TRO PÅ MÄNNISKAN

FÖRSLAG TILL NYTT PARTIPROGRAM FÖR SVENSKA FOLKPARTIET

PARTIDAGEN I EKENÄS 1987

1. TRO PÅ MÄNNISKAN

1.1 Svenska folkpartiet är den samlande politiska folkrörelsen för finländare, som förenas av en gemensam syn på behovet av att slå vakt om Finland som ett tvåspråkigt land.

Partiet vill i samarbete med andra partier och folkrörelser förena Finlands folk i arbete för fred, frihet, jämlikhet och framsteg.

1.2 Svenska folkpartiet tror på den enskilda människan, hennes initiativkraft, vilja och förmåga att uppställa samhällsnyttiga mål för sin verksamhet och att förverkliga dem i samarbete med andra. Alla människor har lika värde och rätt till inflytande över sin egen tillvaro. Denna övertygelse är även grunden för en jämlik behandling av minoriteterna i vårt samhälle.

1.3 Svenska folkpartiet strävar till frihet och rättvisa. Frihet för alla kan inte upprätthållas utan rättvisa, solidaritet. Frihet medför ansvar, för sig själv, privat och i samhället, men även för medmänniskorna. Rättvisa och trygghet kan inte upprätthållas utan frihet för den enskilda människan. Utan frihet övergår rättvise- och jämlikhetssträvandena i likriktning och förtryck.

1.4. Svenska folkpartiet vill trygga varje människa tanke- och trosfrihet, yttrande-, samlings- och föreningsfrihet samt rättssäkerhet. Dessa mål kan bäst uppnås inom ramen för en representativ demokrati och parlamentarism och genom principerna i det västerländska rättssamhället.

1.5. Svenska folkpartiets arbete för jämlikhet utgår från att människorna är olika och har olika förutsättningar, önskemål och möjligheter. Vi vill skapa likvärdiga möjligheter och en fungerande grundtrygghet för alla. Frihet och rättvisa innebär även jämställdhet mellan kvinnor och män, på arbetsmarknaden, inom organisationslivet och i politiken.

1.6. Svenska folkpartiet anser att endast marknadsekonomin går att förena med politisk demokrati och personlig frihet. Samhällets uppgifter är att genom beslut i demokratisk ordning utforma allmänna ramar för ekonomin inom vilka företag och enskilda fritt får verka. Samhället bör vara en garant för konkurrens och mångfald inom ekonomin och social grundtrygghet, samt motverka maktkoncentration, ekonomiska klyftor och exploatering av miljön.

1.7. Svenska folkpartiet utgår ifrån en ekologisk grundsyn. Miljö och naturresursfrågorna måste tillmätas en övergripande betydelse för samhällsutvecklingen. All produktion och konsumtion måste utformas så att den inte hotar vår och kommande generationers livsbetingelser. Ansvaret härför är lokalt, nationellt, och internationellt.

2. DEMOKRATIN FÖRVERKLIGAS

2.1. Demokrati förutsätter fri åsiktsbildning och fria allmänna val samt rätt för medborgarna att delta i de beslut som berör dem. Folkvalda representativa församlingar kan bäst garantera stabilitet och främja rättvisa i samhället. Rådgivande folkomröstningar, både kommunala och riksomfattande, kan vara till stöd för de representativa organens verksamhet.

2.2. Statsskicket i Finland bygger på jämvikt mellan riksdag, regering och president. Riksdagen bör aktivt och målmedvetet utnyttja sina möjligheter att kontrollera och påverka regeringsmakten. I enlighet med parlamentariska principer skall den verkställande myndigheten handhas av en regering, som åtnjuter riksdagens förtroende. I riksdagen har oppositionen en central roll som kritiker av regeringsmakten.

2.3. Presidenten bör verka som en samlande kraft och stå över såväl partier och ideologier som intressemotsättningar. Presidentens viktigaste ansvarsområde är utrikespolitiken. För att kunna leda den måste presidenten ha en central roll vid bildandet av regeringar.

2.4. Den kommunala självstyrelsen är en hörnsten i vår demokrati. Kommunernas ställning i förhållande till statsmakten måste vara stark. Funktioner inom central- och länsförvaltningen bör överföras till enskilda och samverkande kommuner samt kommunalförbund. En demokratisering av mellanstegsförvaltningen, som tillgodoser även mindre befolkningsgruppers och regioners intressen, kunde öppna möjligheter till betydande kompetensförskjutningar från centralplanet till regionerna.

2.5. De ekonomiska relationerna mellan stat och kommun bör utformas så att kommunerna ges en reell bestämmanderätt inom ramen för allmänt omfattade samhällsmål. I kommunerna skall de enskilda kommunmedlemmarna kunna påverka beslutsprocessen. Både statliga och kommunala myndigheter bör visa beredskap att informera allmänheten och utröna opinioner i ett tidigt skede av planering och beslutsfattande.

2.6. Förvaltningsapparaten på central, regional och kommunal nivå utövar betydande makt och inflytande. Den måste kontrolleras av demokratiskt valda organ, inte bara formellt utan reellt.

2.7. Medborgarnas grundlagsenliga rättigheter bör respekteras, rätten till insyn i myndigheternas verksamhet hävdas och maktmissbruk och korruption bekämpas. Medborgarnas jämlikhet inför lagen och andra grunddrag i ett rättssamhälle garanteras av oberoende domstolar.

