SVENSKA FOLKPARTIET
program -75

energipolitik

Godkänt 22.5.1975

1. ENERGIBEHOVET

Allmänt

Energiförbrukningen i Finland ökade under perioden 1960-73 med i medeltal litet över 6 % årligen, medan det reella värdet av nationalprodukten steg med något under 5 % per år. Energipolitiska delegationen räknar i sin mellanrapport från augusti 1974 med. att ökningstakten i förbrukning främst p g a den sedan den s k energikrisen kraftigt höjda prisnivån skall sjunka till 4,5 % under perioden 1973-85.

I tabell 1 anges den tidigare utvecklingen samt energipolitiska delegationens prognos för 1985 för total energiförbrukning uttryckt i miljoner ekvivalenta oljeton.

[TABELL]

I tabell 2 visas fördelningen av energiförbrukningen då el- och värmeenergin sammanslagits. Industrins och speciellt skogsindustrins dominerande roll framträder klart. Energipolitiken är fast förknippad med industripolitiken.

Industrin använde år 1974 ca 18.400 milj kWh elenergi och bränslen motsvarande 6.9 milj ekv oljeton. Av hela landets elkonsumtion utgjorde industrins andel 63 % och av bränsleåtgången 44 %. Av den använda elenergin producerade industrin själv 70 %. Av bränslebehovet täcker ca 30 % av avfall som huvudsakligen kommer från skogsindustrin. Av skogsindustrins bränslebehov täcker eget avfall ca 45 %, vilket innebär rationell energiförsörjning. Denna andel torde ännu kunna höjas.

[TABELL]

Fördelningen av energiproduktionen på olika energikällor visas i tabell 3. Prognosen för 1985 är tagen från energipolitiska delegationens rapport.

[TABELL]

Analys av läget

Den ökade energikonsumtionen i vårt land har inte enbart förorsakats av en höjd levnadsstandard. En betydande del av ökningen är förorsakad av övergången till mera energikrävande material, ökade interna transporter och snabb utbyggnad av nya samhällen.

Ännu år 1960 kunde nästan 60 % av vårt totala energibehov tillgodoses med inhemska källor, dvs. vattenkraft, ved och industriavfall. Tio år senare var läget helt förändrat och 1973 måste hela 2/3 av energibehovet täckas genom import. Oljan svarar i detta nu för ca 55 %, kolet och vattenkraften vardera för ca 10 % och importerad elström för ca 5 % av vår energiförsörjning.

Utvecklingen i vårt land följer i stort sett förhållandena i den övriga industrialiserade världen. Kännetecknande för utvecklingen är oljans oerhört snabba frammarsch och stenkolets motsvarande tillbakagång. Då oljan 1950 svarade för ca 26 % av hela världens energihushållning, hade dess andel 1970 stigit till hela 42 %. Under samma period hade kolets andel sjunkit från 62 % till 36 % av den totala energiförbrukningen.

Finlands kraftigt minskade självförsörjningsgrad i fråga om energi fick i samband med den s k energikrisen omedelbart ödesdigra konsekvenser för vår handels- och bytesbalans. Hela vår energiimport kostade under 1973, dvs. för prisförhöjningarna hunnit börja verka, 2 mrd mk, medan 1974 års utländska energiräkning blev hela 4 mrd mk större, eller ca 6 mrd mk! Då bör ytterligare påpekas att räkningen skulle ha varit ännu drygt 1/2 mrd mk större om energiförbrukningen under året skulle ha stigit med väntade 6 %. I själva verket sjönk förbrukningen med 5 %. Underskottet i handelsbalansen uppgår för 1974 till 5 mrd mk.

Oljepriset är centralt för energikostnaderna. Eftersom oljans pris nu är så högt att det motsvarar produktionskostnaderna för ersättande energikällor t ex oljeskiffer, oljesand, är det osannolikt att priset på längre sikt skulle stiga nämnvärt. Å andra sidan vågar man heller inte räkna med större prissänkningar.

Om man i likhet med energipolitiska delegationen räknar med en ökningstakt i konsumtionen av energi om 4.5 % per år och att de olika energikällornas andelar förändras som delegationen antar, skulle energiimporten år 1985 kosta nästan 10 mrd mk.

Prognoser och mål

Energipolitiska delegationens prognoser bör i dagens läge betraktas som klart överdimensionerade. Redan den aktuella krisen i handelsbalansen tvingar till restriktiva åtgärder.

