Pohtiva
Tulostettu Pohtiva - Poliittisten ohjelmien tietovarannosta
URL: www.fsd.tuni.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SFP/548

Ruotsalainen kansanpuolue

Miljöpolitiskt handlingsprogram för SFP


  • Puolue: Ruotsalainen kansanpuolue
  • Otsikko: Miljöpolitiskt handlingsprogram för SFP
  • Vuosi: 1986
  • Ohjelmatyyppi: erityisohjelma

SVENSKA FOLKPARTIET 1986

VÅRT ANSVAR FÖR MILJÖN

Miljöpolitiskt handlingsprogram för Svenska folkpartiet

Disposition
1. Vår ekologiska grundsyn
2. Den globala situationen
3. Akuta miljöproblem
3.1 Vattenvård
3.2 Luftvård
3.3 Bullerbekämpning
3.4 Avfallshantering
3.5 Täktverksamhet
4. Jord- och skogsbruk
5. Energi och miljö
6. Naturskydd
6.1 Skydd av växter och djur
6.2 Naturminnesmärken
6.3 Skyddsområden

Antaget av Sfp:s centralstyrelse 6.2 1986

Miljöpolitiskt handlingsprogram

1. Vår ekologiska grundsyn

Människan är en del av naturen och av sin miljö. Vi är alla beroende av en natur i balans och en livsvänlig miljö. För detta har var och en av oss ett personligt ansvar. Och vårt ansvar gäller inte bara oss själva. Vi måste tänka också på kommande generationer.

En exploatering av naturresurserna har ekologiska och sociala följdverkningar och kanske också andra okända effekter. Sfp stöder en teknologisk utveckling, som tar sikte på att spara naturens resurser. Vi skall inte blunda för negativa följder och risker förknippade med ekonomisk tillväxt .

De centrala principerna i Sfp:s miljöpolitik är mot denna bakgrund:

  • Vår ekologiska grundsyn innebär att vi beaktar vårt beroende av naturen då samhället utvecklas. Detta innebär bl a att de skadliga utsläppen måste minskas, att farliga kemikalier måste ersättas av mindre farliga och att mångformigheten i naturen måste fortbestå.
  • Vårt globala ansvar innebär att vi beaktar de totala världsomspännande effekterna av de samverkande lokala aktiviteterna. Miljöpolitikens yttersta mål är att upprätthålla livsbetingelserna på jorden.
  • Vårt ansvar för kommande generationer innebär att vi hushållar med knappa naturresurser. Vi måste sträva till slutna kretslopp.

Detta ekologiska budskap introducerades i finländsk politik för snart två årtionden sedan av Sfp och dess ungdomsorganisation. Detta program uppföljer vår vedertagna handlingslinje och anpassar den till nya rön inom miljöforskningen.

2. Den globala situationen

De stora globala miljöhoten är bl a avverkningen av de tropiska regnskogarna, vilken utarmar jordens genetiska resurser, ökenutbredningen till följd av planlös lantbruksverksamhet och boskapsskötsel, förgiftningen av marina näringsvävar och den omfattande kemikaliebelastningen av miljön, samt långsiktiga förändringar i atmosfärens sammansättning med klimatförändringar som en eventuell följd. På regional nivå återspeglas dessa fenomen bl a i försurningen av skog och vatten i Europa och Nordamerika.

De globala miljöproblemen berör även Finland. Vi bör följaktligen aktivt bidra till en lösning av dem.

3. Akuta miljöproblem i Finland

Positiva miljövårdsåtgärder har kontinuerligt vidtagits i vårt land. Samtidigt har nya problem avslöjats. Splittring betecknar emellertid den finländska omsorgen om miljön. Forskningsresurserna är otillräckliga. Skyddsåtgärder inom delsektorer som t ex luftvård eller vattenvård vidtas utan att åtgärderna sammanvägs och sammankopplas. Ett allomfattande grepp kunde bättre erhållas så att miljövården koordineras inom en ramlag, som Sfp föreslog redan år 1980. Ett särskilt behov föreligger av att förenhetliga även kemikalielagstiftningen så att olika kemikaliers samverkande effekter bättre kan beaktas.