2.8. Den tekniska utvecklingen kräver särskilda åtgärder för att upprätthålla demokratiska mekanismer och minska samhällets sårbarhet. Datatekniken får inte göra intrång på den enskilda människans integritet. Medborgarna skall ha rätt att ta del av uppgifter, som myndigheter och institutioner insamlat om henne.

2.9. lnom masskommunikationen måste mångsidighet och informationsfrihet råda. Massmedierna har en avgörande betydelse för den fria opinionsbildningen och för att riktig information ges. Såväl statliga som privata monopol bör undvikas inom medierna. Samhället skall främja mångsidighet, och trygga att även mindre befolkningsgrupper får sitt informationsbehov tillgodosett bl a genom egna massmedier och genom egen produktion av program.

2.10. Partierna är en kanal för medborgarviljan i en demokrati. För att kunna fylla sin uppgift måste partierna ha karaktären av breda folkrörelser. Partierna skall framförallt minnas sin roll som ett element i den politiska beslutsprocessen. I förhållande till myndigheterna bör partierna inta en ständigt vaksam hållning. Vallagstiftningen måste säkerställa en rättvis fördelning av mandaten i de folkvalda organen.

2.11. De fackliga organisationerna har på ett avgörande sätt bidragit till att åstadkomma bättre ekonomisk jämlikhet. Intresse- och påtryckningsorganisationer är vedertagna inslag i en demokrati. Dessa måste det oaktat respektera riksdagens beslut. Behovet av att tillgodose kraven på livskvalitet framom enbart materiell tillväxt kräver en omvärdering av särskilt arbetsmarknadsorganisationernas verksamhet.

2.12. Ett väsentligt drag i en demokrati är den enskilda människans handlingsfrihet i egna angelägenheter. Människan har rätt till ett verksamhetsfält, en privat sfär, på vilket samhället inte skall göra intrång. Medborgarna får inte ställas under samhällets eller andra starka maktcentras förmyndarskap.

3. FRED, FRIHET OCH GLOBALT ANSVAR

3.1 Mänsklighetens och varje enskilt folks trygghet och framtid beror i avgörande grad på den globala utvecklingen. Fred, fördjupat internationellt samarbete och globalt ansvar för ekologi och naturresurser ger förutsättningar för fortsatt existens för mänskligheten.

3.2 Aktning för människans värde och okränkbarhet, för den nationella identiteten och självständigheten utgör förutsättningar för internationell förståelse och solidaritet. Fredsarbetet är en gemensam angelägenhet oberoende av ideologier.

3.3 Finlands utrikespolitik slår vakt om ett självständigt och neutralt Finland. Samtidigt skall den bidra till att upprätthålla fred och samarbete mellan alla folk samt främja globalt miljöansvar. Ledande principer vid umgänge länder emellan bör vara respekt för andras integritet, nonagression, icke inblandning i varandras inre angelägenheter, jämlikhet, ömsesidig nytta och fredlig samexistens. Finland skall som ett neutralt land hålla fast vid sin strävan att stå utanför stormaktskonflikter.

3.4 Finlands utrikes- och säkerhetspolitik utgår från vår erkända ställning som en nordisk neutral stat med vänskaps-, samarbets- och biståndsavtal med Sovjetunionen. Finland bör upprätthålla ett försvar som är baserat på allmän värnplikt och som har resurser att värna vår territoriella oavhängighet. Norden bör säkras som en kärnvapenfri zon. Finland bör även på ett vidare internationellt plan främja alla åtgärder som bidrar till rustningskontroll och nedrustning.

3.5. Vsb-pakten, utgör den stabila basen för ett samarbete med Sovjetunionen som motsvarar också framtidens krav. Finlands säkerhetspolitiska arrangemang med Sovjetunionen bidrar till att upprätthålla stabilitet i hela Nordeuropa och ger därmed ett positivt bidrag till arbetet för upprätthållandet av världsfreden. Det ekonomiska, vetenskapliga och teknologiska samarbetet mellan Finland och Sovjetunionen är väsentligt för en fortsatt positiv ekonomisk utveckling. Ökad uppmärksamhet måste ägnas miljösamarbetet. Kultur och ungdomssamarbete kan fördjupas och bör präglas av öppenhet.

3.6 Samhörigheten mellan de nordiska länderna, vilken vilar på historisk grund, och som har en stark folklig förankring bör ytterligare stärkas. Detta gäller såväl Nordiska rådet i dess egenskap av parlamentarisk enhetssymbol som konkreta samarbetsprojekt inom lagstiftning, kultur, miljövård samt social- och hälsovård.

Det nordiska ekonomiska samarbetet växer i betydelse i takt med att den västeuropeiska integrationen fördjupas. Norden måste vara ett gränslöst område i ekonomisk bemärkelse med bl a en fri kapitalmarknad.

De nordiska länderna har skäl att koordinera sitt agerande i internationella sammanhang, isynnerhet i arbetet för att överbygga klyftor i världen, mellan öst och väst och mellan rika och fattiga.

3.7 Utgående från Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE) bör avspänningen i Europa som en förutsättning för världsfreden ägnas särskild uppmärksamhet i finländsk utrikespolitik. Mellanfolklig samverkan och förståelse bör oberoende av militära och ekonomiska blockbildningarn fortgående utvecklas såväl multi- som bilateralt länderna emellan.