Finland lyckades under 1974 uppnå en nedgång i energikonsumtionen med 5 % jämfört med 1973, vilket i förhållande till den sedvanliga ökningen om 5 - 6 % per år gav en inbesparing på hela 10 %. Den varma väderleken och chockverkan av de stora prisförhöjningarna spelade en betydande roll för det uppnådda resultatet. Det är dock uppenbart att de olika sparåtgärder som företogs hade en avgörande effekt. Även i övriga europeiska länder kan en minskning i energikonsumtionen under 1974 generellt påvisas. En direkt fortsättning på samma linje för att uppnå ytterligare minskningar är svår. Energikonsumtionen kommer igen att öka, såvida inte den rådande världsekonomiska tillbakagången kraftigt dämpar efterfrågan på våra industriprodukter.

Genom fortsatta och målmedvetna sparåtgärder måste vår energikonsumtion dock hållas betydligt lägre än vad energipolitiska delegationen i augusti 1974 förutsatte. Utbyggnaden av produktionen, tryggandet av sysselsättningen och den personliga servicen kommer dock att kräva en viss ökning av energikonsumtionen. Finland har inte råd att planera för en lägre levnadsstandard än våra nordiska grannländer utan att riskera ökad emigration. Det är uppenbart att både Sverige och Norge planerar för fortsatt ekonomisk expansion.

Det finns därtill vissa allmänt omfattade samhällspolitiska mål som ökar energiförbrukningen utan att för den skull motsvaras av produktionstillväxt. Sådana faktorer är förbättring av arbetsmiljön, t ex användning av starkare maskiner som ersätter fysiskt tunga arbetsinsatser, miljövården, som för t ex vattenrening kräver kraftförbrukande anläggningar. Den så småningom ökande bristen på arbetskraft, som bl a beror på övergången till serviceyrkena, tvingar också industrin att allt mera ersätta människor med maskiner. Det är mot denna bakgrund enligt SFP:s åsikt inte möjligt att åtminstone tills vidare eftersträva nolltillväxt eller ännu mindre minskning av energikonsumtionen.

SFP anser att energiökningen genom effektiva sparåtgärder, användande av ny, resursvänlig produktionsteknologi, beskattning av energislöseri osv. bör kunna nedbringas till mellan 2 och 3 % per år under de närmaste åren. På lång sikt är strävan att stabilisera energiförbrukningen på den nivå den har under början av 1990-talet.

I figur 1 visas de tre aktuella principlinjer för energibehovets ökning som här diskuteras.

[FIGUR]

SFP bedömer det inte som möjligt att uppnå den lägsta kurvan. Om förutsättningar emellertid öppnar sig för uppnående av "nollenergitillväxtlinjen" med acceptabla följdverkningar, bör SFP kunna ompröva sin här framförda medellinje.

En tillväxttakt i energiprocent per år är alltför schematisk att användas som huvudkriterium för en samhällsekonomisk utveckling. Det är ju inte energiåtgången som är huvudsaken utan den allmänna välstånds- och levnadsnivåutvecklingen.

På basen av accepterade grundkrav för energiförsörjningen och beaktande en mångfald ekonomiska, miljömässiga, tekniska, sociala, politiska o a synpunkter måste energiförsörjningen planeras och utbyggas så, att den av samhället godtagna efterfrågan kan tillgodoses.

Det är oacceptabelt att planera fel så att energibrist uppstår, men det är lika förkastligt att bygga ut en för hög energiförsörjningsvolym, ty investeringsresurserna måste utnyttjas optimalt. (En viss överkapacitet i energiproduktionen existerar i dagens läge.) Man kan inte tillåta en situation där för högt planerad energiförsörjningskapacitet stimulerar till onödigt hög energikonsumtion.

2. TRYGGANDET AV ENERGIBEHOVET

Allmänna krav på energiförsörjningen

A

Energikonsumenterna skall normalt kunna köpa all den energi som behövs till det pris som påläggs energin på samhällsekonomiska och företagsekonomiska grunder.

Detta innebär att energibrist med åtföljande ransonering och reglementering inte skall accepteras. Ur samhällets synpunkt kan regler för energisparsamhet vara nödvändiga. Sådana restriktioner skall uppställas medvetet och genom demokratisk beslutsfattning. Priset på energin bör vara möjligast stabilt och på en sådan nivå att det uppmuntrar till effektiv hushållning och sparsamhet.

B

Energiförsörjningen skall vara uppbyggd med tanke på krissäkerhet,.

Detta innebär bl a favorisering av inhemska energiformer, utnyttjande av ett flertal olika energikällor och krav på tillräcklig lagerhållning av reservenergi.

C

Energiförsörjningen skall på både kort och lång sikt vara national-ekonomiskt fördelaktig. Både den totala kostnaden och speciellt valutaåtgången måste noggrannt beaktas i försörjningsplaneringen.

Inhemsk energi, energiformer där inhemska råvaror, maskiner och anläggningar svarar för en stor del av kostnaden, samt framför allt billig energi bör favoriseras. Energikostnaden steg 1974 till över 10 % av bruttonationalprodukten och valutakostnaden som nämnts till 5,5 mrd mk (21 % av totala importvärdet).

