Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.tuni.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/1058

Ruotsalainen kansanpuolue

Bostadspolitiskt program


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: Bostadspolitiskt program
  • Vuosi: 1999
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

Svenska folkpartiet i Helsingfors

BOSTADSPOLITISKT PROGRAM

Allmänt

Bostadspolitikens centrala målsättning är att befrämja en utveckling av boendet som ökar den sociala jämlikheten, samtidigt som den är ekologiskt hållbar.

Samhällets dvs. statens och kommunernas uppgift är att skapa förutsättningar för en hållbar bostadspolitik.

Svenska folkpartiet i Helsingfors anser att bostadspolitiken kommer att bli en central fråga i Helsingforsregionen och andra tätorter på grund av inflyttning, förändringar inom befolknings- och familjestrukturen, samt inom arbetslivet. De allmänna målen som Sfp eftersträvar i framtiden omfattar följande:

Bostadspolitiken bör utgå från hushållets och individens behov. Var och en bör kunna välja boendeform utgående från sina individuella förutsättningar.

Målet är att skapa en fungerande bostadsmarknad, där det finns varierande typer av bostäder så att alla kan nå upp till en skälig boendenivå till skäliga kostnader.

Vid byggnation, reparation, och sanering av bostäder och bostadsområden bör också frågor om kvalitet och boendestandard tas i betraktande så att den boende lever i en trygg miljö. Sålunda bör bostadsförvaltningen kontinuerligt producera basinformation, som kan utnyttjas inom bostadsproduktionen.

De resurser som samhället investerar i bostadspolitiken bör användas optimalt. Riktiga uppgifter om bostadssituationen, flyttningsrörelsen och arbetsstrukturen i de olika regionerna bör finnas tillgängliga.

Även om EU-medlemskapet inte direkt påverkar utformningen av bostadspolitiken, som fortfarande är en nationell fråga, kan bostadspolitiken indirekt påverkas av integrationsprocessen. Integrationen förväntas, även den, öka behovet av arbetskraftens rörlighet vilket förutsätter en fungerande bostadsmarknad.

Det bostadspolitiska beslutsfattandet bör vara långsiktigt och konsekvent.

Bakgrund

Det har förekommit stora svängningar inom bostadssektorn under de senaste tio åren. Låneexpansionen under slutet av 1980-talet ledde, trots rekordhög produktion av nya bostäder till på efterfrågan baserad okontrollerad prisstegring. Som en följd av nedgången i ekonomin upphörde plötsligt efterfrågan varvid bland annat cirka 15 000 dyra bostäder blev för lång tid osålda.

Priserna på bostäder sjönk i reella termer till 1970 års nivå. Priset på nya bostäder har på senare år åter stigit kraftigt, även om trenden nu möjligen håller på att avsaktas. Produktionen av nya bostäder sjönk till drygt en tredjedel av toppproduktionen under högkonjunkturen. Detta trots att den statsstödda produktionen främst av sysselsättningsskäl ökade kraftigt.

Lånevillkoren för inköp av bostad har utvecklats och förbättrats; nu förekommer betydligt längre lånetider samtidigt som räntan sjunkit drastiskt. Också nya finansieringssystem har utvecklats. Produktion av fritt finansierade bostäder har dock icke ökat så mycket som förutspåtts, bland annat under
senare års budgetbehandlingar.

Finansieringssystemen för den statsstödda byggnationen har också förnyats. Byggnationen sköts nu helt, såväl beträffande långivning som räntestöd till lån, via den statliga bostadsfonden utan inverkan på statsbudgetens utgiftssida. Finansieringen sker genom s.k. värdepapperisering av tidigare ARAVA-bestånd, vilken verksamhet lyckats utmärkt.

Även en utökad satsning på ARAVA-hyresbostäder samt räntestödsproduktion kan för överskådlig framtid finansieras utan budgetmedel.

