Då processen att söka arbete förlängs blir de arbetslösa i allt högre grad klienter hos arbetsförvaltningen, Folkpensionsanstalten och kommunerna.

Kommunernas serviceskyldigheter i skötseln av sysselsättningen har ökat i och med arbetsmarknadsreformerna. Kommunerna ansvarar också för att ordna rehabiliterande arbetstillfällen. Då de arbetslösas arbetsmarknadsduglighet försvagas behöver många effektiv kommunal service, såsom företagshälsovårdens hälsovård och socialvårdens service. Många förmåner och den rehabiliteringsservice som krävs sköts och betalas via Folkpensionsanstalten.

Den nuvarande praxisen med tre organisationer utgör inte ett effektivt sätt att förbättra de arbetslösas arbetsmarknadsduglighet och öka en effektiv aktivering.

Huvudansvaret för aktiveringsåtgärderna hos kommunerna - en ny modell

I Finland kunde vi bredda det för arbetsförvaltningen, FPA och kommunerna gemensamma nätet av Servicecenter för arbetskraft och starta upp en bred försöksverksamhet, där man ger kommunerna eller deras gemensamma servicecenter fullmakter att organisera aktiveringen av de arbetslösa. I försöket skulle sysselsättningsansvaret för dem som är svåra att sysselsätta innehas av det lokala planet, eller av kommunerna. För förverkligandet stiftas en särskild, tidsbunden försökslag.

De kommuner som skulle delta i försöket skulle på ett självständigare sätt än för tillfället kunna förverkliga skötseln av sysselsättningen med utgångspunkt från de lokala omständigheterna, i samarbete med arbetsförvaltningen och FPA. I försöket bör man också kunna testa om kommunerna kan ha huvudansvaret för aktiveringen och arbetsförmedlingen bland de arbetslösa som är svåra att sysselsätta.

I anslutning till försöket bör det också vara möjligt att pröva olika aktiveringsåtgärder och finansieringsmodeller. Målsättningen ur kommunens synpunkt skulle vara en sådan sporrande finansiering, där statens finansieringsandel är hög då arbetslösa aktiveras och låg när inga aktiveringsåtgärder vidtagits. Också arbetslöshetsskyddet bör reformeras så att det entydigare aktiverar till en snabb sysselsättning.

Det är viktigt att man för de kommuner som deltar i försöket anslår tillräckliga resurser för ändamålet. I försöket deltar olika typer av kommuner.

Beredningen av försöket bör inledas genast och själva försöket inleds i början av år 2012. Försöket pågår till slutet av år 2014 och för projektet anslås cirka 20 miljoner euro per år.

Ett motsvarande försök har tidigare förverkligats i Sverige och lett till nya verksamhetsmodeller, där lokala omständigheter och specialkunskaper i högre grad än tidigare tas i beaktande.

I Danmark tog man i samband med kommunreformen i bruk ett system där kommunerna helt och hållet ansvarar för skötseln av sysselsättningen. Den lösningen kom man fram till eftersom man ansåg att statens centralförvaltning hade blivit för tungrodd och stel för att kunna agera effektivt på en arbetsmarknad som hela tiden och mycket snabbt förändras.

Man har konstaterat att aktiveringen av dem som är svåra att sysselsätta fungerar bättre på lokal nivå. I den danska modellen erbjuds sysselsättningsservicen både för arbetsgivare och för arbetstagare utgående från principen med en lucka.

En kvalitativ arbetskrafts- och läroavtalsutbildning

Vid sidan om att man i och med försöket överför aktiveringsansvaret på kommunerna måste resurserna till arbetskraftspolitiken öka och vi måste i allt högre grad fästa uppmärksamhet vid kvaliteten på de arbetskraftspolitiska åtgärderna. Vi måste ställa upp kvalitetskriterier för den arbetskraftspolitiska utbildningen med målsättningen att den motsvarar arbetskraftsbehovet och att utbildningen verkligen leder till sysselsättning.

Läroavtalsutbildningen är för många unga ett sätt att skaffa sig ett yrke. De här utbildningsplatserna måste ökas. Då vi skapar fler läroavtalsutbildningsplatser bör vi försäkra oss om att arbetsgivarna inte missbrukar systemet, och exempelvis ser utbildningen som ett sätt att få gratis arbetskraft. Läroavtalsutbildningen skall uttryckligen vara utbildning. Systemet bör utvecklas genom att öka elevernas ansvar, handledningen av eleverna och samarbetet med arbetsplatserna.

Arbetskrafts-, utbildnings- och ungdomspolitikiska åtgärder som verktyg i kampen mot arbetslösheten och för att höja sysselsättningsgraden har behandlats på ett brett plan i arbetsmarknadsorganisationernas och regeringens program Hållbar tillväxt och sysselsättning. Många av förslagen lämpar sig också som delar av socialdemokraternas sysselsättningsprogram.

I FINLAND SKAPAS 100 000 NYA ARBETSPLATSER UNDER NÄSTA VALPERIOD OM VI

  • Förnyar näringslivsstöden så att de bättre stöder tillkomsten av nya företag och om vi stärker sysselsättningen i väg-, spår- och reparationsbyggnadsbranscherna.
  • Stöder förutsättningarna för nya tillväxtbranscher i Finland. Miljöteknologin, programmeringsbranschen och den moderna gruvindustrin är goda exempel på branscher med snabb tillväxt som behöver satsningar från samhällets sida i uppbyggandet av grund- och kunnandeinfrastrukturerna.
  • Värnar om industrins och servicebranschernas konkurrenskraft. Vi höjer inte el- och energiskatterna.
  • Förnyar energibeskattningen av industrin så att om företagen gör investeringar som ökar energieffektiviteten befrias de från elskatt.
  • Reformerar den offentliga finansieringen av forskning och produktutveckling så att tillväxtföretagsamhet bättre främjas. Som ett alternativ måste man också ta i beredning skattestödsmodeller till forskning och utveckling.
  • Avvärjer en hotande kostnadsinflation. I stället för höjningar av mervärdes- och energiskatterna behöver vi en bred inkomstpolitik, där vi kan binda prisstegringar och skapa stabila utsikter med tanke på både kostnaderna och arbetsfreden.
  • Effektiverar sysselsättningspolitiken genom att vid servicecentren för arbetskraften i kommunerna erbjuda service enligt principen om endast en lucka. Då sysselsättningsgraden stiger och arbetslösheten sjunker minskar också fattigdomen, den privata konsumtionen ökar och vi får nya arbetsplatser framförallt i servicesektorn.