[TABELL]

D

Miljösynpunkter skall vara riktgivande vid utformningen av energipolitiken.

Energiförsörjningen har negativa miljöverkningar i alla hanteringsskeden: utvinning, förädling, transport och förbrukning. Energiformer med små miljöverkningar bör prioriteras. Tillräckliga skydds- och säkerhetsåtgärder bör krävas.

E

Det internationella och i synnerhet det nordiska energisamarbetet bör utvidgas.

De olika energiformerna

För att underlätta värderingen har ställts upp följande schema, där energiformerna bedöms enligt sin ekonomiska fördelaktighet, miljöaspekter, beredskapsaspekter och enligt hur praktiskt användbara de är.

Ekonomisidan har granskats i form av investeringskostnader (byggnader, dammar, turbiner, rörledningar, osv.), energiproduktionskostnader (dvs totalkostnaden per energinehet. Häri ingår alltså både avskrivningar och räntor på investeringar och de direkta driftskostnaderna), samt i form av vilken effekt på handelsbalansen ifrågavarande energiform utövar. Energiformer som kräver stor import av apparatur, råvaror eller "ren energi" är givetvis ofördelaktiga för vår handelsbalans. Härvid bör dock beaktas att importen från de socialistiska länderna enligt våra bilaterala avtal skall uppvägas av motsvarande export; i princip bör därför inget handelsbalansunderskott uppstå.

Beträffande miljöaspekterna har granskats effekterna särskilt under normala driftsförhållanden och vid större olycksfall och haverier. Härvid har sådana situationer där sannolikheten för haverier är låg men där ett haveris effekter troligen är stora uppfattas som en ofördelaktig faktor (t ex oljetankerolycka och stort reaktorhaveri i kärnkraftverk).

På basen av denna granskning har de olika energiformerna getts "poäng" så att siffran 3 avser att respektive energiform är fördelaktig och siffran 1 att den är ofördelaktig. Siffran 2 avser "ganska fördelaktig" eller "ganska ofördelaktig", dvs ett mellanvärde mellan 1 och 3. Det bör beaktas att schemat är grovt och att de olika aspekterna på energiformerna inte utan vidare kan jämställas eller adderas.

Diskussion

Vattenkraften kräver stora investeringar i byggnadsskedet och medför betydande ingrepp i landskapsbilden. I övrigt är vattenkraften mycket fördelaktig genom att den inte kräver import och inte medför avfall och utsläpp av skadliga ämnen som energiproduktion i allmänhet. Möjligheterna att bygga ut vattenkraften i Finland är dock i det närmaste uttömda.

Bränning av träavfall och lutar inom skogsindustrin för energiproduktion tillämpas redan i hög grad. Kommunernas avfallshantering är däremot energipolitiskt otillfredsställande. I många fall förs avfallet till påkostade brännverk där värmen inte tas till vara vare sig för elproduktion eller fjärrvärme. Utnyttjandet av avfall bör effektiveras. Vid avverkning av skog kvarblir en stor mängd kvistar, toppar m m i skogen, vilka kunde tas till vara inte minst för energiändamål. Även halm bör kunna utnyttjas.

Torven är vårt enda inhemska bränsle av betydelse. De höjda oljepriserna har medfört ett stigande intresse för att utnyttja torven som energi. Regeringen och riksdagen har fastställt ett program enligt vilket torvproduktionen år 1980 skall uppgå" till 2.0 milj m³. (Den årliga torvtillväxten är 50 milj m³.) Detta skulle, om energiförbrukningen stiger lika snabbt som energipolitiska delegationen antar, år 1985 täcka 5 % av hela konsumtionen. Då det är troligt att totalkonsumtionen stiger långsammare kommer torven att få en större relativ betydelse än 5 % Användningen av torv har vissa negativa miljökonsekvenser, särskilt att bränningen medför stora utsläpp av sot och att exploateringen av vissa mossar kan öka risken för översvämmningar. Torvens fördelar för nationalekonomin och sysselsättningen i u-områdena överväger dock, varför det planerade utbyggnadsprogrammet bör förverkligas. Då investeringarna för torvanvändningen blir högre än vid användningen av olja kan detta särskilt i strama kreditlägen avskräcka från att satsa på torveldning. trots att detta på längre sikt både för förbrukaren och särskilt landet som helhet skulle vara fördelaktigt. Staten bör därför genom lån och bidrag ge stöd för investeringar för torvanvändning.

Kol är för närvarande ett mycket viktigt bränsle. Även om priset för närvarande är bundet till oljeprisnivån, har relativt fördelaktiga långfristiga importavtal slutits Kolets användning är praktiskt begränsad till kraftverk och värmecentraler, och kan ej i allmänhet ersätta oljan. Miljöinverkan är negativ; Brytning, lagerhållning, aska, avgaser och slagg medför svåra miljöproblem. Satsning på teknisk utveckling är oundgänglig om kolet skall kunna hålla sin position. Världens kolreserver är rätt betryggande.

