14.1.1999

Sfp:s lantbrukspolitiska program:

Trygga lantbruket

Det finländska lantbruket är till sin karaktär småskaligt och och använder miljövänliga produktionsmetoder. Användningen av bekämpningsmedel är den lägsta i hela Europa. Konsumenterna uppskattar de rena inhemska livsmedlen och bönderna vill producera det som konsumenten vill ha.

Ett livskraftigt lantbruk är en grundförutsättning för en livskraftig landsbygd. Svenska folkpartiet slår därför fast att den kommande riksdagen och den regering som bildas måste driva en sådan politik som garanterar ett inhemskt lantbruk med en mångsidig produktion. Skogsbruket är på många gårdar ett komplement till den egentliga lantbruksnäringen. Växthus och grönsaksodling är viktiga i Svenskfinlands kustbygder. Pälsnäringen är ofta ett komplement till lantbruket.

Finland är sedan 1995 medlem i EU. Som medlemsland är vi en del av den gemensamma lantbrukspolitiken inom unionen. Under den övergångsperiod som pågår har lantbruket i vårt land genomgått en period av förändringar. Strukturomvandlingen med investeringar dels i nya anläggningar och dels i nedläggning av lantbruk är ett faktum. Minskningen av antalet lantbrukslägenheter har varit störst i östra och norra Finland och minst i de västra och södra delarna av landet. Lantbruket har blivit mer företagsmässigt. Många lantbrukare bedriver annan företagsverksamhet som komplement till lantbruket.

Inom det traditionella lantbruket har de första åren i EU inneburit att inkomsterna minskat som en följd av lägre producentpris än vad som förutsågs och en kostnadsnivå som inte kunnat sänkas i önskad takt. De minskningar av det nationella stödet till lantbruket som partierna som bildade Lipponen-regeringen kom överens om har blivit betydligt mindre än planerat.

Agenda 2000

Agenda 2000 är EU:s anpassning till de kommande WTO-förhandlingarna och en förberedelse inför en utvidgning av unionen med nya medlemsländer. Förslaget går ut på att priset på lantbruksprodukterna sänks och kompenseras till en del med stöd. På EU:s toppmöte i Luxemburg antogs en resolution som säger att det bör vara möjligt att bedriva jordbruk inom hela unionen, också på områden med speciella svårigheter. Finlands regering har i förhandlingarna inför Agenda 2000 krävt att vårt land måste få särskilda villkor som kompensation för våra karga förhållanden och för att vi inte kan tillgodogöra oss av alla stödformer. Cap-stödet gynnar områden med höga normskördar i spannmålsodlingen och vallodlingens lönsamhet förtas av sänkta spannmålspris och stödet till majsensilage som Finland inte kan utnyttja av klimatologiska skäl.

Sfp anser

• att kommande regering bör hålla fast vid de krav som Finland framfört i Agendaförhandlingarna
• att lantbruket kompenseras för de förluster som Agenda 2000 innebär
• att torkningsstöd för spannmål och ett vallstöd för ensilageodling införs
• att hela landet blir LFA-område(mindre gynnat område)
• att systemet med mjölkkvoter bibehålls
• att Finland i WTO-förhandlingarna försvarar familjejordbrukets ställning.

Nationella åtgärder

Finland fick i anslutningsavtalet rätt att betala övergångsstöd och ett nordligt stöd . Det nationella stödet som år 1999 är 3,5 mrd mk, är ett villkor för ett lantbruk i Finland. I anslutningsavtalet gavs Finland rätt att ta i bruk ett stöd för speciella svårigheter om sådana kunde påvisas. Stödet för speciella svårigheter enligt artikel 141 i anslutningsavtalet med EU har getts i form av ett förhöjt övergångsstöd och som investeringsstöd på A - och B -stödområdena. Att stödpolitiken varit utformad olika inom landet har förorsakat diskussion om rättvisan i stödsystemet mellan olika landsändar. En fortsättning av investeringsstödssystemet borde garanteras i hela landet.