STATSEKONOMIN MÅSTE BALANSERAS

De senaste fyra åren har drivit statsekonomin från ett starkt överskott till ett djupt underskott. Osäkerheten i euroområdet är stor, något som skulle motivera att vi nu stoppar skuldsättningen. Under nästa valperiod måste statsekonomin balanseras.

Den ekonomiska tillväxttakten är summan av ekonomisk politik, strategiska framgångar i företagen och efterfrågan. Därför är det inte möjligt att balansera ekonomin enbart på basis av enbart tillväxtförhoppningar. Det krävs också inbesparingar av utgifterna och en rättvis skattepolitik.

Till den offentliga sektorn hör staten, kommunerna samt arbetspensionsanstalterna och andra socialskyddsfonder. På de här aktörernas ansvar ligger hela det finländska välfärdssamhället, från upprätthållandet av den allmänna ordningen och tryggheten till vården, omsorgen och pensionsskyddet.

En hållbar offentlig ekonomi innebär att vi klarar av kommande utgifter utan att den offentliga skulden stiger för mycket i förhållande till hela landets ekonomiska bärkraft eller att man tvingas skärpa beskattningen oskäligt.

Som följd av den ekonomiska och finanskrisen och därmed tillväxtnedgången försvagades Finlands offentliga ekonomi kraftigt under år 2009. Världsekonomins sammantagna produktion var år 2009 cirka 6,5 procent lägre än den skulle ha varit utan finanskris. Globalt sett blev det den offentliga sektorns uppgift att återställa förtroendet för finanssektorn, som drivits till avgrundens brant. I många länder har den offentliga sektorn tvingats skuldsätta sig för att rädda finanssektorn och undvika en ny ekonomisk depression.

I Finland uppstod ett underskott i den offentliga ekonomin då den ekonomiska tillväxten kraftigt sjönk och på grund av ineffektiv stimulans. Följden blev att skatteintäkterna sjönk och arbetslösheten steg. Det faktum att en mycket stor mängd industriarbetsplatser har försvunnit har inneburit att många kommuner förlorat skatteintäkter. Samhällets uppgift har varit att sköta kriserna i de kommuner som drabbats av strukturomvandlingen och betala de ökande utgifterna för arbetslösheten och socialskyddet. Risken är att vi nu, i likhet med situationen efter krisen på 1990-talet får handskas med en ännu högre långtidsarbetslöshet, eller med andra ord får ett arbetslöshetsarv som är svårt att sköta, samt ökad fattigdom.

De nuvarande problemen i den finländska offentliga ekonomin är inte i huvudsak strukturella, utan en följd av den tillfälliga tillväxtnedgången efter finanskrisen. Det faktum att befolkningen åldras snabbt innebär emellertid också att den offentliga ekonomin står inför ett strukturellt problem under detta årtionde. Det är ett problem som vi snabbt måste finna lösningar på.

Den del av den offentliga ekonomin som är konjunkturkänsligast är statens ekonomi. Trots att den ekonomiska tillväxten tilltog något redan i fjol försvagades fortsättningsvis statsekonomins finansieringsställning. Underskottet år 2011 är 8 miljarder euro. Statsskulden bedöms i slutet av 2011 utgöra 84 miljarder euro, det vill säga 44,5 procent av bruttonationalprodukten.

[kuvio poistettu]
BILD 2: ÖVER- OCH UNDERSKOTT I STATSEKONOMIN 2007 - 2011 OCH PROGNOSTISERAD UTVECKLING FRAM TILL ÅR 2015

Ekonomisk tillväxt och en högre sysselsättningsgrad är enastående viktiga faktorer med tanke på en hållbar ekonomi. Ju större tillväxt och ju högre sysselsättningsgrad vi uppnår desto mindre blir behovet att skära ned i den offentliga ekonomins utgifter eller höja skatterna. Men man kan inte enbart bygga upp ett stabiliseringsprogram med en snabb ekonomisk tillväxt som grund.

Socialdemokraternas mål är att få statens ekonomi i balans före år 2015. Det lyckas vi med om vi satsar på en stark tillväxtpolitik, aktiv skötsel av sysselsättningen, utgiftsinbesparingar och moderata skattehöjningar. Den offentliga ekonomins utgifter måste på ett effektivare sätt än för närvarande riktas så att de ökar tillväxten, sysselsättningen och rättvisan. Skattebasen måste förstärkas genom att effektivera åtgärder som knäcker den svarta ekonomin.

Linjen i den finländska ekonomiska politiken bör vara att statsekonomin balanseras före år 2015, att kommunekonomin stärks och socialskyddsfonderna visar ett överskott. Med tanke på hållbarhetsunderskottet i hela den offentliga ekonomin bör man nå balans före år 2019. Den pågående skuldkrisen i euroområdet understryker behovet att målmedvetet minska underskottet för att bibehålla Finlands goda kredibilitet och för att vi också vid behov skall kunna agera om nya störningar uppstår.

Finansministeriet korrigerade hösten 2010 sina utgiftsprognoser för åren 2011 - 2015 uppåt. Skuldkriserna i Grekland och Irland ledde till ökad osäkerhet på penningmarknaden. Man räknar med att den också kommer att få effekter för Finland i form av ökade finansieringskostnader. Man räknar med att ränteutgifterna under nästa valperiod kommer att öka i statsbudgeten med cirka 0,5 miljarder per år.

Det är sannolikt att de korrigeringar som utförs i början av nästa regeringsperiod kommer att öka förtroendet för Finlands statsekonomi. Av den anledningen kommer ränteutvecklingen inte nödvändigtvis att förverkligas enligt prognoserna. Likaså beror utgifterna för arbetslöshetsskyddet på tillväxten och sysselsättningen. Den ekonomiskpolitiska linjen bör granskas i början av valperioden utgående från hur inkomst- och utgiftsprognoserna förverkligas.

En balansering av statsekonomin under valperioden ger betydande möjligheter att svara på hållbarhetsglappet i den offentliga ekonomin. En noggrann, uppdaterad bedömning av hållbarhetsglappets storlek bör utföras före utgången av år 2011. Utgående från de bedömningarna måste entydiga beslut fattas om hur hållbarhetsproblemet skall lösas under två valperioder. En väsentlig del av lösningen utgörs av balanseringen av statsekonomin.