Oljan är dyr och belastar handelsbalansen starkt. Den knappa globala reserven av olja tvingar till återhållsamhet på längre sikt. Oljekrisen har demostrerat leveransosäkerheten. Investeringskostnaderna är emellertid låga, och oljan är lätt att använda. Norges rika fyndigheter kan förbättra Finlands oljeförsörjning.

Elimport kräver ej investeringar annat än för kraftledningar, och miljövänligheten i eget land är garanterad. Vid kriser är elimporten sårbar, och kostnaden är på längre sikt i all mänhet ofördelaktig. Elimport inom ramen för samproduktion är helt naturlig.

Nationell självförsörjning i fråga om elenergi bör eftersträvas

Kärnkraften utgör dagens debattämne. Stora investeringar, risken för haverier, samt beroendet av utländsk teknologi och bränsle är svåra belastningar. Energikostnaden blir ändå fördelaktig och den inhemska andelen av energipriset är högre än för kol- och oljealstrad kraft. Kärnkraften är bekväm i normaldrift.

Frågan om kärnbränsleavfall är till sin natur sådan att Finland har anledning att följa de stora ländernas exempel. Finlands avgöranden för eller emot kärnkraft påverkar det globala avfallsproblemet minimalt litet. På grund av de enorma avfallsmängderna från vapentillverkningen, är kärnkraftprogrammets avfallsproblem för lång tid framåt inte dominerande. På grund av Finlands också i framtiden blygsamma kärnkraftsprogram är det ändamålsenligast att sända avfallet utomlands till länder med färdiga program för avfallshanteringen.

Naturgasen kommer inte att spela någon större roll för Finlands energiförsörjning. Mängderna är små, priset högt, och beredskapssäkerheten låg. Miljövänligheten och den praktiska användbarheten erbjuder dock stora fördelar.

3. VALET MELLAN OLIKA ENERGIFORMER

Det är inte tillräckligt att planera energiförsörjningen med användning av blott en totalenergimängd och en eller några få energikällor.

Beroende på lokala, tekniska, praktiska, ekonomiska o a krav behövs en kombination av olika energiformer och produktionsmetoder. Att finna en bästa kombination av energiförsörjningskanaler utnyttjande ändamålsenliga styrningsmetoder för konsumtionen, är ej ens möjlig ty optimeringen beror av det perspektiv som anläggs: globalt, nationellt, kommunalt och industriellt.

SFP siktar i sitt energipolitiska program på lösningar som är optimerade ur nationell synvinkel med speciellt beaktande av den finlandssvenska befolkningens intressen. Då under en längre tid en medlem av SFP innehaft handels- och industriministerposten, är ansvaret för en nationellt balanserad energipolitisk linje ofrånkomlig.

Kärnkraften

Finland har följande kärnkraftverk under byggnad: Lovisa I och II, som byggs av det statliga Imatran Voima och Olkiluoto I, som byggs av Industrins Kraft där den privata industrin har majoriteten av aktierna. Därtill har regeringen gett principtillstånd för Olkiluoto II.

Utöver Lovisa och Olkiluoto har regeringen fastslagit Kopparnäs i Ingå som en lämplig plats för kärnkraftverk. Något beslut om etablering har emellertid inte fattats.

Efter att Sibbo på grund av SFP:s motstånd fallit ur bilden har trycket mot Kopparnäs som etableringsplats vuxit för att huvudstadsregionens behov att elkraft och värme skall kunna tillgodoses. SFP understryker att Kopparnäs i ingen händelse får utbyggas större än att detta behov tillgodoses (max 2.000 megawatt). Det slutliga ställningstagandet till frågan om någon etablering på Kopparnäs alls skall kunna komma i fråga bör dock bli beroende av resultaten från den undersökning av säkerhetsfrågorna, kyl- och sötvattenproblematiken i Ingå osv, som handels- och industriministeriet låter utföra.

Finland har inte möjlighet att helt avstå från kärnkraften. Kärnkraften lämpar sig särskilt väl för elproduktion och blir enligt de utredningar som står till buds avsevärt billigare än att använda olja, stenkol eller naturgas för elproduktion. Eftersom våra konkurrentländer på de internationella marknaderna övergått till kärnkraft har inte Finland råd att hålla sig med dyrare energi än dessa utan att riskera sysselsättning och välståndsutveckling. Det stora underskottet i handelbalansen tvingar oss också att eftersträva lösningar som inte kräver så stor valutaåtgång som olja och kol. Bränslekostnaden är låg för kärnkraftverkens del.