Sfp anser

• att Finland fortsättningsvis skall ha rätt att nationellt stöda lantbruket
• att stödpolitiken utformas på ett enhetligt sätt
• att det måste bli en fortsättning av det nordliga stödet och en fortsättning enligt artikel 141
• att investeringsstöden och övriga stöd bör ha en neutral inverkan på konkurrensen mellan regionerna
• att stödpolitiken beaktar de förhållanden som skärgården har och
• att stödpolitiken beaktar de klimatologiska olikheterna inom landet
• att företagande och eget initiativ beaktas i utformningen av lantbrukspolitiken.

Lantbruket och miljön

En övervägande del av lantbruket är i dag anslutet till basmiljöstödet. Intresset att idka ekologiskt lantbruk är därtill stort. Miljöstödet har ökat miljömedvetenheten bland lantbrukarna. Finland tillämpar bland de högsta miljöstöden inom unionen och bönderna har utnyttjat de stödmöjligheter som funnits för att uppfylla kraven på gödselhanteringen inom husdjursskötseln. Miljöstödet har på de områden som inte erhåller LFA-stöd delvis använts som inkomststöd. Inom EU blir det sannolikt så att erhållandet av andra stöd också binds till miljökrav.

Sfp anser

• att lantbruket utvecklas i en miljövänlig riktning och att åtgärder som minskar belastningen på vattendragen uppmuntras
• att miljöstödet kunde basera sig mera på gårdsvisa miljöplaner
• att den ekologiska odlingen ökas och utvecklas.

Generationsväxlingen inom lantbruket

Under de senaste åren har antalet generationsväxlingar varit endast 700-800 per år. För att på sikt kunna ha 60000 gårdar kvar borde antalet vara minst 2000 per år. De regler som nu är gällande är för stränga. De krav som ställs på den övertagande parten gör att många inte vågar bli bonde trots att en livskraftig lägenhet skulle stå till buds. Myndigheternas olika syn på vad en gård är värd har därtill gjort att beskattningen av överlåtelserna är för hård. Beskattningsvärdet vid en generationsväxling borde grunda sig på en lönsamhetskalkyl eller de värden som lantbruksmyndigheterna godtar för stöd till en generationsväxling. Regeringens lantbrukspolitiska arbetsgrupp har föreslagit många goda förändringar som är ägnade att underlätta generationsväxlingar, men dessa har ännu inte förverkligats.

Sfp anser

• att den kommande regeringen bör förverkliga den lantbrukspolitiska arbetsgruppens förslag gällande beskattning av generationsväxlingar inom lantbruket
• att reglerna för erhållande av stöd vid generationsväxlingar bör bli smidigare.

Beskattningen

När lönsamheten i lantbruket minskar innebär pålagor som belastar produktionsmedlen såsom mark och byggnader ett tryck på näringen. Den diskussion som förts i samhället om att utvidga skattebasen med att utsträcka fastighetsskatten att gälla åkermark och skog är oroande. Med hänsyn till vårt lantbruks konkurrenskraft måste en sådan förändring stoppas. En utveckling av reserveringssystemet i inkomstbeskattningen skulle öka självfinanseringen inom näringen vid investeringar och utjämna variationer mellan skördeåren. Inom skogsbruket finns möjlighet att öka utnyttjandet av virke för energiproduktion. På många bondgårdar kunde det ge tilläggsinkomster. Energibeskattningen borde därför ännu mera styras så att det sporrar till ökat utnyttjande av energivirke.

Sfp anser

• att fastighetsskatten inte får utsträckas att gälla åker och skog
• att energibeskattningen fortsättningsvis bör mer gynna inhemskt träbränsle
• att investeringsreserverinssystemet borde utvecklas.

Lantbrukets sociala frågor

Lantbrukets pensionssystem grundades i början av -70 talet. Som en följd av den strukturomvandling som skett är antalet pensionstagare i förhållande till premiebetalare stort. För att systemet skall fungera måste staten fortsättningsvis ta sitt ansvar. Semestersystemet för lantbruket har under många år varit utsatt för ett kostnadstryck och därför har inte antalet semesterdagar kunnat ökas och är fortfarande endast 22 dagar. En ökning av antalet dagar skulle vara motiverat med tanke på bundenheten i husdjursskötseln. För att minska olycksfallsriskerna inom lantbruket borde arbetsskyddet utvecklas.

Sfp anser

• att lantbrukarnas premiebörda för pensionssystemet inte bör öka
• att en utökning av antalet dagar i lantbrukssemestersystemet behövs.