3.8 Förenta Nationerna bör utvecklas som ett centralt forum för internationellt samarbete såväl i fråga om säkerhetspolitiken som i arbetet för mänskliga rättigheter. Ekonomisk, social och kulturell utveckling är centrala mål för FNs verksamhet. Fri handel bör kunna utvecklas samtidigt som en global ekonomisk utjämning äger rum med en rättvisare fördelning av jordens resurser under ekologiskt ansvar.

3.9 Finland bör steg för steg höja sitt utvecklingsbistånd så att det når upp till en procent av bruttonationalprodukten. I biståndsarbetet bör särskilt de fattigaste länderna uppmärksammas inom ramen för fleråriga program där man i samråd med mottagarlandet bestämmer biståndets inriktning och innehåll. Sambandet mellan ekologi och utveckling bör uppmärksammas i biståndsarbetet. Finlands bistånd skall stå i samklang med neutralitetspolitiken och främja arbetet för mänskliga rättigheter.

4. EN ÖPPEN MARKNADSEKONOMI

4.1. Marknadsekonomi baserad på privat äganderätt, fri konkurrens och öppna gränser utgör grundenför vårt ekonomiska system. Statsmaktens uppgift är att ange de ramar inom vilka marknadskrafterna kan verka fritt.

4.2. Byråkrati får inte lägga hinder när man vill starta nya företag. Företagen skall själva kunna bilda riskkapital.

4.3. Fri konkurrens och ett minimum av handelshinder befrämjar effektiviteten i näringslivet. Detta gagnar hela nationalekonomin och i synnerhet konsumenterna. Koncentration skall beivras så att marknadsmekanismerna utnyttjas. Monopol- och kartellbildning skall motarbetas också med hjälp av en ändamålsenlig konkurrenslagstiftning.

4.4. Våra öppna gränser förutsätter att i synnerhet den industri som är utsatt för internationell konkurrens producerar effektivt och tar ny teknologi i användning. Detta innebär att det arbete som utförs av människor måste omfördelas så att sysselsättningen det oaktat kan upprätthållas.

4.5. Den teknologiska utvecklingen och övergången till informationssamhället innebär en strukturförändring, som understryker småföretagens roll i ekonomin. Deras smidighet ger dem möjligheter att snabbt utnyttja nya idéer och uppfinningar och deras betydelse för sysselsättningen ökar.

4.6. Ett stabilt penningvärde är ett mål för den ekonomiska politiken. Inflationen får ej tillåtas att överstiga inflationsnivån i våra viktigaste konkurrentländer. Inflationsbekämpning är även nödvändig med tanke på reallöneutvecklingen. Låg inflation ger sundare placeringsbeslut och rum för en realränta som stimulerar sparandet.

4.7. Beskattningen måste utformas så att den främjar arbetslusten och den ekonomiska aktiviteten. Tyngdpunkten i beskattningen bör ligga på de indirekta skatterna. Marginalskatten på inkomst måste vara rimlig.

4.8. En spridning av ägandet bl a genom ett utvecklat aktiesparande ökar medborgarnas intresse för ekonomiska beslut. De anställdas intresse för aktieägande i det företag man själv arbetar i bör stimuleras. Genom vinstandelar blir de anställda mera intresserade av sitt företag. Arbetsplatsdemokratin skall vara ett verksamt intrument vid skötseln av företagen. Ett utvecklat ledarskap behövs som ger god motivation och reellt inflytande för olika kategorier av anställda inom företagen.

4.9. En statlig företagssektor får inte vara ett självändamål. Den behövs då privat verksamhet inte kan tillgodose nationella intressen vid produktionen av varor och tjänster. En statlig insats kan även behövas för att trygga regional jämvikt och för att ge medborgarna basservice.

4.10 Den statliga företagsamheten får inte främja monopolbildning. De statliga och privata företagen skall konkurrera på likvärdiga villkor. Endast om ett statligt företag innehar ett särskilt samhällsansvar kan avvikelse från denna grundprincip godkännas.

5. LANDET I BALANS

5.1. Människans rätt att fritt välja boningsort är en grundrättighet. Rätten till arbete och utkomst på hemorten är förknippad med friheten att flytta.

5.2. En balanserad regional utveckling ligger i hela befolkningens intresse. En stark befolkningskoncentration medför miljö- och trafikproblem samt sociala svårigheter. Levnadskostnaderna, särskilt boendekostnaderna, blir svåra att hålla i styr.

Då landets totalbefolkning inte växer ger starka befolkningsrörelser avfolkningsproblem på landsbygden och i u-regionerna. Befolkningsstrukturen snedvrids.

5.3. En målmedveten regionpolitik bidrar till god livskvalitet i hela landet.

Regionpolitiken måste utnyttja metoder som beaktar den nya teknologin i informationssamhället. Utjämnade telekommunikationskostnader främjar ett decentraliserat arbetsplatsutbud. Alla landsdelar bör få del av teknologins framsteg. Detta innebär också att forskning och utbildning har en växande regionpolitisk betydelse.

5.4. Sysselsättningsproblemen visar stora regionala skillnader. Skadligast blir de då de sätter sin prägel på hela samhällen. Regionstödet är särskilt betydelsefullt på orter och i regioner som är i verkligt trångmål.