3.1 Vattenvård

Vattnet är ett livsvillkor för allt levande och känner lika litet som luften till några kommungränser.

Vattenskyddets centrala uppgift är att trygga tillgången på vatten av god kvalitet för bosättning, industri, lantbruk, fiske och friluftsliv. Landet behöver rena vattendrag. De ansträngningar som gjorts inom vattenvården har varit betydelsefulla. Trots detta måste den belastning som avfallsvattnen utgör fortgående minskas. Belastningen av vattendragen bör inte överstiga deras självreningsförmåga.

Våra vattentillgångar är rätt betydande, men särskilt i kustområdena råder brist på råvatten av fullgod kvalitet.

Stränga vattenskyddsbestämmelser krävs för att trygga vattentillgången.

Övergödningen av våra vattendrag fordrar fortsatta åtgärder. Trots att en allmän minskning av belastningen skett inom industrin, är övergödningen ingalunda avhjälpt, såsom bl a de nyligen uppkomna problemen med giftiga cyanobakterier (blågröna alger) antyder. Även närsaltsbelastningen från landsbygdens näringar och bebyggelse är betydande.

Vår vattenlagstiftning har kännetecknats av en lång rad brister. Sfp har aktivt medverkat till en reform av vattenlagen. Genom reformen kan vattenskyddet vidareutvecklas då miljöhänsynen får en stärkt ställning.

0ljebekämpningsberedskapen är fortsättningsvis otillräcklig. Vid oljeutsläpp Hr det viktigt att åtgärder vidtas omedelbart på olycksplatsen så att skadornas omfattning begränsas. Transportörer och importörer av olja och andra miljöfarliga produkter har ett centralt ansvar för säkra transporter.

I sin fortsatta vattenvårdspolitik betonar Sfp särskilt följande:

att industrin bör investera i mindre förorenande och vattensnålare produktionsmetoder - det bör vara också ekonomiskt lönsamt att göra det.

att särskild uppmärksamhet fästes vid en fortgående rening av skogsindustrins avloppsvatten t ex genom en utbyggd biologisk rening.

att ökat stöd riktas till lantbrukets vattenskyddsåtgärder, bl a för utbyggnad av slam- och gödselutrymmen och en utvecklad konsulentverksamhet för en riktig gödselanvändning

att restaurering av försurade vattendrag igångsätts

att man vid skogs och torvmarksdikning fäster speciell uppmärksamhet vid risken för försurning och återslamning på känsliga områden, bl a genom byggande av sedimenteringsbassänger där erosionen är betydande.

att utvecklingen mot allt större industriella fiskodlingar bromsas. Fiskodlingen bör vara en lokal näring, och den bör anpassas till vattendragets belastningskapacitet

att Finland sköter sina åligganden ifråga om utplantering av fisk

att man avstår från dygnsreglering vid kraftverken och från en fortsatt utbyggnad av de ännu fria forsarna

att grundvattenskyddet effektiveras och speciell uppmärksamhet riktas på kontrollen av underjordiska oljebehållare och avstjälpningsplatser samt nitratutlakningen från lantbruket

att försurningsrisken beaktas vid bäckrensningar och dikningsarbeten på områden med sura jordar

att oljebekämpningsberedskapen höjs och att transportörernas och importörernas ansvar förstärks.

3.2 Luftvård

Förbränningen av kol för uppvärmning och energiproduktion ledde redan kring sekelskiftet till svår nedsmutsning av luften i många industristäder. Problemet löstes mångenstädes genom drastiska bestämmelser och lagar. Hos oss behövdes inga lagar utan fjärrvärmens fördelaktigare ekonomi och oljans lätthanterlighet ledde till en övergång från den fastighetsbundna koleldningen till fjärrvärme och därigenom till en renare luft.