Statens inkomster är direkt beroende av hur BNP utvecklas. Den ekonomiska tillväxten är för tillfället något snabbare, då återhämtningen efter depressionen har börjat. På längre sikt är en lika snabb tillväxt emellertid ingen självklarhet utan snarare en möjlighet bland många andra. Det är välgrundat att bereda sig på också en långsammare tillväxt. SDP:s program för nästa valperiod baserar sig på finansministeriets utgiftsutvecklingsprognos och på en genomsnittlig tillväxtprognos på 2,7 procent av BNP per år.

[kuvio poistettu]
BILD 3: PROGNOSTISERAD TILLVÄXTTAKT AV BNP 2011 - 2015

Målet är att före valperiodens slut skära ned i statens utgifter med en bruttosumma på cirka 1,5 miljarder euro i förhållande till den uppskattade utgiftsutvecklingen. Av den summan utgör 500 miljoner netto utgiftsnedskärningar och en miljard omfördelningar av utgifterna.

Inbesparingar i utgifterna görs i huvudsak i näringslivsstöden, rustningskostnaderna och genom reformer i förvaltningen. Dessutom görs inbesparingar genom att frysa utgifter. Ungefär en fjärdedel av budgetens helhetsutgifter måste frysas under en två års period.

Nettoinbesparingar på 500 miljoner euro i statens utgifter i kombination med skatteeffekterna stärker statsekonomin med 2 miljarder euro (cirka 1 % av BNP på nivån år 2015) under valperioden i jämförelse med den genomsnittliga utvecklingen.

VI BEHÖVER EN RÄTTVIS SKATTEREFORM

Det stora underskottet i statsekonomin och välfärdssamhällets behov förutsätter ökade skatteinkomster under den följande valperioden. Då vi samtidigt måste höja sysselsättningen kommer vi inte att skärpa beskattningen på arbetet. Däremot bör vi öka särskilt kapital- och förmögenhetsbeskattningen. SDP förnyar sitt löfte om att företagsbeskattningen i Finland bör bibehållas på en jämförelsevis konkurrenskraftig nivå.

SDP vill förverkliga en skattereform, som tryggar finansieringen av de offentliga utgifterna, stöder tillväxten och sysselsättningen samt återställer betalningsförmåga som grund för beskattningen.

Vi stoppar utvecklingen mot plattskatt

Socialdemokraterna stoppar plattskatteutvecklingen. En rättvis beskattning beaktar skattebetalningsförmågan. Vi återinför progressiviteten i största delen av beskattningen. Med skattepolitik utjämnar vi inkomst- och förmögenhetsklyftorna.

Vi tryggar tillräckliga skatteinkomster för att skattebasen skall vara täckande. Alla inkomst- och förmögenhetsbelopp och all ekonomisk verksamhet ska beskattas.

Beskatta kapital och förmögenhet

Vi överför tyngdpunkten i beskattningen från beskattning av arbete till kapital- och förmögenhetsbeskattning. Vi avlägsnar de orättvisa skillnaderna mellan beskattningen av förvärvsinkomster och kapitalinkomster. Vi understöder inte förhöjningar av mervärdesskatten och energi- och bränsleskatterna, som kan betraktas som plattskatter.

Med skattepolitik stöder vi tillväxt och sysselsättning och arbetar för produktions- och konsumtionsvanor som stöder en ekologiskt hållbar utveckling.

Tygla den svarta ekonomin

Vi ökar resurserna för bekämpande av den svarta ekonomin och ser därmed till att all ekonomisk verksamhet beskattas i enlighet med lagstiftningen.

Vi agerar aktivt för att förhindra internationell skattekonkurrens. Vi främjar en internationell harmonisering av beskattningen med gränsöverskridande verksamhet. Vårt mål är ibruktagandet av en internationell valuta- och finanstransaktionsskatt. Vi vill införa en nationell bankskatt.

Vi ersätter i sin helhet det skatteinkomstbortfall som på grund av lagstiftningen drabbar kommunerna. Vi vill förhindra förhöjningar av den kommunala inkomstbeskattningen bl.a. genom att bredda kommunernas skattebas.

Vi ser till att skattesystemet också i fortsättningen uppmärksammar särdragen i den allmännyttiga organisationsverksamheten och det organiserade hjälparbetet. Vi utgår ifrån att tredje sektorn fortfarande står utanför beskattningen.

Förslagen enligt skattekategori

Beskattningen av förvärvsinkomster

Förvärvsinkomstbeskattningens proportionella andel bör minska och tyngdpunkterna i beskattningen överföras särskilt på kapital- och förmögenhetsbeskattningen. Under nästa valperiod bör skattebördan på förvärvsinkomsterna bibehållas på nuvarande nivå. Man måste dock indexgranska skattetabellerna samt göra en skattesänkning som motsvarar de höjda arbetspensionsavgifterna.

För de mindrebemedlade och för dem som är beroende av sociala inkomstöverföringar bör beskattningen lindras genom att höja grundavdraget i kommunalbeskattningen till 3000 euro.

Beskattningen av pensionsinkomster hålls på motsvarande nivå som löneinkomsterna. För att stärka skattebasen bör man utreda nödvändiga förändringar i avdragssystemet.

Kapitalbeskattningen

Beskattningen av kapitalinkomster måste närma sig nivån på förvärvsinkomstbeskattningen. Kapitalskatteprocenten bör höjas till 30 procent.

Alla kapitalinkomster, förutom källskatten på ränteinkomster, bör göras progressiv, så att för inkomster över 10 000 euro indrivs en skatt på 32 % och för inkomster över 50 000 euro en skatt på 35 %.

Samfundsbeskattningen

Det är motiverat att tillsvidare bibehålla samfundsbeskattningen på nuvarande nivå (26 %). Vi bör följa med den internationella samfundsskatteutvecklingen särskilt vad gäller Finlands centrala konkurrentländer och skattenivån i Finland bör fortsättningsvis vara konkurrenskraftig.

Arvsbeskattningen

Beskattningen av mycket stora arv bör skärpas genom att i den progressiva skattetabellen ta in en högre klass till. Änkor och minderåriga barn bör beskattas måttligare.