Det kanske största problemet inom bostadspolitiken under 1980-talet var det ständigt sjunkande utbudet på fritt finansierade hyresbostäder, som inte uppvägdes av kännbara satsningar i produktion av ARAVA-hyreshus. Sålunda minskade beståndet av fritt finansierade hyreslägenheter från 480 000 år 1970 till 275 000 år 1990. Då hyresregleringen som inleddes i slutet av 1960-talet slutligen avskaffades tillfördes från år 1992, 64 000 fritt finansierade hyresbostäder. Då samtidigt produktionen av ARAVA-hyresbostäder samt även bostadsrättsbostäder ökade, uppstod för en tid även i tätorterna en viss balans mellan utbud och efterfrågan på hyresbostäder.

Då hyrorna på senare år stigit, har åter ställts krav på stramare hyreslagstiftning. Erfarenheterna av hur förödande regleringen av hyror och hyresavtal på 1970-1980-talen var på utbudet av hyresbostäder kullkastar dock dylika förslag.

Problem nu och framöver

Flyttningsrörelsen inom landet har tilltagit, vilket ställer stora krav på ny produktion av bostäder i en del regioner. Vissa prognoser tyder på att i Helsingforsregionen borde nya bostäder för ca 180 000 personer byggas under de närmaste 20 åren. Hälften av ökningen beror på inflyttning. Av denna åter utgörs hälften av utlänningar. Samtidigt beräknas antalet arbetsplatser i regioner öka med ca 130 000.

Arbetslivet förändras vilket ökar behovet av hyresbostäder. Även ungdomarnas inställning till att bo på hyra har blivit positivare av olika orsaker.

Befolkningsstrukturen förändras med stigande medelålder samtidigt som antalet hushåll även i övrigt ökar trots att befolkningsmängden inte ökar. Det medför konsekvenser på den framtida bostadsstocken. Regionala bostadsproblem liksom även problem som hänför sig till förändringen inom befolknings- och familjestrukturen kan dock numera bättre än tidigare beaktas främst inom den statsstödda bostadsproduktionen. Den statliga bostadsfonden producerar nämligen numera i samarbete med kommunerna systematiskt behövlig bostadsinformation.

Enligt budgeten för år 1999 minskar produktionen av statsstödda hyresbostäder samtidigt som utbudet av fritt finansierade hyresbostäder sannolikt minskar. Situationen håller på att bli katastrofal i vissa regioner, vilket kan utläsas av de ökade köarna till hyres- och bostadsrättsbostäder. Då det inte förefaller realistiskt att de närmaste åren förvänta sig ett ökat utbud av fritt finansierade hyresbostäder, innebär detta att behovet av statsstödd produktion snarast ökar.

Även om grundförbättringar och saneringar av det nuvarande bostadsbeståndet - då speciellt ARAVA-beståndet - under senare år främst av sysselsättningsskäl har prioriterats, finns det fortfarande ett stort behov av förbättringar i det gamla beståndet. Detta gäller icke minst vissa närområden där behovet bland annat ligger i en förbättring av den sociala miljön.

En evighetsfråga inom finländsk bostadspolitik har varit bristen på långsiktig planering. Synpunkter på bostadspolitiken samt inriktningen av densamma förändras nästan årligen vilket leder till en ohållbar situation. Ett minimiönskemål vore att bostadspolitiken i regeringsprogrammet skulle gälla för hela regeringsperioden. Tidigare har av statsrådet godkända långsiktiga bostadspolitiska program ofta varit orealistiska då förutsättningarna att genomföra sådana i första hand är beroende av statens budgetpolitik på kort sikt.

Nu då den statsstödda produktionen på medellång sikt kan finansieras utan budgetmedel, kan fleråriga program uppgöras och genomföras.

1. Produktionskedjan

a) Tillgången på tomtmark.

Det ligger på kommunernas ansvar att tillgången på för bostadsändamål lämplig planerad tomtmark kontinuerligt garanteras.

I regioner med snabb tillväxt såsom t.ex. Helsingfors med omnejd, som är en av de snabbast växande tätregionerna i Europa, utgör detta ett stort problem. Lösningen förutsätter betydande markanskaffning av kommunerna samt, då marken ofta är privatägd, uppgörande av avtal med markägarna för att få den behövliga marken disponibel för bostadsbyggande och därtill hörande service och infrastruktur. Ytterligare krävs påskyndad detaljplanering för att öka det kommunala utbudet av icke minst egnahemstomter. Allt detta kräver även tillräcklig utbyggnad av kommunaltekniken.