5.5. Statsmakten skall inte avgöra enskilda orters utvecklingsduglighet. Inget samhälle får genom planeringsbyråkratins beslut fråntas rätten att eftersträva en positiv framtid.

5.6. Vid stora etableringar har kommunerna ett särskilt stort ansvar med hänsyn till miljö, sysselsättning, social service och inverkan på språk och kultur. Även grannkommunernas åsikter måste beaktas vid etableringar som sätter sin prägel på hela regionen.

5.7. Goda kommunikationer är ett livsvillkor för ett land i balans. Vägnätet måste hållas i skick i alla delar av landet. Järnvägs- och flygtrafiken får inte stagnera utan skall utvecklas. Därtill är ett tätt nät av busslinjer ett samhällsintresse både i glesbygden och i städerna. Skärgårdens behov av goda kommunikationer kräver särskild uppmärksamhet.

5.8. Det elektroniska kommunikationsnätets betydelse som en bas för utveckling måste uppmärksammas. Stat och kommun skall främja en utbyggnad av kabelnät, som främjar regional balans.

5.9. Områden i vårt land som har svårbemästrade utvecklingsbetingelser behöver ett "skräddarsytt" bemötande från samhällets sida, varvid den bofasta befolkningens åsikter måste respekteras. Detta gäller särskilt skärgården och landets nordligaste områden.

5.10. De finlandssvenska regionernas sysselsättning kräver en särskild uppmärksamhet så att ingen skall tvingas att söka arbete utomlands. Arbetskraftsmyndigheterna bör upprätthålla en fungerande svensk service. Återflyttning till hemlandet måste vara lättare än flyttning utomlands.

6. MÄNNISKAN I ARBETET

6.1. Varje människa bör beredas möjlighet till en meningsfull sysselsättning, som tryggar hennes utkomst.

6.2. Industrisamhället genomgår starka strukturella förändringar som en följd av att ny teknik fortgående tas i bruk. Automatiska produktionssystem ersätter en allt större del av människans tunga och monotona arbetsuppgifter inom industri- och tjänstesektorerna. Den materiella produktionen och servicen i vårt samhälle kan fungera med allt mindre insatser av fysiskt arbete. Samtidigt som en del rutinarbetsuppgifter försvinner uppstår nya yrken som kräver skapande förmåga av individen.

6.3. Förändringarna har både positiva och negativa sidor. Stora krav ställs på människornas beredskap att anpassa sig till nya villkor. Krafttag behövs då det gäller utbildning i allmänhet samt omskolning och kompletterande utbildning för vuxna.

6.4. Den nya tekniken kräver färre arbetsplatser i de existerande produktionsenheterna. Denna utveckling understryker de nya, små företagens roll som sysselsättare samtidigt som den offentliga sektorns sysselsättningsansvar framstår som centralt. Naturliga expansionsområden är utbildning samt social- och hälsovård. Utrymme bör skapas för nya former för samverkan mellan offentliga inrättningar och det enskilda initiativet. Den ökade fritiden kräver också ett ökat utbud av tjänster i huvudsak inom den privata sektorn.

6.5. Kvinnor och män är likvärdiga vid inträdet i de nya yrken, som strukturförändringarna skapar. Krafttag behövs för att minska den könsbaserade uppdelningen av arbetsmarknaden.

6.6. Avlastningen av arbetsuppgifter på automatiska system innebär att den totala fysista insatsen för att åstadkomma varor och tjänster minskar. Detta ger utrymme för arbetstidsförkortningar.

6.7. Samtidigt skapar den nya tekniken också bättre möjligheter till flexibla och individuellt anpassade arbetstider än tidigare. Arbetslivet måste anpassas till båda föräldrarnas önskan att förena familjeliv och yrkesarbete. Den enskilda människans önskemål bör vara vägledande vad arbetstider beträffar.

6.8. Arbetarskyddet bör ägnas fortlöpande uppmärksamhet. De nya yrken och de nya arbetsplatser, som uppstår måste utformas så att de är acceptabla ur arbetarskyddssynvinkel. Då arbetsmiljön utvecklas bör stor vikt fästas vid att finna ergonomiskt och ur trivsel synvikel sett riktiga lösningar.

6.9. Var och en skall kunna försörja sig med sitt heltidsarbete. Heltids- och deltidsarbete skall behandlas som lika godtagbara alternativ i lagstiftningen. Lika lön för samma arbete måste förverkligas i alla branscher.

6.10. Informationssamhället ställer förstelnade samhällsfunktioner på prov. Den enskilda människans egen frihet och eget ansvar betonas medan lösningar som bygger på samhällets förmyndarskap eller trög byråkrati framstår som förlegade.

6.11. I arbetslivet framstår den enskilda människans påverkningsmöjligheter som allt viktigare. En maktutövning baserad enbart på en arbetsgivarpart och en fackföreningspart, vilka åsidosätter den enskildes önskemål, är föråldrad. En fortsatt utveckling av medinflytandet på arbetsplatserna är nödvändig. Även inom den offentliga sektorn skall det löna sig att göra gott arbete.