Kärnkraften kan tillsammans med vattenkraften utgöra basen för vår elproduktion under normalbelastning. Där det är möjligt bör kärnkraftverken utnyttjas för samproduktion av elström och fjärrvärme.

Kärnkraftsutbyggnaden bör ske koncentrerat till några få lämpliga platser. Alla kärnkraftverk under byggnad och planering i Finland ligger vid kusten och i södra delen av landet. SFP anser av regionpolitiska skäl att den fortsatta utbyggnad av kärnkraften som eventuellt blir nödvändig bör ske i inlandet.

Eventuellt fortsatt utbyggnad av kärnkraften bör ske försiktigt och med beaktande av det verkliga behovet av energi. Den viktigaste strävan bör vara att nedbringa energikonsumtionen, den nästviktigaste att åstadkomma billigare energi.

Övriga kraftverk

Vattenkraftverk kan fortfarande byggas med beaktande av dagens oljepris. Speciellt om arbetslösheten ökar kraftigt blir en viss utbyggnad samhällsekonomiskt lönsam genom att vattenkraftverk kräver mycket arbetskraft och har hög inhemsk leveransandel. Pumpkraftverk är en viktig möjlighet.

Avfallsförbrännande kraftverk är med beaktande av miljöfaktorer fördelaktig som en led i en kedja av rationell avfallshantering. Den totala energimängden är inte av avgörande betydelse för landets energihushållning, frånsett de tillämpningar inom industrin som redan vunnit fotfäste.

Torvkraftverk blir fördelaktiga vid en gynnsam kombination av omständigheter: avstånd till torvmossar, arbetskraftläge, fjärrvärmebehov, medelstor enhetsstorlek. Teknisk-ekonomisk utveckling behövs ännu, och antagligen stödsubventioner.

Koleldade kraftverk behövs för fjärrvärmekraftverk då kärnkraftverk blir oekonomiskt stora samt också för elproduktion vid utnyttjningstider på mindre än ca 5.000 timmar per år. Användningstiden är en av de viktigaste planeringsstorheterna för kraftverk: toppbelastning och reservbehov kan skötas med enheter som har hög bränslekostnad och låg investeringskostnad, t ex gasturbiner, medan grundproduktionen som behövs under större delen av årets ca 8.700 timmar körs fördelaktigast med kärnkraftverk.

Utöver de existerande fossila kraftverken bör man räkna med att några enheter i 200 MW-klassen ytterligare skall byggas före 1980.

I storkraftverk bör med dagens prisrelationer olja inte användas annat än i störningssituationer, eller då miljöhänsyn kräver undantag, t ex i storstäder. Egentliga nya oljeeldade kraftverk skall inte byggas med eventuella undantag av gasturbiner för toppkraft.

Naturgas kan användas för fjärrvärme och elproduktion utan miljökriser, det är blott en fråga om att uppnå rimlig relation mellan ekonomin och renheten.

Av det föregående framgår att kraftverksutbyggnaden bör bestå av ett fåtal stora kärnkraftverk, vattenkraftverk, koleldade kraftverk, torveldade och avfallseldade anläggningar samt naturgaskraftverk. Den optimala kombinationen skall säkerstäl las genom ändamålsenlig koordinering och tillståndsbeviljning från statsmaktens sida.

Övrig energiproduktion

Större delen av landets energikonsumtion används för uppvärmning av fastigheter, för industrins värmebehov och som drivmedel för olika fordon.

I rätt begränsad utsträckning kan man frångå användningen av olja. Ersättning av olja med kol är med undantag av kraftverkssektorn i allmänhet både dyrt och opraktiskt. Inhemska bränslen, såsom torv, avfall och klenvirke utnyttjas ännu inte tillräckligt. Dessa kan dock inte ersätta olja i stor skala. S k alternativa energikällor som jordvärme, solenergi och vindkraft är inte med dagens teknologi konkurrenskraftiga.

Viktigare än själva energiproduktionen blir att begränsa konsumtionen genom utveckling av energisnålare industriprocesser, utbyggnad av fjärrvärmenätet, bättre isolering av fastgheterna osv.

4. SÄRSKILDA PROBLEM ANKNUTNA TILL ENERGIPRODUKTION OCH KONSUMTION

Följder av energislöseri

Den exponentiella tillväxten av energiförbrukning kan inte fortsätta. Bytesbalansen för ett energiimporterande land omöjliggör detta. Jordens energitillgångar i form av olja och naturgas måste sparas. De sekundära följderna av gränslöst ökande energianvändning i de industrialiserade länderna är inte till fördel för byggandet av en mänskligare värld. Miljöförstöring och ekonomisk rovdrift följer tätt i spåren på oplanerad energiutnyttjning. Industriländernas ansvar för u-ländernas framtid bör komma till synes också i energipolitiken. Energiprisen måste hållas överkomliga för u-länder utan att i-världen faller offer för en energiexplosion av kortvarig glädje.