Utvecklingen av nya bostadsområden i anslutning till tillväxtscentra kräver regionalt samarbete. Detta gäller främst Helsingforsregionen. Så borde samordningen av resurser kommuner emellan utvecklas så att t.ex. markanskaffning och planering koordineras ur ett helhetsperspektiv. Även upprätthållandet av den sociala bostadsförsörjningen förutsätter att alla kommuner i regionen tar ett lika ansvar för den. Även staten borde härvid bidra t.ex. i form av markanskaffningslån.

I tillväxtscentra bör byggnationen stöda sig på kollektivtrafiken. Detta gäller speciellt i Helsingforsregionen, där Huvudstadsregionens samarbetsdelegations (SAD) prioriteringar för utbyggnaden av trafiknätet utgör en god utgångspunkt. Metron västerut är en central fråga varvid även staten borde ta sitt ansvar.

Vid uppgörandet av detaljplaner behövs nytänkande vid anvisandet av nya bostadsområden så att tillgänglig mark effektivt kan utnyttjas. Nya planlösningar bör utvecklas gällande både höghus- och småhusområden.

Bostadsbyggandet bör trygga en sund och balanserad utveckling av näringslivet. Brist på bostäder är ett hinder för företagens utveckling samt nyetableringar.

b) Finansiering av produktionen

Fritt finansierad produktion.

Finansieringen av produktion och inköp av ägobostäder medför idag inga större problem. Räntenivån är låg och tillgången på kapital god, samtidigt som konkurrensen bankerna emellan har lett till smidiga och förmånliga lånevillkor. Samtidigt har flere stora byggnadsfirmor i samråd med banker skapat nya finansieringssystem för inköp av bostäder ur nyproduktionen.

De goda finansieringsmöjligheterna har dock inte i nämnvärd utsträckning lett till ökat utbud av fritt finansierade hyresbostäder. Viljan att placera i dylika finns inte, även om placeringen är säker och avkastningen är stabil på en skälig nivå.

Vi går i en icke önskvärd riktning om endast samhället, och i sista hand skattebetalarna, svarar för all nybyggnation av hyresbostäder. Stora institutionella placerare, t.ex. arbetspensionsanstalterna, kunde kraftigt öka sina satsningar i produktionen av hyresbostäder. Detta kunde bl.a. ske i samråd med företag speciellt i tillväxtsbranscherna för att erbjuda hyresbostäder åt deras anställda.

Samtidigt vore det viktigt att skapa möjligheter även för småsparare att placera i hyresbostäder, t.ex. i form av en bostadsplaceringsfond eller bolag som idkar hyresverksamhet.

För att underlätta finansieringen av icke-statsstödda hyresbostäder bör ett system med statslig tilläggsgaranti för lånen utvecklas. En dylik garanti skulle även verka sänkande på hyresnivån. Garantier kunde beviljas t.ex. åt kommuner och s.k. allmännyttiga samfund. Möjligheten att utveckla bostadsrättssystemet till att omfatta även fritt finansierad produktion bör utredas.

Statsstödd produktion.

Statens bostadsfond har visat sig vara ett bra instrument inte bara då det gäller standard- och kostnadskontroll av statsstödd produktion utan kanske främst i samband med finansierandet av densamma.

Vare sig ARAVA-lånen eller räntestöden till av finansinstitut beviljade lån belastar numera statsbudgeten. Samma gäller vissa andra kostnader i samband med bostadsproduktion och grundreparationer som t.ex. bidrag till reparationskostnader.