7. LANTBRUK OCH LEVANDE LANDSBYGD

7.1. Lantbrukets viktigaste uppgift i vårt land är att upprätthålla en tillräcklig livsmedelsförsörjning. En tryggad självförsörjning av de viktigaste livsmedlen är nödvändig i en värld drabbad av kriser och miljöförstöring. Det ligger i alla medborgares intresse att kunna lita på en fungerande inhemsk livsmedelsförsörjning. Därtill utgör lantbruket basen för en levande landsbygd både med tanke på sysselsättning och kulturmiljö.

7.2. Överproduktion av lantbruksprodukter hotar lantbrukets lönsamhet och föranleder stora marknadsföringskostnader för hela samhället. På sikt blir det allt svårare och dyrare att exportera lantbrukets överskott. Då lantbrukets överskottsproduktion skärs ned måste man i första hand söka sådana metoder som inte skapar sysselsättningsproblem på landsbygden.

7.3. Möjligheterna att minska användningen av såväl bekämpningsmedel som handelsgödsel bör klarläggas. De negativa bieffekterna av handelsgödseln bör minimeras. Användning av bekämpningsmedel med oklara effekter på livsmedlens kvalitet måste undvikas. Naturenliga jordbruksmetoder bör främjas. För livsmedelsproduktionen värdefull åkermark bör skyddas.

7.4. Livsmedelsprisen bör hållas i styr genom ökad konkurrens och insyn i prisbildningen i förädlings- och distributionsskedet, samt i fråga om lantbrukets produktionsinsatser. Kravet på rena och hälsosamma livsmedel måste väga ännu mera än önskemålet om billigare livsmedel.

7.5. Produktionen skall även i framtiden baseras på familjejordbruk. Lantbrukarnas inkomstutveckling måste säkerställas och deras social skydd utbyggas. Kvinnornas ställning inom jordbruket måste förbättras. Generationsväxlingen måste säkerställas genom fördelaktiga lån och andra åtgärder, som gör det lättare för unga människor att bli lantbrukare utan en orimlig skuldsättning.

7.6. Olikheterna i de regionala betingelserna utjämnas genom regionalt prisstöd. Deltidsjordbruket är värdefullt ur sysselsättnings-, närings- och miljöpolitisk synvinkel, men får inte bli ett hot mot heltidsjordbruket. Småbrukarnas utkomst kan tryggas genom satsning på kombinationsyrken.

7.7. Skogsnäringen är en grundbeståndsdel i vårt ekonomiska liv. Tillräckligt med mark bör reserveras för bedrivande av ett långsiktigt skogsbruk separat eller inom gårdsbrukets ram. Skogsbrukets lönsamhet bör tryggas och den nuvarande produktionsvolymen ökas genom grundförbättringar och intensifierad skogsskötsel utan att mångbruksprincipen frångås. Skogsägarens egen arbetsinsats bör gynnas.

7.8. Lantbrukets binäringar och specialiserad landsbygdsförankrad produktion så som trädgårdsodling och pälsdjursskötsel är avgörande för utkomsten på många håll. Det krävs en noggrann bevakning av möjligheterna att utveckla landsbygdens specialnäringar i ett läge då traditionell lantbruksproduktion skärs ned.

7.9. Samhället måste vidta kraftiga åtgärder för att bevara en livskraftig skärgård med en fast befolkning och ett mångsidigt näringsliv. Det ökande behovet av mark för rekreation får inte inkräkta på skärgårdsbefolkningens näringsutövning. Däremot bör skärgårdsbefolkningen ges möjligheter att utveckla näringsverksamhet inom rekreationssektorn.

7.10 Fisket är en av basnäringarna i skärgården och åtgärder som stöder fisket bör därför främst riktas till dem som har fisket som sin utkomst. Fiskarna skall garanteras en tryggad utkomst bl a genom förhandlingsrätt om fiskpriserna. Fiskodling bör helst ske inom ramen för familjeföretag, förädlingssektorn utvecklas och vården av fiskevatten förbättras.

8. ETT MÄNSKLIGARE SAMHÄLLE

8.1. Varje människa skall ha rätt att forma sitt eget liv. Friheten att få välja livsinriktning lär oss att ta ansvar för oss själva och våra medmänniskor. Men friheten måste kombineras med trygghet.

8.2. Den sociala tryggheten i välfärdssamhället upprätthålls i Finland med hjälp av en utvecklad socialförsäkring. Den skall svara för att inkomstbortfall vid sjukdom, olycksfall, arbetslöshet och ålderdom ersätts så att utkomsten är tryggad. Alla medborgare bör garanteras en minimiutkomst genom försäkring och genom direkt stöd från samhällets sida. Socialförsäkringen ger genom bindning till inkomst den enskilda individen garantier för att uppnådd levnadsstandard i stort kan upprätthållas om något oförutsett inträffar.

8.3. Vi människor är alla olika. Vi behöver social service anpassad till våra personliga behov. När den sociala grundtryggheten är säkrad skall reformarbetet inriktas på att utveckla valfrihet och flexibilitet för den enskilda människan och hennes familjs behov. Detta gäller såväl pensionsålder, vårdformer, arbetstid som förmånernas nivå.

8.4. Samhället skall bära ansvar för grundtryggheten. Stat och kommun kan dock inte sköta allt. Det behövs en vardagsgemenskap människor emellan.

Ideellt arbete och frivilliga insatser behövs. Det frivilliga arbetet är särskilt viktigt när det gäller medmänniskor som trots ett nät av samhällelig omsorg inte kommer själva till rätta.