Medicinalstyrelsens gränser för utsläpp var länge de enda normerande. Skogsskadorna i Mellaneuropa, döende sjöar i Norden och en allmän medvetenhet om de sura regnen ledde till ökad uppmärksamhet kring luftföroreningsproblematiken i vårt land. Svenska folkpartiet gick i främsta ledet och krävde en luftvårdslag. Den första lagen stiftades 1982. Den ger statsmakten rätt att fastställa riktvärden för luftens kvalitet på olika orter, vilket statsrådet för första gången gjorde i juni 1984, då maximihalter för svaveldioxid, kväveoxider, kolmonoxid och partiklar fastställdes.

Statsrådets beslut av juni 1984 tillämpas bl a i planeringen och i de beslut, som fattas på basen av det anmälningsförfarande som luftvårdslagen föreskriver.

Internationellt verkar Finland för en sänkning av svaveldioxidutsläpp med minst 30 procent till år 1993.

De senaste årens intensiva forskning har visat att skogsdöden i Mellaneuropa förorsakas av många olika slag av luftföroreningar och att försurningen bara är en delorsak. Det finns skäl att fästa uppmärksamhet vid t ex ozon. Uppenbart är också att trafikutsläppen står för en stor del av skadeorsakerna. En rening av kväveoxiderna i bilarnas avgaser kräver blyfri bensin. Därtill finns undersökningar som antyder skador som bly förorsakat på det centrala nervsystemet hos barn. Användningen av bly i bensin bör därför ersättas med annan teknik och bilarna förses med avgasrening.

Den kraftiga förbrukningen av fossila bränslen har gradvis höjt luftens koldioxidhalt. En fortsatt ökning av koldioxidmängderna kan föranleda den s k drivhuseffekten vilken kunde leda till ödesdigra klimatologiska förändringar. Detta hot är svårt att utforska men motiverar under alla omständigheter en återhållsam användning av fossila bränslen.

Sfp anser

att luftvårdsbestämmelserna bör kompletteras både när det gäller sådana utsläpp som ännu inte belagts med gränsvärden, och med generella bestämmelser om utsläpp från enskilda anläggningar oberoende av deras lokalisering;

att ett heltäckande finansieringssystem för luftvårdsinvesteringar bör skapas;

att utsläpp i luften vid avfallsbränning bör bli föremål för speciell övervakning bl a beträffande dioxinrisken;

att stor uppmärksamhet bör fästas vid problemavfallsverken;

att luftföroreningarna från trafiken bör minimeras. Finland bör i takt med de ledande länderna i Västeuropa övergå till obligatorisk avgasrening för bilar exempelvis genom att katalysatorförsedda bilar tas i bruk. Övergången bör underlättas med skattepolitiska åtgärder;

att Finland bör uppmärksamma koldioxidproblematiken och de klimatologiska förändringar som ett ökat koldioxidutsläpp kan medföra (drivhuseffekten). Problemet bör lösas internationellt och Finland bör verka som pådrivare;

att Finland bör verka för en ytterligare sänkning av svaveldioxid och kväveoxidutsläpp med 60 procent från 1980 års nivå;

att en internationell luftvårdsfond bör inrättas för att hjälpa länder med svag ekonomi att investera i renings teknik på luftvårdens område.

3.3 Bullerbekämpning

Buller kan indelas i fysiskt och psykiskt skadande buller. Det fysiskt skadande bullret förekommer närmast i arbetslivet där maskiner kan skada hörselorganen. Bullret i arbetsmiljön regleras i arbetarskyddslagen. Detta buller övervakas av kommunala och statliga inspektörer. Ett organiserat skydd finns således redan beträffande buller i arbetsmiljön.

Det samma gäller inte störande buller som tränger in i bostäder och som kan förorsaka psykiska esvär. Otaliga sådana källor till buller förekommer i samhället, såsom trafik, verkstäder, byggnadsarbeten, luftkonditionsaggregat, kompressorer, diskotek, osv.