Dessa finansieras genom värdepapperisering av tidigare ARAVA-lån, vilket är ett smidigt och förmånligt finansieringssystem. En statsstödd produktion på minst nuvarande nivå kan på detta sätt upprätthållas det närmaste decenniet utan att belasta statsbudgeten. Detta förutsätter dock att tidigare av bostadsfonden upptagna obligationslån med statsgaranti åtminstone i huvudsak ersätts av nya obligationslån, då de förfaller till betalning. Sålunda förfaller under åren 2000-2005, ca 13,5 miljarder mark till betalning. Därtill förfaller under samma tid till återbetalning ca 5 miljarder mark som upptagits via
värdepapperisering.

Upprätthållande av produktion av hyres- och bostadsrättsbostäder ens på nuvarande nivå kräver att bostadsfondens verksamhet garanteras på sikt.

2. Produkten

a) Allmänt

Årligen borde 30 000-35 000 nya bostäder byggas (den sammanlagda bostadsstocken i vårt land uppgår till ca 2,3 miljoner bostäder). Produktionen bör koncentreras till tillväxtsområden där efterfrågan på speciellt hyres- och bostadsrättsbostäder starkt ökat. Till exempel i Helsingforsregionen har köarna till statsstödda hyres- och bostadsrättsbostäder nästan fördubblats under de 5 senaste åren.

År 1997 påbörjades totalt i hela landet byggandet av ca 17 000 statsstödda hyres- och bostadsrättsbostäder. Motsvarande siffra för 1998 var ca 12 000 och sjunker ytterligare något. Då under samma tidsperiod i praktiken inga nya fritt finansierade hyresbostäder byggts, leder nedgången i den statsstödda produktionen snabbt till en ohållbar situation i vissa regioner.

De närmaste åren borde årligen byggas 15 000-20 000 nya hyres- eller bostadsrättsbostäder, vilket betyder att satsningen på statsstödd produktion snarast borde ökas.

Planeringen av nya bostadsområden bör beakta att fördelningen mellan å ena sidan hyres- och ägobostäder, samt å andra sidan mellan egnahemshus, radhus och höghus blir balanserad. Samtidigt borde även eventuell ombyggnad av redan befintliga bostäder beaktas vid planeringen.

Behovet av små bostäder är stort. Detta beror främst på att antalet hushåll bestående av en och två personer ökat bland annat som en följd av åldrande befolkning, samt då de ungas bostadsbehov uppdämts under depressionen. Även tillgången på studentbostäder är otillräcklig, bl.a. då antalet studieplatser ökat.

Vid byggandet av nya bostäder bör planeringen ägnas mera uppmärksamhet än tidigare. Detta gäller såväl de tekniska lösningarna som val av byggnadsmaterial, varvid utgångspunkten skall vara att minimera boendekostnaderna på sikt. Samtidigt bör planeringen beakta såväl barnfamiljers som rörelsehandikappades behov.

b) Statsstödda bostäder

Statsstöd till bostadsproduktionen - och även till grundförbättringar av bostadsbeståndet - utgör ett viktigt instrument såväl för staten som för kommunerna att styra bostadspolitiken i önskad riktning. En skälig boendenivå till skäliga kostnader kan uppnås genom denna verksamhet.

Stödet beviljas via statens bostadsfond som även ansvarar för standard- och kostnadskontrollen. I budgeten fastställs årligen de s.k. bevillningsfullmakterna för den statsstödda byggnationen varefter statsrådet beslutar hur medlen fördelas regionalt. På det lokala planet fastställer kommunerna den slutliga fördelningen på olika projekt. Systemet fungerar bra och smidigt. Det möjliggör bl.a. en planering av hur olika boendeformer lämpligen skall fördelas på ett visst bostadsområde.

Behovet av hyres- och bostadsrättsbostäder tillfredsställs i dag inte, som ovan nämnts, av den marknadsmässiga produktionen, utan kräver fortlöpande statsstöd produktion. Bostäderna fördelas enligt sociala behov t.ex. genom fastställda inkomstgränser. Hyrorna hålls skäliga genom kostnadskontroll av produktionen samt, vad beträffar ARAVA-hyreshus, genom bestämmelser om hur hyran beräknas.

Statsstödd produktion behövs även för speciella grupper, såsom åldringar, studenter osv.