Privat service bör komplettera den offentliga. Tillgång till alternativ stimulerar den offentliga sektorn att förbättra kvaliteten på sin service.

8.5. Barnen är vår framtid. Familjepolitiken skall utgå från barnens behov av trygghet. Barnfamiljerna har rätt till service och stöd som ekonomiskt jämställer dem med övriga medborgare.

Samhället kan inte träda i föräldrarnas ställe. Föräldrarna kan bäst avgöra vilken dagvårdsform som är bäst för deras barn och lättast att anpassa till föräldrarnas arbets- och livssituation. Samhällets uppgift är att garantera valfrihet mellan olika dagvårdsformer.

8.6. De äldre har rätt till ett liv utan förmyndarskap, till respekt för sin okränkbarhet. Äldreomsorgen kräver allt större uppmärksamhet i takt med att de äldre bland oss blir flera. En starkare inriktning på öppenvården behövs. Öppenvård är en väg till livskvalitet och service i pensionärens egen närmiljö.

En satsning på öppenvård avlastar anstaltvården, som samtidigt måste utvecklas. Brister på platser i långvården är ännu stor. Målet är att varje ålderdomshem skall kännas som ett riktigt hem för de äldre.

8.7. Bostaden ger förutsättningar för ett människovärdigt liv. Varje människa har rätt till en bostad. Denna rätt kan förverkligas endast om såväl privata som offentliga resurser utnyttjas. Privata investeringar i hyresbostäder måste hävda sig i jämförelse med andra objekt. Människornas vilja att skaffa ägobostäder skall uppmuntras genom rimliga lånevillkor och smidiga låneregler. Samhället skall bl a med bostadsstöd förhindra att boendekostnaderna blir oskäliga. Särskilda åtgärder är nödvändiga för att sänka tröskeln till den första bostaden.

8.8. Hälso- och sjukvården står inför nya utmaningar. Rådgivning och förebyggande åtgärder är avgörande i arbetet för att möta nya hot mot vår hälsa: miljögifter, radioaktiv strålning, förändringar i atmosfärens sammansättning, aidsepidemin. Forskningens behov måste tillgodoses. Samtidigt måste flaskhalsar och köproblem i sjukvården avskaffas. Målet skall vara att garantera människorna individuell vård i en miljö som inte upplevs som främmande.

8.9. De handikappade skall ha plats i samhället genom möjlighet till utbildning på modersmålet och arbete som ger ett fullvärdigt liv. Små grupper av handikappade, exempelvis de handikappade inom den språkliga minoriteten måste ägnas särskild uppmärksamhet. Anhöriga som själva vårdar sina handikappade har rätt till bistånd från samhället.

8.10. Vi behöver vardagsgemenskap och ett närsamhälle med flera generationer som motvikt till stress och stora enheter. Gemenskap av dethär slaget skapar en grund för att minska användningen av våld i mänskliga kontakter. Alla medborgare har rätt till fysisk integritet.

8.11. Kriminalpolitiken skall ha som mål att bekämpa brott och fostra individer till samhällsnyttiga medborgare. Anpassningen till samhället för dem som blivit frigivna bör underlättas. Risken att bli avslöjad vid brott bör höjas. De som faller offer för brott bör få ersättning för liden skada.

8.12. I missbrukarvården skall det förebyggande arbetet prioriteras. Alkohol- och drogmissbrukare måste få en vård som ger dem chans att återinträda i samhället och arbetslivet.

8.13. Svaga och utslagna individer samt glömda befolkningsgrupper måste ägnas särskild uppmärksamhet. Detta gäller till exempel medborgargrupper som saknar starka intresseorganisationer.

8.14. Att ge människorna vård på modersmålet är ett övergripande mål, som gäller alla vårdinriktningar. Rätten till vård på modersmålet bör bekräftas i all vårdlagstiftning. Vård på modersmålet är i de flesta fall en förutsättning för god kvalitet på vården och inte sällan ett villkor för att vården alls skall lyckas.

9. VÅRT ANSVAR FÖR MILJÖN

9.1. Människan är en del av naturen och därför beroende av en natur i balans och ren livsmiljö. Det behövs en ekologisk helhetssyn på samspelet mellan människan och miljön. Ren luft, rent vatten och en bevarad natur är grundförutsättningar för allt liv på jorden.

9.2. Vårt ansvar för kommande generationer innebär att vi vidtar åtgärder för att återställa naturens kretslopp, stoppa förgiftningen av näringskedjorna och hushålla med knappa naturresurser.

9.3. Vi skall minimera de lokala miljöskadorna eftersom dessa tillsammans kan resultera i världsomspännande miljökatastrofer. Globala miljöhot är bl a den omfattande kemikaliebelastningen av miljön, förgiftningen av marina näringsvävar, förändringar i atmosfärens sammansättning med klimatförändringar som följd, avverkningen av de tropiska regnskogarna, ökenutbredningen samt hotet från både det civila och det militära utnyttjandet av kärnteknologin.

9.4. Vattnet är ett livsvillkor för allt levande och känner varken kommunala eller nationella gränser. Stränga vattenskyddsbestämmelser behövs för att sötvattenstillgången skall kunna tryggas. Övergödningen av våra vattendrag är ett akut problem som måste lösas. Oljeskador måste förhindras genom preventiva åtgärder och beredskapen och tekniken att bekämpa oljeskador måste förbättras. Miljögifter såsom dioxin är ett hot mot livet i våra vatten.