Följder av energibrist

Energibrist som "drabbar" blott privatkonsumenter i form av tidvis utebliven elförsörjning, eller överhögt energipris, är otrevligt. Energibrist som drabbar industrin och handeln är skenbart lättare att bära, men i realiteten blir återverkningarna mycket större: om exportindustrin inte kan arbeta optimalt, tar konkurrenterna gärna hand om leveranserna och ett långvarigt underskott i utrikeshandeln blir följden. Den återställs först efter det den inhemska köpkraften och levnadsstandarden sänkts.

Vägar till energisparsamhet

En mångfald åtgärder och situationer kan befrämja energisparsamhet

• ransonering med energitilldelning efter behovsprövning
• kraftiga prisförhöjningar generellt
• progressivt energipris
• selektiv energiskatt
• premier för energi-inbesparingar
• energiskatt, med möjlighet till lättnader
• förbud och begränsningar för onödig energianvändning
• stöd för energisparande investeringar
• propaganda för frivilligt sparande
• satsning på forskning och teknisk utveckling Förteckningen är uppgjord i ökande lämplighetsordning.

Det kan förefalla lockande att tillgripa många av dessa möjligheter för att slå ned onödig energianvändning. Det bör ånyo påpekas att så gott som alla styrningsmetoder är kopplade till samhällsekonomin. Ur SFP:s synpunkt är de fem första punkterna i ovanstående förteckning oacceptabla, de fem senare möjliga.

Ekonomiska och sociala konsekvenser av kraftverksetablering

För SFP utgör kraftverks- och industrietableringar i de svenskspråkiga kustbygderna ett speciellt problem. Då full sysselsättning råder och då befolkningstätheten är låg och befolkningen övervägande svensk, blir de ekonomiska och sociala konsekvenserna av stora industrietableringar genomgripande. I detta avseende står SFP på samma linje som alla andra försvarare av rotad och invand miljö, oberoende av språkfrågor.

God sysselsättning, ökade skatteintäkter, förbättrad lokal service, förutsättningar för rikare ekonomisk och kulturell verksamhet, utvecklad lokal transportservice och sysselsättning för lokal industri är de främsta positiva sidorna.

Brist på arbetskraft, bostadsbrist, tomtbrist, tryck på skattöret i expansionsskedet, otillräcklig social service såsom sjuk- och hälsovård, vidare ordningsproblem, trafikproblem och ändrad miljö är de största negativa verkningarna.

SFP förutsätter att för varje energiindustrietablering en noggrann plan uppgörs för huru det positiva kan förstärkas och det negativa lindras. I projekt med nationellt syfte får ej närbygden bli utnyttjad utan tillräcklig statligt ekonomiskt bistånd.

Handelspolitiska och nationalekonomiska problem

Energihandeln spelar stor roll inom handelpolitiken. Då östhandeln sker på bilateral bas förefinns särskilda skäl att i tider av världsekonomiska störningar rikta stor uppmärksamhet åt denna sektor. Prisrelationerna är inte av mindre betydelse inom den bilaterala handeln, men lättnaderna för exportbasindustrins marknadsföring är kännbara.

Också inom västhandeln påverkas ofta energiköpen av ömsesidiga avväganden och förmåner beträffande krediter och levernasvillkor. Därför måste i alla större beslut inom energisektorn de handelsekonomiska synpunkterna noga beaktas.

Miljöpåverkan

Energiproduktion och energikonsumtion påverkar vår miljö på många sätt.

För konventionella bränslen är ur finländsk synpunkt transporten (olja) en miljörisk som är jämförbar med verkningarna av förbränningsprodukterna (svavel, tungmetaller, flygaska, kväveoxider, slagg). Vi har förskonats från de mellaneuropeiska industrikomplexproblemen. Genom att noggrant följa med nyutvecklingen av miljökraven på andra håll i världen och utnyttja de bästa erfarenheterna, borde man i vårt land kunna hålla en god miljöstandard.

Vattenkraft, torvanvändning och avfallsutnyttjning är alla potentiellt miljöpåverkande.

Kärnkraftverken uppvisar en dubbelnatur. I normaldrift måste kraftverken anses rena. Varmvattenutsläpp och de små mängderna radioaktivitet är inte besvärliga jämfört med miljöpåverkan av olje- och koleldade kraftverk. Avfallsbehandlingen utgör ett frågetecken tillsvidare globalt sett. Riskerna för olyckor har i de flesta industriländer bedömts vara tillräckligt låga.

Möjligheterna till plutoniummissbruk måste med internationell kontroll och nationell vaksamhet elimineras. På basen av senaste tidens erfarenheter torde plutonium från kärnkraftverk vara en osannolikare väg till illegala kärnvapen än andra möjligheter.