För reglering av dessa missförhållanden finns inte någon direkt lag. Lagen om grannförhållanden, och hälsovårdslagen ger möjlighet att besluta när det kan vara fråga om ett miljömedicinskt missförhållande. Medicinalstyrelsen har angivit gränser i decibel i fråga om störande bullernivå. Dessa bestämmelser är dock inte tillräckliga. Särskilt bör inspektionen av buller i nya bostadshus förbättras. För att förbättra ljudisoleringen i nybyggda och grundreparerade bostadshus bör hälsovårdsmyndigheterna i Finland åläggas att utföra kontrollmätningar genom stickprov av ljudisoleringen innan invånarna flyttar in.

Sfp vill

att en lag om bullerbekämpning, som reglerar bullret i samhället, stiftas

att Övervakningen av bullret i arbets- och bostadsmiljön skärps

att normer för bullerskyddszoner uppgörs för planeringen av markområden och att samhället satsar på bullerbekämpande tekniska lösningar i utbyggda områden

att restriktioner införs i skärgårdsområdena för användning av småflygplan och snöskoter i fritidsbruk.

3.4 Avfallshantering

Enligt avfallshanteringslagen, som trädde i kraft 1 april 1979 skall avfallshanteringen i mån av möjlighet handhas så, att avfallet kan återanvändas eller på annat sätt utnyttjas och så att det inte medför olägenhet för miljön.

Sfp arbetar sedan länge för återvinning av avfall, ett sätt att spara på råmaterial, energi och att minska på avfallsberget. Sortering vid källan är det effektivaste och miljövänligaste sättet att tillvarata råvaran i avfallet.

Sortering och återvinning är speciellt viktigt då det gäller miljöfarliga föremål såsom batterier. Tungmetallerna i batterierna lagras i naturen och förgiftar den, men om de insamlas kan man återvinna dyrbara råvaror som kvicksilver. kadmium och silver.

Sfp anser

att avfallet bör sorteras vid källan delvis för återanvändning, delvis för kompostering, som är det miljövänligaste hanteringssättet,

att avfallsbränning är ett dåligt avfallshanteringsalternativ förknippat med risker för spridning av gifter som dioxin i naturen,

att man bör satsa på utvinning av energi ur avfall på ett miljövänligt sätt genom förjäsning till biogas,

att de kommunala avfallsmyndigheterna tillsammans med miljövårdsnämnderna bör informera om och ordna sortering och insamling av avfall med speciell tonvikt på problemavfall (t ex batterier och läkemedel) så att avfallslagen fullföljs.

Avfallslagen löser inte avfallsproblemen för skärgårdens del. Skärgårdskommunerna kan inte påläggas ekonomiskt ansvar för det rörliga friluftslivets avfallshantering, utan statligt stöd måste ges för detta.

3.5 Täktverksamhet

Marktäktslagen från år 1981 reglerar användningen av grustillgångarna. Staten har också anslagit medel för skyddet av värdefulla grusåsar.

I vårt land utgör myrmarkerna ett dominerande landskapsinslag. Utöver stora ekologiska värden representerar dessa också en ekonomisk tillgång som kan jämföras med icke förnyelsebara naturresurser eftersom torvens tillväxthastighet är låg. Därför bör även utvinning av torv regleras i lag.

Som energikälla har torven inte svarat mot de förväntningar som den första energikrisen utmynnade i. Endast i egenskap av inhemskt, kompletterande alternativ torde torven som energikälla vara konkurrenskraftig. Vid förbränning av torv kan vi inte påräkna avsevärt minskade utsläpp av föroreningar och då anläggningarna Jämte hantering är skrymmande har denna energikälla snarast lokal betydelse. Exploatering av vår fysiska miljö i vinningssyfte bör kunna styras och vid behov begränsas. Om den privata äganderätten kringskärs bör kompensation garanteras den söm avstår från en förtjänstmöjlighet för att tillmötesgå allmänna intressen.