Den åldrande befolkningen förutsätter att både det befintliga bostadsbeståndet och den öppna servicen utvecklas och att ett tillräckligt bestånd av servicebostäder skapas.

Även bostadsproblem i samband med t.ex. de bostadslösa, personer med mentala problem och missbrukare bör åtgärdas bl.a. genom ökad produktion av servicehus.

I dag med bl.a. stor långtidsarbetslöshet finns risk för segregation i samhället. Detta gäller speciellt tätorter som huvudstadsregionen. Individen råker lätt in i en ond cirkel med sociala problem som följd. Bostadssvårigheter utgör en väsentlig faktor i detta sammanhang. Långa köer till statsstödda hyresbostäder försvårar mindre bemedlades och specialgruppers tillgång till bostäder. Om inte samhället ingriper i tid kan hela bostadsområden förslummas.

I huvudstadsregionen förutsätter detta utformning av en kollektiv bostadspolitik där regionens städer och kommuner tar ett gemensamt ansvar för problemen.

Stöden till produktionen utgörs av ARAVA-lån och långa räntestödslån till hyres- och bostadsrättsbostäder samt långa räntestödslån till ägobostäder. Alla dessa stödformer förutsätter kostnadskontroll av produktionen.

Lånen till hyresbostäder beviljas åt t.ex. kommuner eller s.k. allmännyttiga samfund. Dessa, som inte strävar efter att maximera avkastningen på fastigheterna, förväntas bibehålla bostäderna som hyreslägenheter även efter det att begränsningstiden har upphört.

ARAVA-belånade hyresbostäder kan hyras endast av personer som faller under vissa inkomstsgränser samtidigt som urvalet av hyresgäster baserar sig på behov. Hyrorna beräknas enligt självkostnadsprincipen.

Hyresgäster till bostäder finansierade med räntestödslån har lindrigare inkomstgränser och hyressättningen är fri. Detta underlätter bostadssituationen för medelinkomsttagare, vilket är viktigt ur näringslivets synpunkt.

Bostadsrättsbostäder förutsätter inga inkomstgränser och utgör ett mellanting mellan hyres- och ägobostäder. Detta system, som blivit mycket populärt, bör utvidgas, dock endast på orter där bestånd redan finns.

Det statsstödda bostadsbyggandet lämpar sig illa som ett konjunkturpolitiskt instrument. Dess uppgift är att bidra till att det finns ett tillräckligt och stabilt utbud av hyresbostäder och bostadsrättsbostäder till ett rimligt pris där marknaden inte förmår tillhandahålla sådana. En alltför snabb nedskärning av bostadsproduktionen i en högkonjunktur leder endast till upptrissade bostadspriser, till att arbetskraften inte kan söka sig till områden där arbete erbjuds och därför till försämrad sysselsättning och till försämrad tillväxt. I en lågkonjunktur kan, som vi har sett på 1990-talet, det statsstödda byggandet och då framför allt grundbättrandet av befintligt bostadsbestånd användas som instrument för att förbättra sysselsättningen.

3. Reparation och sanering av bostäder och bostadsområden.

Behovet av reparation och sanering av bostäder och bostadsområden är stort icke minst som en följd av den stora byggnationen på 1960-1970 talen. Då byggdes med utnyttjande av ny elementteknik hela områden vilka ofta idag är ganska nedkörda även socialt.

Då nyproduktionen av bostäder under början av 1990-talet låg nere, beviljades närmast av sysselsättningsskäl, stora summor till sanering och grundförbättring av bostadsbeståndet. Detta skedde i form av ARAVA- eller räntestödslån till tidigare statsstödd produktion samt reparationsbidrag till fritt finansierade bostäder.

Nu då den ekonomiska situationen normaliserats bör fortsättningsvis reparationer och grundförbättringar av det statsstödda bostadsbeståndet systematiskt utföras, dock så att i tillväxtregionerna statsstöden främst riktas till nyproduktionen. Fritt finansierade bostäder bör repareras av fastighetsägarna. Staten kunde i dessa fall underlätta detta genom att skattemässigt göra det möjligt för fastigheter att bättre än hittills på förhand reservera pengar för kommande reparationer.