9.5. Luftföroreningarna hotar våra skogar och sjöar och därmed våra existensvillkor. Effektiva åtgärder måste vidtas för att minska utsläppen av såväl svaveldioxid som kväveoxider och tungmetaller. Även användningen av de för atmosfärens ozonskikt skadliga freonerna måste minskas.

9.6. Återanvändningen av avfall bör effektiveras. Energi kan utvinnas ur avfall på ett miljövänligt sätt. Problemavfallet måste behandlas med en särskild omsorg. Avfallsförbränning bör undvikas så långt som möjligt och koncentreras till noggrant kontrollerade anläggningar.

9.7. Energiproduktion och -konsumtion medför i allmänhet miljöproblem samtidigt, som en tryggad energiförsörjning är en förutsättning för dagens välfärd. Till kärnkraften anknyter risker, som är oacceptabla för en bred folkopinion. Användningen av fossila bränslen påverkar klimatet och medför luftföroreningar. Samtidigt som säkerhetsanordningar och reningsanläggningar måste förbättras är det nödvändigt att intensifiera forskningen i alternativa, förnyelsebara energikällor. Hushållning med energi bör eftersträvas på alla plan.

9.8. Jord- och skogsbruket befinner sig i en fortgående växelverkan med naturen. Lantbrukets och miljövårdens intressen är i grunden gemensamma. Utvecklingen mot stordrift och ökat beroende av kemikalier och handelsgödsel ger emellertid skäl till oro. Användningen av kemiska bekämpningsmedel bör reduceras och handelsgödselns negativa bieffekter minimeras. I skogsbruket bör mångbruksprincipen tillämpas.

9.9. Ekonomiska styrmedel bör användas för att främja hushållning med resurser och för att minska skadliga och giftiga utsläpp. Den som förorenar miljön skall också betala. Med avgifter och effektiva påföljder vid miljöbrott skall det göras mera lönsamt att investera i förebyggande åtgärder än att fortsätta med miljöförstörande verksamhet. Samhället kan genom skatte- och stödåtgärder uppmuntra till miljöinvesteringar.

10. LÄRA FÖR LIVET

10.1. Varje människa bör ha rätt och möjlighet att välja utbildning och levnadsbana oberoende av hemort, social och ekonomisk bakgrund, kön eller språk.

10.2. Utbildningen skall ge oss färdigheter och kunskaper för delaktighet i samhället. Den skall skapa en grund för ett meningsfyllt liv och förmedla samhällets kulturarv. Den skall utveckla människans förmåga att tänka självständigt och samtidigt betona förståelse för medmänniskan och de demokratiska värderingarna. Den bör även betona betydelsen av fred, jämställdhet och internationellt samförstånd samt en ekologiskt godtagbar användning av naturresurserna.

10.3. Lokala, regionala och språkliga faktorer ställer särskilda krav på utbildningen. Den regionala, sociala och språkliga jämlikheten förutsätter att små enheter inom utbildningsväsendet bevaras och utvecklas. En så jämn spridning av skolenheterna som möjligt bör eftersträvas. Kommunerna, skolorna och undervisningsenheterna behöver tillräckliga befogenheter att smidigt utforma undervisningen inom den allmänna ram, som anges på riksplanet.

10.4. Utbildningens samhällsbetydelse har vuxit. Medborgarnas utbildningsnivå och yrkesskicklighet är en central ekonomisk faktor i en global konkurrens. Ekonomiska hinder för den enskilda människans möjligheter att utbilda sig bör avskaffas genom ett utvecklat studiestöd som bör motsvara en nordisk nivå.

10.5. Förskolan behövs som en integrerad del av skolväsendet. Den bör främst inrikta sig på barnets känslomässiga och språkliga utveckling och anpassning till samverkan med andra människor och därigenom hjälpa alla till en god skolstart.

10.6. Grundskolan skall ge de basfärdigheter som behövs i ett modernt samhälle. Skolan skall lära ut metoder för aktivt kunskapssökande. Grundskolan är betydelsefull som skapare av kulturell identitet och hemortskänsla. Den ökande tvåspråkigheten bland barnen i de svenska skolorna kräver att grundskolan stärker barnens kunskaper i svenska och anpassar undervisningen i finska till elevernas språkliga miljö. Inom skolan bör finnas alternativ.

10.7. Mellanstadieutbildningen skall ge baskunskaperna för yrkes- och samhällsliv samt ge en god grund för vidare utbildning. Skolan bör beakta olika begåvningsinriktningar. Yrkesskolorna bör utvecklas i takt med samhällets behov. All utbildning bör ge möjligheter för fortsatta studier.

10.8. Studentexamen behövs som en gemensam utvärdering för alla gymnasieelever. Det andra inhemska språket skall ingå som ett obligatoriskt ämne.

10.9. I utbildningsenheter bör alla grupper - studerande, lärare och personal - kunna delta i påverkandet av skolan och vara representerade i de beslutsfattande organen. Elev- och studentkårer bör stimuleras och utvecklas och deras roll stärkas.