Kraftlinjer och distributionsnät

Vid utbyggandet av kraftlinjer och distributionsnät måste i större utsträckning än tidigare miljöhänsyn betonas framom ekonomiska marginalkalkyler. I linjedragningarna bör finnas en totalplan och staten skall kontrollera ändamålsenligheten av föreslagna nya kraftgator.

Full kompensation utan tidsfördröjning måste kunna krävas åt lidande jordägare.

Prispolitiken

Elenergin och värmeenergin hör till basförnödenheterna. Med prispolitik kan regionalpolitiska synpunkter beaktas. En jämn prisnivå över hela landet bör betraktas såsom eftersträvansvärd.

Prisnivån har under senaste tid nått en nivå som inte kan höjas utan direkt inverkan på levnadsstandarden. Ytterligare stora chockhöjningar för att dämpa efterfrågan kan ej komma ifråga.

Situationen för eluppvärmda hus är osäker. Den höga prisnivån avskräcker onödig användning i nya hus. De som installerat elvärme under andra prisförutsättningar har råkat i ett prekärt läge.

5. ÅTGÄRDER FÖR ATT MINSKA ENERGIFÖRBRUKNINGEN

1. Energiskatt

Finland har länge opererat med acciser t ex på bensin och brännolja. Statsmakten har anledning att överväga även andra skatteåtgärder om det visar sig att man med dem kan nedbringa den totala energiförbrukningen och styra den till de energiformer som är fördelaktigast för landet som helhet.

2. Full kostnadstäckning

Energi får inte säljas till ett pris som är lägre än de faktiska totala kostnaderna. Höjning av elpriset under en längre övergångsperiod bör övervägas.

3. Fastighetsuppvärmning utan slöseri

Till uppvärmning av fastigheter (bostäder, kontor, fabriksbyggnader, offentliga utrymmen m m) åtgår en knapp tredjedel av hela energiförbrukningen. På detta område finns stora möjligheter till inbesparingar, vilket också understryks i Nordiska Rådets energiutredning (NU 1974:26). Forskningen på området bör intensifieras.

SFP rekommenderar följande åtgärder: effektivare isolering (t ex tredubbla fönster), grundlig sotning och skötsel av värmepannor, gemensamma värmecentraler eller fjärrvärme, ändamålsenligare vädring och luftkonditionering liksom sänkning av temperaturen, vilken ofta är ohälsosamt hög. Statsmakten bör stöda sparåtgärderna genom lån för isolering av gamla hus, lån för fjärrvärmeutbyggnad, informationskampanjer, förnyade byggnadsbetämmelser m m.

4. Kollektivtrafik

Inom trafiken används ungefär 12 % av den totala energiförbrukningen. SFP stöder kollektivtrafiken. Genom den kan avsevärda energibesparingar göras. Kollektivtrafiken har också andra ekonomiska och trafiktekniska fördelar jämfört med privatbilstrafiken. Genom hastighetsbegränsningar kan en viss bränsleinbesparing åstadkommas, samtidigt som de uppmuntrar till större användning av kollektivtrafik.

5. Industrin

Industrin står för hälften av hela energiförbrukningen och enbart skogsindustrin omkring 30 %. Den finländska skogsindustrin har internationellt sett uppnått en effektiv energianvändning, särskilt genom nyttjandet av den fördelaktiga mottryckskraften. Trots detta bör det finnas möjligheter till ytterligare inbesparingar på flera områden. Genom skatte- och avskrivningstekniska medel kan industrins energibesparande investeringar och metodutveckling främjas.

En besvärande faktor i energiproduktionen är de ojämna förbrukningstopparna. Energikonsumtionen är längst under sommaren, En utjämning av konsumtionstopparna bör ske bl a genom rörlig arbetstid, förläggande av vissa nödvändiga driftsstopp till vintern osv.

6. ÖVRIGA ÅTGÄRDER

1. SFP förutsätter att regering och riksdag samt berörda statliga verk, främst handels- och industriministeriet, kontinuerligt och aktivt följer med och påverkar energipolitikens praktiska utformning till fördel för hela landet.

2. SFP förutsätter att den samhällsekonomiska växelverkan mellan energiförbrukningsnivå, energipris och industrins verksamhetsmöjligheter utreds så att beslutsunderlag finns.

3. SFP förutsätter att energipolitiska delegationen ges i uppdrag att ompröva de prognoser som gjorts, och att målet för de styrande prognoserna för totalenergibehovets ökning, skall vara en ökning på mindre än 3 %/år under det följande decenniet.

4. SFP förutsätter att för alla större industrietableringar ett obligatoriskt samråd mellan berörda kommun och företag etableras redan i planeringsskedet.