Fastighetsbeskattningen

I fastighetsbeskattningen måste vi ta betalningsförmågan och en utjämning av förmögenhetsskillnaderna i beaktande genom att göra beskattningen av de fastigheter som inte bebos kontinuerligt progressiv.

Mervärdesbeskattningen

Den allmänna mervärdesskattesatsen bör för tillfället bibehållas på nuvarande nivå (23 %).

Den lägre gränsen för näringsverksamhet som innefattas av mervärdesskatten bör höjas till 40 000 euro för att stöda småföretagare. Man måste utreda att slå samman de sänkta mervärdesskattesatserna.

Alkohol- och tobaksbeskattningen

Alkohol- och tobaksbeskattningen höjs minst i den takt köpkraften utvecklas, emellertid så att vi ser till att konsumtionen i sin helhet inte ökar som följd av ökad import.

Miljöbeskattningen

Som egentliga miljöskatter bör vi betrakta endast sådana skatter med vilka vi påverkar produktions- och konsumtionsvanorna. Tanken med miljöskatter är att de ska styra beteendet i en sådan riktning att intäkterna från dessa skatter minskar. Därför kan man inte basera de offentliga utgifterna på miljöskatter i stor utsträckning.

Avfallsbeskattningen

Avfallsbeskattningen måste också i fortsättningen utvecklas och skattenivån höjas så att vi på ett bättre sätt kan förverkliga principerna i avfallshanteringen, bl.a. genom att förhindra att avfall uppstår och öka återvinningen. Den lagenliga skattebasen bör ytterligare förstärkas.

Förpackningsbeskattningen

En skatt bör införas gällande alla slag av förpackningsmaterial och den bör grunda sig på materialens miljöpåverkan.

SKATTEINKOMSTEFFEKTERNA MILJONER EURO (I GENOMSNITT PÅ ÅRSNIVÅ)
Förvärvsinkomstskatt - 50
Kapital- och förmögenhetsskatt + 800
Miljö- och skadeskatter + 550
Kampen mot den svarta ekonomin minst + 200
SAMMANLAGT 1500
Dessutom är målet att ta i bruk:
Windfall-skatt + 150 - 300

FINLAND RESER SIG

Finland har under de senaste åren drivit som en stock i världens stormar. Finanskrisen lamslog inte bara den internationella finansieringsmarknaden utan också den finländska regeringens handlingskraft. Under följande valperiod måste reformer både i kommunstrukturen och i näringslivets olika sektorer genomföras. En framgångsrik nationalekonomi kan förnyas, lämna det gamla bakom sig och blicka mot framtiden.

Vi behöver konkurrenskraft, en ny export och nya marknader. De finländska företagen behöver konkurrenskraft på de traditionella marknadsområdena och med traditionella produkter, andelar i nya marknader och nya produkter på alla marknadsområden.

Kärnan i den finländska exportindustrin utgörs fortfarande av teknologiindustrins olika grenar samt av skogsindustrin. De här företagens konkurrenskraft med de produkter som produceras i Finland förbättras inte genom att sänka lönerna eller försvaga andra arbetsvillkor, utan genom att utveckla produktiviteten, fortlöpande satsa på produktutveckling, värna om att den nya arbetskraften har adekvat kunnande och utveckla den befintliga personalens kunnande, samt se till att arbetstagarna orkar och trivs i arbetet. Med tanke på de här företagens verksamhetsförutsättningar och investeringar förutsätter det en stödjande, förutsägbar och långsiktig samhällspolitik.

Den finländska tillväxttakten är starkt beroende av hur de företag som verkar i Finland och sysselsätter människor som bor här lyckas sälja sin produktion och sin service utomlands. Ur tillväxtsynpunkt är det avgörande hur ekonomin utvecklas i företagens traditionella exportländer, men också hur väl man lyckas erövra nya marknadsområden och hur väl man vid sidan om de traditionella exportprodukterna lyckas introducera nya produkter eller serviceformer. Lika viktigt som det är att lansera nya produkter och serviceformer på marknaden är det att bibehålla och förbättra de traditionella exportprodukternas priskonkurrenskraft.

Finland bör fästa särskild vikt vid marknaden i Fjärran östern. De öppnade, utvecklade marknaderna utanför Europa erbjuder finländska företag både intressanta produktionsmöjligheter och marknader. En utökad export till tillväxtekonomierna i Kina, Indien och Ryssland är enastående viktig med tanke på Finlands egna tillväxtmål. Man räknar med att tillväxten i EU-området under de kommande åren kommer att vara långsammare än i länderna i Fjärran östern, eftersom balanseringen av den offentliga ekonomin bromsar tillväxttakten. Dessutom blir befolkningen i EU-området äldre och konsumtionen ökar kraftigare i tillväxtekonomierna. Marknadstillväxten på olika kontinenter kan beskrivas väl med uttrycket "öst växer upp, väst åldras".

Finland måste skapa nya modeller för affärsverksamheten och marknadsföringen med tanke på de nya utvecklingsområdena. Det inbegriper också ökade kunskaper om tillväxtekonomiernas kultur och språk och en betydande ökning av studerandeutbytet på universitetsnivå.

Vi behöver en ny näringslivs- och industripolitisk strategi

Finland behöver nya tillväxtmotorer vid sidan om de gamla. Den senaste ekonomiska krisen påvisade att vi är beroende av enskilda branscher och deras konkurrenskraft. Vi har inte i tillräckligt hög grad lyckats förnya vår näringslivsstruktur. Den ekonomiska strukturomvandlingen i Finland har följt de trender som rått i de andra industriländerna, men i jämförelse med andra länder är industrins roll i Finland fortfarande central trots den strukturomvandling som skett där under der senaste åren.

En betydande del av servicesektorns företag får sina inkomster direkt eller indirekt som partners till exportindustrin. Den grova indelningen av näringslivsverksamheten i service och produktionsverksamhet motsvarar inte verkligheten, eftersom en allt större del av vår export och produktionsverksamhet också verkar i servicesektorn. Tjänsterna mellan företagen växer kraftigt och de kommer att vara en avgörande faktor i den globala konkurrensen. I den internationella tjänsteaffärsverksamheten krävs ett utvecklat kunnande. Det innebär både utmaningar och möjligheter för ett land som Finland. Men framgång föds inte av sig självt utan förutsätter målmedvetna satsningar på kunnandet i tjänsteaffärsverksamheten både i företagen och i näringslivspolitiken.