Fortsättningsvis bör dock i vissa fall statsbidrag ges även till reparation och ombyggnad av fritt finansierade bostäder, men då närmast på sociala grunder.

Sålunda kunde, med beaktande av att social- och hälsovården strävar mot mera öppenvård, fortsättningsvis bidrag ges för sanering och ombyggnad av fastigheter och bostäder för åldringar, rörelsehandikappade osv. Viktigt är även att få bidrag till hissar i höghus där sådana saknas, samt för sanering av bostäder för att åtgärda hälsorisker förorsakade till exempel av fukt, mögelskador eller radonstrålning.

För några år sedan inleddes ett stort saneringsprogram som idag omfattar 49 närmast på 1960-1970-talen byggda närområden i 42 kommuner. Dessa projekt omfattar cirka 100 000 bostäder av vilka drygt hälften är fritt finansierade. Viktigt är att saneringen av dessa projekt, vilket i regel tar cirka 5-6 år per projekt, slutförs under de närmaste åren, varvid även de fritt finansierade bostäderna fortsättningsvis bör få reparationsbidrag.

Saneringen av dess områden gäller inte enbart reparationer och förbättringar av bostäderna utan kanske främst en sanering av hela boendemiljön. De ovannämnda reparationsbidragen till fritt finansierade bostäder belastar inte statsbudgeten, utan betalas ur bostadsfondens medel.

4. Vissa bostadspolitiska prioriteringar

Allmänt

Som i början sades är det ur hushållens och individens synvinkel väsentligt att bostadspolitiken befrämjar en utveckling av boendet som ökar den sociala jämlikheten, beaktar allmänna trivselfrågor och är ekologiskt hållbar.

Utgångspunkten är en allsidig planering av bostadsområden och bostäderna så att en lämplig mix av olika boendeformer och även olika befolkningsgrupper uppstår. Tillgången på service även som trafikplaneringen är central. Estetiska frågor såsom arkitektur, grönområden och dylikt bör beaktas. Viktigt är även att möjligheten till hobbyverksamhet och social samvaro för olika åldersgrupper står till buds.

Den åldrande befolkningens behov

De demografiska faktorerna speciellt åldrandet ställer stora krav på den framtida bostadspolitiken. I dag utgör de 65 år fyllda ca 14 % av befolkningen, men om 20 år redan en femtedel. Speciellt snabbt ökar antalet 75 år fyllda. Detta bör beaktas i bostadspolitiken såväl beträffande nyproduktionen som även saneringen av tidigare bostäder, då en stor del av framtidens åldringar bor i redan befintliga bostäder som de ofta även äger.

En av bostadspolitikens centrala målsättningar är att utveckla bostäderna och boendemiljön så att det motsvarar de åldrande invånarnas behov. Detta gäller utbudet av tjänster men även t.ex. bortskaffande av bl.a. rörelsehinder i bostäderna och deras omgivning.

Invånarnas möjlighet att påverka sin boende

Olika former av boendedemokrati skall befrämjas. Det kan gälla hela boendeområden men även enskilda bostadshus. En förutsättning är aktivitet och initiativ från invånarnas sida. I hyreshus kan dock även hyresvärden ta initiativ. Sålunda borde invånarna av hyresvärden ges möjligheter att påverka underhållet och skötseln av huset, samt i frågor gällande boendetrivsel. Detta är ett gemensamt intresse för hyresvärden och invånarna som på detta sätt tar ett större ansvar för boendet och omgivningen.

5. Framtida stöd till boendet: stöd riktade till produktionen, stöd riktade till den boende.

Det totala stödet till boendet uppgick år 1997 till cirka 9,3 miljarder mark. Av detta gick 5,6 miljarder mark till hyresboendet och 3,7 miljarder mark till personer som bor i egen bostad. I vissa undersökningar förekommer mycket högre siffror för det totala bostadsstödet. Finansministeriet har t.ex. för år 1997 använt siffran 17,1 miljarder mark, men i den ingår då fiktiva skattestöd, såsom det att den s.k. bostadsinkomsten från egen bostad inte beskattas, eller att överlåtelsevinst av egen bostad beskattas lindrigare än andra överlåtelsevinster.