5. SFP förutsätter att vid stora industrietableringar (t ex kärnkraftverk) staten aktivt medverkar i de kompensationsåtgärder som krävs för att lindra de negativa ekonomiska och sociala följdverkningarna speciellt i byggnadsskedet. Lovisa bör ges statligt ekonomiskt stöd.

6. SFP förutsätter att handels- och industriministeriet genom fortlöpande undersökningar och öppen information till allmänheten medverkar till att en god kunskap och förståelse för energiproblematiken uppnås även på områden utanför sparsamhetskampanjerna.

7. SFP förutsätter att regeringen går in för att inga nya kärnkraftverk planeras utan särskilt regeringsbeslut. En eventuell vidareplanering i Kopparnäs kan ske först sedan resultaten av de officiella säkerhetsundersökningarna offentliggjorts. I enlighet med Svenska folkpartiets fulla stöd för ett fortsatt kommunalt planeringsmonopol anser Svenska folkpartiet att Ingå kommunalfullmäktige i sista hand skall kunna avgöra huruvida ett kärnkraftverk kan lokaliseras till Kopparnäs samt bestämma över det tilltänkta områdets byggnadsplanering.

8. SFP förutsätter att kärnkraftens miljörisker, ekonomiska lönsamhet och speciellt föreslagna kärnkraftverks ändamålsenlighet kritiskt studeras innan nya beslut görs om kärnkraftsetableringar.

9. SFP förutsätter att ifråga om kärnkraftverk myndigheterna inte beviljar driftstillstånd innan betryggande utredning erhållits om omhändertagandet av bränsleavfallet.

10. SFP förutsätter att de ansvariga myndigheterna och kraftbolagen betryggande skall kunna garantera kärnkraftens säkerhet och miljövänlighet innan driftstillstånd ges.

11. SFP förutsätter att den offentliga kontrollen av kraftverkens drift är så objektiv och fristående från kraftsbolagen att allmänheten kan vara övertygad om att driftsvillkoren följes och säkerheten är garanterad.

12. SFP förutsätter att frågan om kärnkraftverkens skyddszon entydigt utreds.

13. SFP förutsätter att en ingående utredning genomförs om möjligheter till effektivare rökgasrening och avsvavling i kol- och oljeeldade kraftverk.

14. SFP förutsätter att forskningen på energiområdet ges tillräckliga resurser och att i landets energiförsörjning utnyttjas all tillgänglig internationell forskning inte minst här det gäller s k alternativa energikällor som sol-, jord- och vindenergi.

SFP:S PARTIDAG I KARIS 1975

Energipolitisk resolution

Partidagen anser, att energibehovets tillväxt med alla tillbudsstående medel bör dämpas. Genom effektivare användning av existerande energikällor, tekniska förbättringar inom industri- och bostadsbyggande, starkare tonvikt på kollektiva trafikmedel och andra energisparande åtgärder kan detta mål nås utan att konsumenternas välfärd sätts i fara. Partidagen konstaterar att denna handlingslinje påbörjats under den tid Svenska folkpartiet i regeringen haft ansvar för handels- och industriministerposten.

De hittills framförda prognoserna för energikonsumtionen anser partidagen förutsätta en alltför stor ökning av energibehovet och yrkar på att de omprövas. Vår energiförsörjning bör även i fortsättningen huvudsakligen vila på konventionell kraftproduktion. Kärnkraften kommer i fråga endast som en kompletterande kraftkälla. Beslut om nya kärnkraftverk utom de redan beställda förutsätter ytterligare klargörande av säkerhetsproblemen och driftserfarenhet i hemlandet. Forskning i nya och miljövänliga energiformer i samarbete med andra länder bör uppmuntras .

Även då det gäller lokalisering av kraftverk, såväl konventionella som kärnkraftverk, bör kommunernas rätt till planering på sitt område ovillkorligen respekteras. Också byggandet av stora konventionella kraftverk bör göras beroende av statsmyndighets tillstånd. Den ensidiga förläggningen av kraftverk längs landets kuster är både från regionpolitisk och miljöpolitisk synpunkt felaktig och bör omprövas.

I fråga om byggandet av ett kärnkraftverk i Ingå Kopparnäs bör kommunens avvisande inställning respekteras även av statsbolaget Imatran Voima. En eventuell omprövning av frågan i ljuset av den aktuella utredningen om Kopparnäs lämplighet som kärnkraftsort ankommer på Ingå kommunalfullmäktige.

Samtidigt bör andra möjligheter för huvudstadsregionens fjärrvärmeförsörjning än ett kärnkraftverk undersökas.

Partidagen konstaterar att gällande internationella avtal förutsätter att ytterligare två kärnkraftsenheter skall levereras. Frågan om tidpunkten för deras leverans och lokalisering bör dock bli föremål för ytterligare överläggningar. Lovisa stads fullmäktigbeslut bör respekteras och stadens anhållan om ekonomisk kompensation bör villfaras av statsmakten.