Svenska folkpartiet kräver

att täktverksamhet inte får inverka skadligt på grund- och ytvatten,

att man överväger att all täktverksamhet, inkluderande utvinning av torv underställs bestämmelser i lag i samma anda som marktäktslagen reglerar utnyttjande av grus, sten, mull och lera,

att kommunerna bör göra upp planer för användningen av grustillgångar,

att staten anslår tillräckliga medel för skyddet av värdefulla åsar och myrar.

4. Jord- och Skogsbruk

Av våra näringar befinner sig jord- och skogsbruket i en fortgående växelverkan med naturen. Detta innebär att lantbrukets och miljövårdens intressen oftast är gemensamma. Långt gående rationalisering och för intensiv odling kan dock medföra icke önskvärda effekter. Till dessa hör förorening av vattendrag, markskador, förändringar i landskapet, sämre livsmedel och en utarmning av flora och fauna.

Täckdikning, kreaturslöshet, mekanisering och användning av kemikalier har lett till att jordbruksmiljön blivit ensidigare och storskaligare. För att motverka detta krävs aktiva naturvårdsåtgärder också utanför fredade områden.

Alternativa odlingsmetoder, såsom naturenliga och s k biodynamiska metoder, bör undersökas fördomsfritt, och de bör ges likartade möjligheter som övrigt jordbruk t ex i fråga om rådgivning och forskning.

Kemiska bekämpningsmedel inom jordbruket används för att bekämpa ogräs, skadedjur och växtsjukdomar, som sänker skördarnas kvantitet och försämrar kvaliteten. För många av medlen är långtidsverkningarna och synenergieffekterna helt eller delvis okända. Utöver de direkta riskerna främst för jordbrukarna som kommer i beröring med dem, kan de vid oriktig användning lämna rester i livsmedel. Sfp efterlyser därför en användning med strikt efterföljande av de föreskrivna skyddsåtgärderna. Detta uppnås i första hand genom utbildning och rådgivning om bättre odlingsteknik och nya bekämpningsmetoder.

Den omorganiserade kontrollen av kemiska bekämpningsmedel och beviljandet av försäljningstillstånd kräver fortsättningsvis uppmärksamhet. Det är viktigt, att tillräckliga anslag ges för undersökningar av giftighetsgraden. Ett utökat samarbete mellan myndigheter och forskningsinstitutioner i de nordiska länderna skulle ge såväl snabbare som mångsidigare behandling av frågorna om bekämpningsmedel.

Användning av handelsgödsel kan ha vissa negativa bieffekter. Överdimensionerade givor och ensidig gödsling kan försämra skördeprodukternas kvalitet samt bidra till en anrikning av tungmetaller i näringskedjorna. En alltför riklig tillgång på kväve vid orätt tidpunkt kan leda till betänkligt höga nitrathalter i skördeprodukterna och i grundvattnet. Vissa kvävegödselmedel kan dessutom ha en försurande verkan på marken. Vidare är jordbruket i Finland den största orsaken till höjd kvävehalt i vattendragen. Med rätta givor och rätt odlingsteknik kan handelsgödselns negativa bieffekter minimeras. Genom att utnyttja kvävefixerande organismer kan givan av handelsgödseln kväve minskas.

Skogen har för vårt land central betydelse som en förnybar och mångsidig naturresurs. Ett livskraftigt privatskogsbruk med hög självverksamhet kan vanligen bäst samordna de olika användningsformerna av skog. Skogsbruket skall grunda sig på uthållighetsprincipen, dvs avverkningarna bör i genomsnitt inte överstiga tillväxten. Skogsbruket bör också ta skäliga hänsyn till produktion och tillvaratagande av bär, svamp, villebråd och även immateriella värden såsom landskapets skönhet. En skog som sköts på ekologiska grunder är en god rekreationsmiljö samtidigt som den producerar virke. Ett mångsidigt skogsbruk kan väl kombineras med en ökad virkesproduktion.