Internationellt sett är stödet i Finland inte högt.

Stödet till boendet ges antingen som stöd till hushållen, av vilka de viktigaste är olika bostadsstöd samt avdrag på räntor för bostadslån i beskattningen, eller som stöd till produktionen. De totala stöden till hushållen uppgick år 1997 till 3,9 miljarder mark i olika bostadsstöd, 2,2 miljarder mark i ränteavdrag samt 850 miljoner mark i övriga stöd (bl.a. räntestöden till bostadssparpremielånen (BSP)). Detta utgör cirka 75 % av de totala stöden. Resten, cirka 25 %, utgjorde stöd till produktionen.

Det allmänna bostadsstödet till hushållen, som är det socialt sett bäst fungerande boendestödet, uppgick år 1997 till något under 2,2 miljarder mark men ökade följande år, delvis som en följd av samordning med utkomststödet, med cirka 600 miljoner mark på årsnivå.

Behovet av bostadsstöd kommer att öka de närmaste åren, delvis på grund av den bestående höga arbetslösheten speciellt långtidsarbetslösheten, men också som en följd av högre hyror. Samtidigt borde bostadsstödet även i övrigt utvecklas så att t.ex. regionala faktorer bättre skulle beaktas. Boendekostnaderna är som bekant mycket varierande i olika regioner. I synnerhet borde maximihyran som beaktas då stödet beräknas, höjas i huvudsstadsregionen.

Bostadsstödet i form av ränteavdrag vid beskattningen var år 1997, 2,2 miljarder mark, alltså något högre än det allmäna bostadsstödet. Med nuvarande bestämmelser väntas ränteavdraget växa något de närmaste åren.

Då statens strama finanser inte tillåter en ökning av det totala boendestödet till hushållen förutsätter en eventuell höjning av det allmänna bostadsstödet en motsvarande sänkning i ränteavdragen. Även eventuella effekter på uppkomsten av s.k. inkomstfällor bör beaktas.

Stödet till produktionen bestod år 1997 av cirka 600 miljoner mark i form av räntestöd till hyresbostäder och 1,7 miljarder marki form av räntesubvention i ARAVA-lånen för hyresbostäder.

Med dagens räntor och då bostadsfonden kan uppta förmånliga lån, innehåller nya ARAVA-lån inte längre någon räntesubvention.

Hyrorna i ARAVA-bostäder beräknas som ovan nämnts enligt självkostnadsprincipen varvid en eventuell subvention genom ARAVA-lånen helt kommer hyresgästerna till godo.

Hyrorna i bostäder byggda med räntestödslån är mera marknadsmässiga. Visserligen beviljas dylika lån endast åt kommuner, allmännyttiga samfund eller motsvarande, men räntestöden har dock delvis kommit andra än hyresgästerna till godo. Detta gäller främst s.k. korta räntestödslån, som under 1990talet beviljats närmast av sysselssättningsskäl. Dylika lån beviljas inte längre f.r.o.m. år 1999.

Den statsstödda bostadsproduktionen bostäder byggda med ARAVA eller räntestödslån förutsätter en stram standard och kostnadskontroll. Man har uppskattat att byggnadskostnaderna för den totala statsstödda produktionen år 1998 skulle varit cirka 1,7 miljarder mk högre, om produktionen varit fritt finansierad utan kostnadskontroll. Denna summa kan betraktas som ett boendestöd till hushållen utöver de ovannämnda stöden.

Då behovet av nya hyresbostäder och bostadsrättsbostäder är betydande och den fritt finansierade produktionen inte kommit i gång, är det nödvändigt att stödet till produktionen hålls på minst nuvarande nivå i synnerhet då stödet effektivt kommer hyresgästerna till godo.

Även kostnads och standardkontrollen utgör en viktig faktor då den rimligen inverkar även på annan byggnation. Vid behov kan villkoren för beviljandet av räntestödslånen ses över.