Finland behöver en näringslivs- och industripolitisk strategi och utgångspunkten måste vara de förändrade behoven i världen. Följderna av de extrema väderfenomenen i klimatförändringens spår, såsom ödeläggelsen efter orkaner, jordbävningar och erosion, produktionen av rent vatten, avfallshanteringsprocesserna, olägenheter i tillgången till energi och information kan utgöra avstamp för en ny finländsk näringslivs- och industripolitisk framgångsstrategi.

Det faktum att befolkningen åldras ökar behovet av en mer omfattande vårdservice och samtidigt behovet att utveckla infrastrukturen i hälsovården. Finland har mycket att ge när det gäller utvecklandet av vård- och omsorgsteknologi och här finns också möjligheter för följande finländska framgångshistoria.

Finlands utbildningssystem som ses som jämlikt och har höjt hela befolkningens bildningsnivå har ett gott rykte. Man kommer från olika delar av världen för att bekanta sig med Finlands grundskolsystem, men Finland har inte lyckats marknadsföra detta kunnande. Också på det här delområdet har Finland outnyttjade möjligheter.

Industribasen måste stärkas

Klimatförändringens effekter, tryggandet av rent vatten och fortgående förbättringar av energieffektiviteten förutsätter ett produktionstekniskt nytt kunnande och ny företagsverksamhet. Till människors fritidsverksamhet och skapande verksamhet, resor och kulturaktiviteter hänför sig en snabbt växande näringslivs- och produktionsverksamhet. Denna skapande ekonomi och denna företagsamhet bör erbjudas ett ökande stöd för utbildning, forskning och företagsverksamhet.

Skogsbrukets verksamhetsmiljö har förändrats kraftigt under de senaste åren, cellulosa- och pappersindustrin har globaliserats. Branschens kostnadsdrivna tillväxt finns i Sydamerika och efterfrågedrivna tillväxt i Asien. Betydelsen av snabbt växande trädodlingar i gynnsamma klimatförhållanden ökar som råvarukällor och investeringar som skulle öka utnyttjandet av trä har minskat i Finland. Betydelsen av beskattningen av industrins bruksenergi och den energi som transporterna kräver, energipriserna och en stabil tillgänglighet har ökat.

Den i Finland baserade skogsindustrins kapacitet har under de senaste fem åren minskat med 10 - 20 procent. Skogsbruket och -industrin sysselsätter emellertid cirka 50 000 finländare och värdet av exporten av skogsindustriprodukter utgör cirka 20 procent av hela varuexporten.

Skogen växer med cirka 100 miljoner kubikmeter per år. Avverkningsmöjligheterna är för närvarande cirka 70 miljoner kubikmeter per år och man räknar med att den andelen skall öka till cirka 80 miljoner kubik. Avverkningen under de senaste åren har i genomsnitt utgjort 55 - 60 miljoner kubik, så utgående från tillgången finns det möjligheter att öka användningen av trä. Man kan utöka utnyttjandet av trä i skogs-, trävaru-, energi- och kemiska industrin.

I Finland har vi inte lyckats behärska prisutvecklingen på råvaror i skogsindustrin eller sköta om en jämn tillgång på virke. Med tanke på ett mera planenligt och ekonomiskt utnyttjande av skogen är skogarnas ägo- och förvaltningsstrukturer centrala. De här faktorerna kan vi påverka genom att utveckla skogslagstiftningen och beskattningen.

Den finländska skogsindustrins internationella betydelse grundar sig också i fortsättningen på högklassig forskning och utbildning. Statsmakten och framförallt branschens företag bör stärka forskningen och effektivera kommersialiseringen av nya innovationer både inom den kemiska och inom den mekaniska träförädlingen. Utnyttjandet av trä som råvara i byggandet och möbelbranschen får en växande näringslivs- och sysselsättningspolitisk betydelse och bör främjas.

De nyaste linjerna i skogspolitiken och trävaruutnyttjandet står att finna i Jord- och skogsbruksministeriets skogsprogram och Arbets- och näringsministeriets strategiska program för skogsbranschen. Analyserna i de här programmen visar att det finns stora tillväxtmöjligheter i branschen. Villkoren för tillväxt är bl.a. utvecklad trähandeln, utökade arealer odlad skog, ett högre förädlingsvärde i trävarubranschen, ett ökat träbyggande och ökad export av trähus. Allt detta kräver målmedvetet arbete från samhällets sida och ett aktivt statligt grepp.

Som en del av tillväxtpolitiken och en ekonomisk förnyelse måste Finland konsekvent sträva efter en tillväxtpolitik som utgår från mindre utsläpp och värnandet om naturresurserna. En väl förverkligad övergång till ett ekologiskt mer hållbart samhälle skapar många nya arbetsplatser, i industrin, forskningen och utvecklingen, byggnationen och servicebranschen.

Också de så kallade skapande branscherna har många innovations-, tillväxt- och internationaliseringsmöjligheter. Med företagsamhet i den skapande branschen avses sådan affärsverksamhet som skapar upphovsrätt, patent eller varumärken. Med den skapande ekonomin avses möjligheterna att utnyttja de skapande branschernas kunnande, produkter och service i andra branscher. Särskilt i Finland behöver vi fler tillväxtinriktade företag. Det målet bör stödas med en företagsvänlig reglerings- och förvaltningsmiljö, en rimlig beskattning och en kvalitativ infrastruktur. Då vi skär ned i och reformerar näringslivsstöden är det viktigt att stödet riktas till mindre, tillväxtinriktade företag.

Statsmakten som främjare av ekonomisk tillväxt

Staten måste ha en aktiv roll när det gäller att finna och utveckla tillväxtkällor, i tryggandet av företagens verksamhetsförutsättningar och främjandet av en avtalsverksamhet som tryggar en stabil tillväxt. I den tillväxtinriktade ekonomiska politiken är det framförallt fråga om att skapa en gynnsam verksamhetsmiljö både för ny och redan befintlig produktion och serviceverksamhet.