Mångbruksprincipen bör beaktas i skogsskötselprogram och skogsbruksplaner. Vid behandlingen av skog bör särskild omsorg ägnas förnyelseavverkning, sa att man vid omvandlingen av gammal skog till plantskog också beaktar landskapsvärden. Fortbildningen i mångbruk och miljövård bör intensifieras.

Försurningen är det främsta hotet mot våra skogar. Trots att insatserna i skogen mot en försurning har begränsad betydelse bör dessa inte försummas. I första hand bör åtgärder som ökar trädens livskraft befrämjas. Ett lövträdsinslag bör finnas på de flesta marker och helträdsmetoden med borttransport av toppar och grenar bör undvikas.

Sfp vill

att rådgivningsverksamheten för att minska jordbrukets miljöbelastning effektiveras,

att utbildning, rådgivning, konsumentupplysning och redskapsutveckling för alternativa odlingsmetoder befrämjas,

att användningen av kemiska bekämpningsmedel inom jord- och skogsbruket reduceras,

att man inom skogsbruket begränsar användningen av kemiska bekämpningsmedel till stam- eller punktvis lövslybekämpning så att besprutning av lövverket undviks,

att handelsgödselns negativa bieffekter minimeras,

att man vid skogsgödsling lämnar tillräckliga skyddszoner vid vattendrag, att genomsläppliga marker lämnas ogödslade och att kvävegödselmedel med försurande effekt ej tas i bruk,

att mångbruksprincipen tillämpas 1 skogsbruket.

5. Energi och miljö

Finlands energiförsörjning är starkt beroende av import av uran och fossila bränslen, såsom olja, kol och naturgas. Avsevärda miljö- och hälsorisker är förknippade med användningen av dessa bränslen. Detta gäller även vårt inhemska fossila bränsle, torven. Rent principiellt framstår det som slöseri av naturresurserna att ur dessa bränslen tillvarata endast värmeenergi, då fossila bränslen kan utgöra värdefulla källor också för kemisk industri.

Vattenkraftens andel av Finlands energiförsörjning kan inte nämnvärt utökas. Naturskyddets, friluftslivets, turismens och fiskerinäringens krav talar entydigt för att de älvar som ännu inte byggts ut måste lämnas fria. Det tillskott dessa älvar ger landets energiförsörjning är av endast marginell betydelse.

Kärnkraftens inverkan på miljön kan ännu inte anses vara klarlagd. Framförallt förutsätter en utbyggnad av kärnkraften att avfallsproblemen löses. Alla problem är inte lösta i och med att avfallet lagras i berggrunden.

Alternativa energiformer, som hittills i ringa grad utnyttjats i vårt land, är bl a solenergi, vindenergi, vågenergi och biomassa. En ökad fördomsfri forskning bör ägnas dessa nya energiformer som på sikt kunde medföra reella förutsättningar för en miljövänlig energipolitik i Finland. Även mikrobiell förjäsning av avfall till biogas kan i framtiden lokalt ge betydelsefulla energitillskott.

Även om den ekonomiska utvecklingen leder till ökad efterfrågan på i synnerhet av elenergi är energisparandet ett väsentligt inslag i en miljövänlig energipolitik. Industrin samt statliga och kommunala verk, kan vidta väsentliga energibesparande åtgärder. Även den enskilda medborgaren kan hushålla med energi genom att fästa uppmärksamhet vid luftkonditionering och rätt justering av innetemperaturen, tillräcklig isolering samt vid skötseln av el- och värmeanläggningar. Vid planering av bostäder bör solstrålnings- och vindförhållanden bättre tas 1 betraktande. Fjärr- eller områdesuppvärmning är ännu inte fullt utbyggd.

Sfp anser

att fortsatta energibesparande åtgärder bör vidtas, varvid ny teknik skall utnyttjas,

att en minskad användning av fossila bränslen som energikälla bör eftersträvas

att vattenkraftens andel av energiförsörjningen inte bör utökas från nuvarande nivå

att en eventuell fortsatt utbyggnad av kärnkraften åtminstone förutsätter bättre kunskap om hur avfallsproblemen skall lösas

att ingen kommun skall behöva ta emot kärnkraftverk mot sin vilja

att alternativa energiformer bör utvecklas och utnyttjas

6. NATURSKYDD

6.1 Skydd av växter och djur

Det klassiska naturskyddets betydelse och intresset for fridlysning av naturskyddsområden och -objekt har minskat under de senaste åren. Ny stimulans för frivilliga naturskyddsåtgärder behövs därför.

Den ständigt ökande mänskliga aktiviteten har förstört och hotar förstöra viktiga skyddsområden och -objekt. Förutsättningen för målmedvetna skyddsåtgärder är, att de värdefulla områdena och objekten inventeras.

En naturinventering behövs som grund för markdispositionsplanering. På basen av sådana inventeringar kan lämpliga åtgärder vidtas, och de ger också en möjlighet att följa med utvecklingen i naturen.

Djurens existensmöjligheter och livsrum har i synnerhet i de tätast bebodda delarna av vårt land väsentligt försämrats, och det finns många arter som är hotade. Arter med stor anpassningsförmåga har vuxit in i ett liv med kultur och bosättning, de övriga har trängts undan.

Människorna kan i viss mån genom aktiva natur- och viltvårdande åtgärder kompensera den skada som har åsamkats djurvärlden t ex genom att sätta upp fågelholkar och vinterutfodra vilt.

Hotade växter kan skyddas i huvudsak genom att större miljöhelheter fredas och genom att mänskorna uppfostras att bättre än hittills känna sitt ansvar för den levande naturen. Speciellt viktiga miljöhelheter är lundar och gamla kulturlandskap, där vegetationen ofta visar klara spår av utvecklingen.

Även principerna för jakten är i behov av granskning så att den kunde minska djurens lidande, och smidigare beakta djurstammarnas utveckling.

Sfp vill

att naturskyddslagen förnyas så

att naturinventeringar tas till grund för markdispositionsplanering,

att jaktlagen revideras med en humanare behandling av djuren som målsättning,

att alla djurarters rätt att fortleva fastslås,

att behovet av jakt på stora rovdjur minskas genom utbetalning av full ersättning för den ekonomiska skada dessa förvållar enskilda,

att flodillern, saimenvikaren och skogsvildrenen samt gravanden, prutgåsen, vakteln, enkel-, dubbel- och dvärgbeckasinen samt skogsduvan fridlyses.

6.2 Naturminnesmärken

Naturminnesmärkena - små begränsade objekt värda att bevaras - har en stor betydelse som lokala sevärdheter och för undervisningen.

Väsentliga minnesmärken är exempelvis istidens spår i naturen, speciella bergformationer, enskilda träd eller trädgrupper, hotade djurarters revir och platser där sällsynta växter förekommer.

Sfp vill

att de naturminnesmärken som bör bevaras klarläggs i de regionala och kommunala naturinventeringarna.

6.3 Skyddsområden

Vårt land har tillsvidare inget heltäckande nät av skyddsområden med för landets olika delar typisk natur. Till exempel kustlandsnaturen är dåligt skyddad. Nationalparkskommittén har uppgjort program för skydd av våra viktigaste myrområden, vattendrag, fågelvatten och åsar. Skyddet av havs- och insjönatur utreds vidare. Också skyddet för moränskärgårdar, älvmynningar, strandängar, ädellövskogar och de olika former av gammalt kulturlandskap som ännu förekommer i våra kustområden bör utvecklas. Fredningsförfärandet har visat sig vara byråkratiskt och är i behov av översyn. Intresset för fredning kan uppmuntras så att objektets eller områdets ägare ges ersättning för en eventuell inskränkning av hans dispositionsrätt. Vid statens inköp eller arrendering av markområde för naturskyddsändamål bör ersättning erläggas.