Finland behöver stabilitet och reformer. Målet är att skapa stabilitet i och förtroende för ekonomin samt reformera ekonomins strukturer på ett hållbart sätt, som tar miljön i beaktande. De beslut, med hjälp av vilka vi gynnar tillväxten och påverkar verksamhetsförutsättningarna för olika branscher måste vara långsiktiga.

Statens ägarpolitik måste vara långsiktig och aktiv samt stöda tillväxt och sysselsättning. Satsningar bör göras i nya branscher och samtidigt bör man avstå från ägandet där det inte längre är strategiskt eller av andra skäl nödvändigt. Sådana nya branscher är bl.a. miljöteknologin, bioekonomin och gruvverksamheten.

Då vi förnyar näringslivs- och industripolitiken måste vi effektivera prognostiseringen av förändringarna på marknaden och konsumenternas förväntningar. Finland bör som EUmedlem agera för genomförandet av en öppen, icke diskriminerande och rättvis handelspolitik. Samtidigt måste vi effektivera ett hållbart utnyttjande av de inhemska naturresurserna och kunskapskapitalet. Vi bör också kunna bedöma vilka näringslivs- och industripolitiska effekter nya och kommande fenomen eller problem kan tänkas ha.

Av de nya branscherna i basindustrin erbjuder gruvindustrin betydande möjligheter både i direkta arbetsplatser och med tanke på den service och fortsatta förädling som kan genereras. Norra Finlands naturresurser är för tillfället i stor utsträckning i utländska händer. Det utländska ägandet ger på ett positivt sätt kapital och teknisk kunskap, men binder samtidigt gruvverksamheten i norr till den internationella affärsverksamheten där det avgörande enbart är företagsbaserad kostnadsoptimering och vinstbegär.

Det är varken till fördel för Finlands eller för finländarna i norr om de viktigaste delarna i värdekedjan är helt utanför hemlandet. Det är viktigt att utveckla samarbetet med naturresursindustrin i norra Sverige och nordvästra Ryssland och skapa internationellt konkurrenskraftiga industriella kluster. Tanken som diskuterats i Finland om att grunda ett nytt nationellt gruvbolag kunde utgöra en del av denna helhet. Det finns både regionala och miljöargument för att Finland skulle vara med som ägare i gruvindustrins värdekedja.

Den offentliga sektorn måste i sin egen verksamhet främja ibruktagandet av ur miljösynpunkt hållbara lösningar. På så sätt skapar vi en marknad för företag i nya branscher samtidigt som samhället anpassar sin verksamhet till naturens bärkraft. Kunnandet i den finländska miljöteknologin, som hela tiden utvecklas kan erbjuda betydande exportmöjligheter.

De mest centrala inhemska investeringarna med grön tillväxt som mål har att göra med trafikförbindelser och reparationer som ökar energieffektiviteten. Det innebär också en förnyelse av nybyggnads- och grundrenoveringssystemet för ARA-hyresbostäder och en breddning av hushållsavdraget så att det omfattar bostadsaktiebolagens reparationer för att öka energieffektiviteten. Vi måste stöda byggande av nollenergihus med byggnadsbestämmelser.

Vi måste värna om industrins konkurrenskraft. De höjningar av elskatterna som trädde i kraft år 2011 medverkar till en försämring av den energiintensiva industrins konkurrensmöjligheter i förhållande till centrala konkurrentländer. SDP föreslår att man överväger att delvis slopa elskatten för industrin under nästa valperiod i samband med att utauktioneringen av utsläppsloven ger inkomster till statskassan.

Att delvis slopa beskattningen innebär att om ett företag vill befrias från elskatt genomför det som motprestation inom en lämplig tidsperiod investeringar som ökar energieffektiviteten. Om företaget inte vill investera fortsätter det att betala elskatt. Det här systemet skulle kunna göra det energiintensiva industrifältet mera hederligt framförallt i jämförelse med Sverige och Tyskland, skapa en mer sporrande situation för industrin och få fart på nödvändiga investeringar i näringslivet.

Som en etapp i övergången till en grönare tillväxtmodell bör vi främja utvecklandet av renare trafikfordon. Skatten för bruk av elbilar måste avskaffas.

Ren energi till ett rimligt pris

Tillgången till och priset på energi är mycket viktigare för Finland än för många andra EUländer. Det beror på klimatet, industristrukturen, de knappa energinaturresurserna och de långa avstånden.

Finland är beroende av import av energiråvaror. De inhemska energikällornas andel är endast 30 procent. Allt övrigt importeras, såsom olja, gas, stenkol och åtminstone tillsvidare också uran. I hemlandet har vi närmast bara träenergi, vatten-, vind- och solenergi. Tack vare dessa energiformer och kärnkraften produceras numera cirka 60 procent av elektriciteten utan växthusutsläpp. Tillgången till elektricitet i tillräcklig mängd och till ett rimligt pris är en grundförutsättning för den finländska industrin. Energitillgången måste tryggas till ett konkurrenskraftigt pris. Energiskattebesluten som påverkar energipriserna måste fattas med tanke på situationen på längre sikt och de målsättningar vi har gällande klimatskydd och energisparande.

De senaste förändringarna i stöden och beskattningen för att främja förnyelsebar energi utgör en helhet, vars sammantagna effekter vi inte ännu kan förutspå. Risken är att vi får en stödekonomi som kontinuerligt anstränger den offentliga ekonomin, höjer de inhemska träråvarupriserna och inte förhindrar att lämplig industriråvara i stället används som bränsle. Effekterna av bioenergistöden bör värderas under nästa valperiod och stödens helhetseffekter med tanke på utnyttjandet av bioenergi och på nationalekonomin. Vi bör se till att inte en effektiv, också med fossila bränslen producerad el och värme körs ned med skatte- eller andra beslut. SDP har förbundit sig att enligt den nationella målsättningen öka utnyttjandet av förnybara energikällor, men stöden måste vara kostnadseffektiva och ge resultat.

Den arktiska dimensionen ger nya möjligheter

De arktiska och nordliga områdena har blivit föremål för nytt ekonomsikt och politiskt intresse i hela världen och i Finland. I Finland har statsrådet godkänt en aktisk strategi för vårt land, som offentliggjordes sommaren 2010. Också EU:s arktiska politik har aktiverats.

I bakgrunden till utvecklingen har vi särskilt de betydande olje- och gasreserverna på havsbottnen. Det är emellertid tekniskt svårt att utnyttja de här resurserna och samtidigt en miljörisk i den sårbara havsmiljön. I de arktiska områdena har man dessutom funnit betydande mineralresurser som formligen har lett till en gruvdriftsrusning bl.a. i norra Finland och norra Sverige. De arktiska områdenas nya ekonomiska betydelse binder dem starkare till hela världsekonomin. I norra Finland innebär den nya gruvverksamheten redan nu nya arbetsplatser. Den här utvecklingen fortsätter om vi utvecklar de nya inmutningarna och gör nya fyndigheter.

Det stora uppsvinget i gruvverksamheten får inte ske så att den växande turistnäringen eller de naturenliga näringarna och den miljö de behöver blir hotade. Den nya företagsverksamheten och människornas behov måste kunna sammanjämkas.

Nya lösningar i infrainvesteringarna

Finland behöver en långsiktig plan för hur trafikförbindelserna skall utvecklas och en nivåhöjning av finansieringen av trafiken och underhållet. Redan med tanke på genomförandet av klimatmålen bör vi ha en klar bild av var vi skall upprätthålla och utveckla snabba spårförbindelser och vilka sträckor vi sköter per flyg. Med tanke på klimatmålen är det ytterst viktigt att spårförbindelserna förbättras. Nyckelprojekt under följande valperiod är att slutföra grundreparationen av Seinäjoki-Uleåborgbanan, att stärka stambanan (Helsingfors - Tammerfors) och att ett principbeslut fattas om byggandet av Pisabanan.

Trafikledernas skick utvecklas för att öka smidigheten och säkerheten i trafiken och minska trafikutsläppen. I första hand kommer de leder som har stora trafikmängder och de bästa projekten med tanke på kostnad och nytta, såsom väg E18.

På grund av det stora investeringsbehovet bör nya finansieringsmodeller som är oberoende av konjunktursituationen beredas och vi bör finna nya finansiärer för att genomföra trafikinvesteringarna. De mest betydande utvecklingsinvesteringarna bör finansieras utanför statens utgiftsramar.

Finansieringen av forskning och utveckling bör förnyas

Med tanke på den ekonomiska tillväxten och en förnyelse av näringsstrukturen på lång sikt är satsningar på vetenskap, forskning och utveckling centrala samt frågan om hur väl vi kan dra nytta av både nationella och internationella forskningsresultat. Finland har årligen ökat anslagen till forskning och produktutveckling under det senaste årtiondet.

Under den tiden har man dock inte fäst tillräcklig uppmärksamhet vid vilka resultat de här pengarna har gett. De offentliga satsningarna på forskning och utveckling bör i sin helhet hållas på nuvarande nivå och samtidigt bör man göra en bedömning av resultaten och organiseringen av penninganvändningen. Vi bör utreda om vi skulle uppnå bättre resultat i topptekniken och forskningen om stödet skulle fördelas mera koncentrerat.

I utnyttjandet av internationell forskning är universitetens och högskolornas nätverk och kontakter ute i världen centrala. Internationalismen måste ökas med olika metoder. Studerande- och forskarutbyte bör bli en del av studieprogrammet i alla yrkeshögskolor och universitet. Tröskeln för utbyte bör sänkas. Vi måste också få fler utbytesstuderanden och -forskare till Finland. Undervisningen i engelska måste öka i de finska universiteten och högskolorna. Vi måste i högre grad satsa på internationalitet och en mångsidigare språk- och kulturutbildning på alla utbildningsnivåer från och med grundskolan. Vi värnar om det finländska kunnandet genom att fortlöpande utveckla utbildningen och genom att beakta arbetslivets förändrade behov.

En del av företagen och kommunerna har brist på arbetskraft samtidigt som en stor mängd finländare går arbetslösa. Ett hinder i jakten på arbetskraft är fortfarande bristen på bostäder till rimliga priser och framförallt bristen på hyresbostäder. Finland har genom tiderna mera frikostigt stött möjligheterna att bo i egen bostad än vad gäller att bo på hyra, och därför bor en stor del av finländarna i ägarbostäder. Detta är ett hinder för att folk ska flytta, dvs. för arbetskraftens rörlighet. Med tanke på tillväxten är det nödvändigt att öka hyresbostädernas andel av bostadsbeståndet. Finland bör ta modell av de länder där man har lyckats sköta tillgången på hyresbostäder också i tillväxtcentra. Tyngdpunkten i stöden till boendet måste på olika sätt överföras på hyresboendet.

Informations- och kommunikationsteknologin möjliggör ökad produktivitet

Finland och hela det nutida näringslivet har dragit massiv nytta av utvecklingen i informations- och kommunikationsteknologin. Informationens snabbhet och automatiseringen av rutinuppgifter har ökat produktiviteten oberoende av bransch. Samtidigt har det ekonomiska och samhällslivet övergått till en 24/7-verklighet där uppdaterad information har blivit en allt viktigare konkurrensfaktor.

Med tillämpning av den nya teknologin kan vi ytterligare öka arbetets produktivitet i olika branscher. Vi måste på ett bättre sätt värna om att alla finländares skall ha förutsättningar att utnyttja och använda den nya tekniken. Från statligt håll bör vi se till att informations- och datateknologin är tillgänglig överallt i Finland. Före år 2015 bör vi se till att maximiavståndet till en snabb bredbandsuppkoppling för företagens enheter och för hushållen är högst två kilometer. Vi bör gynna utvecklande av lösningar som använder sig av öppna källkoder. Informationsekonomin, som utvecklas mycket snabbt integrerar serviceanvändarna i planerings- och utvecklingsarbetet.

Aktuella informationsteknologiska utmaningar ur näringslivets synpunkt utgörs av frågor som rör näthandeln, elektronisk identifiering, elektronisk betalningsrörelse samt ur förvaltningens synvinkel utnyttjandet av informationsteknologin i den offentliga servicen, framförallt i social- och hälsovården, undervisningen och utbildningen.

Överlappningarna och eftersläpningarna i den elektroniska, offentliga servicen bör åtgärdas. Utvecklandet av hela den offentliga sektorns elektroniska service och processer för att förvalta information bör skötas av en instans och organiseras på ett ställe. Utgångspunkten är att en fungerande elektronisk service bör vara tillgänglig för slutanvändaren på ett ställe och användarvänligt för myndigheterna. Vi bör ta i bruk ett nationellt hälsoarkiv så snabbt som möjligt.