Lokala strävanden att skydda och bevara områden som är representativa för naturen och det gamla kulturlandskapet 1 de olika kommunerna är av väsentlig betydelse. Särskilda kommunala skyddsområden, såsom kommunparker, skulle kunna få stor betydelse.

Av de föreslagna skyddsområdena är Skärgårdshavets nationalpark och Ekenäs skärgårds nationalpark speciellt viktiga. Fortsatta frivilliga markköp 1 områdena behövs om målet för nationalparken skall kunna förverkligas. De av kommissionen för Skärgårdshavets nationalpark föreslagna stödåtgärderna för bosättningen i området bör snabbt förverkligas inom ramen för skärgårdslagen.

Den intensiva fritidsexploateringen av strandområden och känsliga skärgårdsmiljöer medför olägenheter för miljön och den fast bosatta skärgårdsbefolkningen. Särskilt växt och djurlivet är beroende av fria stränder. Markplaneringen i kommunerna ger instrument att skydda strandmiljön. Kommunerna har dock inte alltid utnyttjat sina möjligheter härtill. Även lagstiftningen kunde bättre anpassas till behovet av strandskydd men inte så att skärgårdsbefolkningen sätts att bära den ekonomiska bördan för hela befolkningens behov av obebyggda skärgårdsområden.

Skärgårdsnaturen är en grundförutsättning för skärgårdsbefolkningens utkomst. Slitaget av den känsliga naturen kan minskas genom att kanalisera det rörliga friluftslivet till friluftsleder och därtill hörande serviceanläggningar .

Sfp vill

att omfattningen av skyddsprogrammen fastställs och att tillräckliga anslag för uppköp av mark för naturskyddsändamål reserveras i statens budget,

att de planerade nationalparkerna förverkligas genom frivilliga markköp och stöd för den lokala befolkningen,

att behovet av strandskydd beaktas i markplaneringen,

att byggnadslagstiftningen revideras så att byggandet vid stränderna bättre kan anpassas till behovet av att skydda känsliga områden.

7. Miljöforskning och undervisning

Sedan år 1983 då miljövetenskapliga kommissionen vid Finlands Akademi tillsattes har grundforskningen inom miljövården fått förbättrade villkor. Framöver gäller det främst att trygga resursutvecklingen för miljöforskningen, såväl inom Finlands Akademi, högskolorna, statens forskningsinstitut som den privata sektorn.

Även om ett miljöforskningsinstitut inrättas är 1986 i och med att vattenförvaltningen överförs till miljöministeriet, bör särskild uppmärksamhet fästas vid att det ges tillräckliga medel också för grundforskning i samråd med högskolesektorn.

Miljöforskningens allmänna mål är att ta fram information som

  • underlättar en anpassning av mänskans verksamhet till naturen
  • bidrar till att utveckla en frisk och ren livsmiljö
  • eliminerar hälsorisker i arbetsmiljön
  • klarlägger växelverkan mellan människa och natur

För förvaltningens vidkommande behövs forskning som

  • producerar tillförlitliga data om miljöns tillstånd och utveckling och förmår förutse framtida miljöproblem
  • utvecklar åtgärder i syfte att lösa miljöproblem.

Ur miljöforskningens synpunkt är det centrala kravet en ökning av resurserna. I övrigt gäller de centrala vetenskapspolitiska principerna även för denna sektor.

Sfp anser

att samarbete mellan grannländerna inom miljövården och -forskningen bör uppmuntras

att en nordisk miljöprovsbank som skulle lagra miljöprov för framtida undersökningar, bör inrättas

att ett toxikologiskt institut med uppgift att undersöka kemikaliers inverkan på människa och natur och med verksamhet i alla nordiska länder bör grundas

att miljöundervisning bör ges inom all utbildning

att svensk grundutbildning för miljö- och hälsovårdsinspektörer bör ges

att fortbildning i miljöfrågor bör ges åt förtroendevalda och tjänstemän