Kvalitativ basservice är välfärdssamhällets grund

Välmående medborgare är centrala framgångsfaktorer i arbetslivet. Stärkandet av det mänskliga och sociala kapitalet är centralt i all tillväxtpolitik. Enligt den starka nordiska modellen är ett fungerande välfärdssamhälle som skapar socialt kapital en viktig tillväxtnyckel. Vi måste värna om den modellens funktionsduglighet.

Välfärdsservicens betydelse för tillväxten och sysselsättningen samt med tanke på den samhälleliga rättvisan är stor. En täckande och kvalitativ hälsovårdsservice, ett gott socialskydd, en kvalitativ utbildning och ett offentligt ansvar för välfärden skapar förutsättningar för en hållbar ekonomisk tillväxt. Framförallt är kommunerna med sin serviceproduktion betydande sysselsättare.

Det är viktigt att stärka den gemensamma, offentliga servicen och förbättra dess kvalitet. På grund av underskottet i den offentliga ekonomin måste vi i huvudsak förbättra kvaliteten i servicen med nuvarande resurser. Den service som den privata och den tredje sektorn erbjuder kan komplettera det offentliga serviceutbudet. I kommunernas egen verksamhet bör vi i allt högre grad understöda innovationer och utvecklandet av verksamhetsformerna.

Att förbättra produktiviteten i den offentliga servicen, både i kommunerna och i statsförvaltningen blir oundgängligt både med tanke på de begränsade resurserna i den offentliga ekonomin och på att andelen arbetskraft i arbetsför ålder minskar. Att förbättra produktiviteten får inte innebära att man schematiskt genomför personalnedskärningar. Vi bör trygga möjligheterna för personalen i den offentliga servicen att göra sitt jobb väl. Genom att gå in för större klasser i skolorna eller genom att minska personalen i vården och på nödcentralerna kan man sänka arbetskraftskostnaderna, men det handlar då inte om en verklig förbättring av produktiviteten utan om ett försvagande av servicen. Vi måste fästa tillräcklig uppmärksamhet vid servicens kvalitet och effekter. Produktiviteten i den offentliga servicen kan höjas bl.a. med ett bättre ledarskap, genom att utnyttja den nya teknologin och genom att omorganisera verksamheter.

Det produktivitetsprogram som förverkligats under valperioden 2007 - 2011 har i själva verket fungerat som ett personalnedskärningsprogram och inte lett till önskat resultat. Programmet har försvagat servicen och bl.a. försvårat kampen mot den svarta ekonomin. Som en följd av produktivitetsprogrammet har personalen i statsförvaltningen under de senaste åren minskat kraftigt. Målsättingen har varit en minskning med 10 000 årsverken mellan åren 2005 - 2011.

Vi måste avstå från produktivitetsprogrammet och statens förvaltning bör i stället utvecklas i projektet för en hållbar produktivitet (KeTU), som utgår från principen om en funktionell och ekonomisk hållbarhet.

En funktionell kommunstruktur är förutsättningen gör en effektiv serviceproduktion

Socialdemokraterna utgår från att det finländska förvaltningssystemet skall bygga på två pelare, staten och kommunerna. Beslutsstrukturerna bör vara så entydiga och transparenta som möjligt. Makten, resurserna och ansvaret bör vad organiseringen av servicen gäller finnas på samma plats. Nedmonteringen av komplicerade förvaltningsstrukturer stärker demokratin, förbättrar servicen och ger effektivitetsnytta. En stark kommun utgörs av ett pendlingsområde, är funktionell och ekonomiskt självständig. Målet bör vara en sådan kommunstruktur, som möjliggör en förnuftig serviceproduktion och samhällsplanering samt förhindrar skadlig konkurrens mellan kommunerna.

Bredare arbetsmarknadslösningar

Viktiga förutsättningar för ekonomisk tillväxt är en stabil arbetsmarknad och arbetsfred. Målet bör vara en inkomstpolitik som gynnar nationell enhet. Samhället bör verka aktivt i stödet för en avtalspolitik som är långsiktig och ökar stabiliteten, och som tar produktivitetsutvecklingen i beaktande och ökar löntagarnas köpkraft. Breda arbetsmarknadslösningar dämpar det inhemska inflationstrycket och stärker på så sätt också konkurrenskraften.

Socialdemokraterna vill arbeta för ett bredare samarbete på den finländska arbetsmarknaden, för att parterna förbinder sig vid gemensamma mål och därmed skapar stabilitet och förtroende. En central faktor i återupprättandet av arbetsmarknads- och avtalspolitiken är berednings- och beslutsförfarandet på trepartsbasis. Trepartssystemet kräver, för att det skall fungera, ett äkta förtroende och att parterna kan sammanjämka olika synsätt.

Den globala, ekonomiska verksamhetsmiljön är en utmaning för vårt nuvarande arbetsmarknadssystem och innebär att systemet måste förnyas. I ett fungerande avtalssamhälle råder det en balanserad maktfördelning mellan de förhandlande parterna. Vårt avtalssystem bör också i fortsättningen grunda sig på kollektivavtal som tryggar jämlika arbetsvillkor och en minimiinkomstutveckling.

Lokala avtal förutsätter att det på den lokala nivån finns en äkta och jämbördig förhandlingskonstellation. För tillfället finns det sådana förutsättningar på ytterst få arbetsplatser. Om lokala avtal förhandlas i en situation med jämbördiga utgångspunkter, mellan avtalsparter som har samma information och kunskap, kan det i bästa fall ge löntagarna mera möjligheter att påverka sina egna angelägenheter.

En ekonomisk politik som stöder sysselsättning och tillväxt utjämnar inkomstklyftorna då de arbetslösa får arbete och kan försörja sig själva och sina familjer med sina förvärvsinkomster. Aktiva sysselsättnings- och utbildningsåtgärder har liknande effekter. Med lönepolitiken bör vi också främja en rättvisare inkomstfördelning. Samtidigt bör arbetsinkomsternas andel av hela nationalinkomsten växa i förhållande till kapitalinkomsternas andel, för att de som gör de verkliga resultaten skall belönas rättvisare. De löneformer som är bundna vid produktivitet, såsom resultat- och vinstlöner kan också på den lokala nivån fungera som metoder att fördela resultatet mera rättvist