10.10. Ett aktivt och autonomt högskoleväsende med en dynamisk intern förnyelseförmåga är en nyckel till landets utveckling. Examenssystemet bör vidareutvecklas och göras flexiblare. Förvaltningen skall vara smidig. Växelverkan mellan högskolor och näringsliv är nödvändig. Det finlandssvenska högskoleväsendet med enheter i Helsingfors, Åbo och Vasa bör befästas.

10.11. Samhällsutvecklingen kräver att utbildningen kan fortgå hela livet. Alla yrkesarbetande bör tillförsäkras rätt till studieledighet på rimliga villkor. Ett ändamålsenligt helhetssystem för vuxenutbildningen bör skapas, vilket innefattar fortbildning, vidareutbildning och omskolning. Folkhögskolorna har en central uppgift inom vuxenutbildningen.

11. FORSKNING OCH FRAMTID

11.1. Vetenskap och forskning avgör vår framtid. De är i nyckelställning då det gäller ekonomi och sysselsättning, likaså då det gäller de stora globala framtidsfrågorna.

11.2. Finland måste systematiskt avdela ökade resurser för vetenskap, forskning och produktutveckling. Endast en sådan fördelning av resurserna skapar möjligheter för välfärd och trygghet i framtiden.

11.3. Det behövs en fortgående växelverkan mellan grundforskning och tillämpad forskning. Grundforskningen behöver vetenskapens traditionella frihet och tillräckliga resurser. Den tillämpade forskningen bör utformas under en intensiv etisk debatt bland forskarna själva samt genom växelverkan med olika samhällsfuntioner och medborgare.

11.4. Vetenskapens framsteg har skapat grund för vår välfärd men samtidigt utvecklat den teknik som i form av krigshot och miljöförstöring hotar livet på vår planet. Vetenskapen måste nu sättas i livets och framtidens tjänst.

12. KULTUR FÖR ALLA

12.1. Kulturen ger människan identitet och livsinnehåll, värderingar och normer, som formar hennes syn på livet och medmänniskorna. Kulturen berikar den enskilda människans liv. I arbetet för bättre livskvalitet intar kulturen en central plats. Kulturen skall bidra till att främja humanism, internationell förståelse och nationell självkänsla.

12.2. Den teknologiska utveckling, som ger oss större valfrihet i våra sysslor, innebär nya möjligheter för vår kultur. Ett ökat kulturutbud behövs för att människorna skall kunna utnyttja sin fritid meningsfullt, för bättre livsinnehåll.

Särskilt inom barn- och ungdomssektorn behövs starka satsningar på självständig ungdomsverksamhet, kultur och idrott. Hemmets roll bör inte glömmas.

12.3. Kulturen behöver frihet och tolerans. Öppenhet och växelverkan över gränser av alla slag är livsvillkor för att kulturen skall existera. Kultur kan inte främjas genom förbud utan genom tillräckliga resurser och en samhällsanda som ger utrymme för människans skapande förmåga.

12.4. Det råder inte ett motsatsförhållande mellan nationell och internationell kultur. Det finns däremot skäl att slå vakt om kvaliteten i kulturen under trycket av en kommersiell masskultur, som ibland har internationellt, ibland nationellt ursprung. Nationell, regional och lokal kultur måste få utrymme att växa.

12.5. Den nordiska kulturgemenskapen måste få nya uttrycksformer som hävdar sig i informationssamhället. En förmedling av nordiska TV- och radioprogram till alla nordiska länder är ett nödvändigt mål. Ett utbyte av programmen mellan Sverige och Finland motiveras särskilt av Finlands tvåspråkighet och sverigefinländarnas behov av TV-service på eget modersmål.

12.6. Kännetecknande för den finländska kulturen är självständiga kulturyttringar både på finska och svenska, vilka påverkat varandra under århundradenas lopp. Minoritetens kulturliv behöver ett särskilt stöd för att den skall kunna bevara sin särprägel och därmed berika Finland också i framtiden.

13. KRISTNA GRUNDVÄRDEN

13.1. Vår samhällsordning och vår kultur bygger på kristna värderingar. Vi skall slå vakt om de positiva värden kristendomen och den humanistiska livsåskådningen representerar.

13.2. Endast ett samhälle med de materiella och de andliga värdena i balans kan fortbestå på sikt och utvecklas harmoniskt. Kyrkan bör ta vara på människans andliga välfärd på ett positivt, konkret och vardagligt sätt.

13.3. Religionsfriheten och tolerans tillhör vårt kulturarv. Kyrkor och religiösa samfund skall ha möjligheter att verka enligt sina egna grundprinciper.

13.4. Det behövs fullvärdiga möjligheter till religionsutövning och själavård på svenska. Det svenska församlingslivets autonomi måste tryggas. Vi skall slå vakt om Borgå stift och andra kyrkliga institutioner på svensk grund. På orter där det inte finns svensk församling skall människor kunna höra till en svensk församling på en närliggande ort.

14. NÄRA DIG

14.1. Respekten för den enskilda människan är grunden för etniska och språkliga minoriteters trygghet. Ju starkare respekten är för de medborgerliga rättigheterna desto tryggare är också den finlandssvenska befolkningens ställning. För finlandssvenskarna är det naturligt att visa solidaritet med språkliga och etniska minoriteter; i kommunerna, i landet, i världen.

14.2. Finland är ett tvåspråkigt land med två officiella språk i grundlagen. Denna tvåspråkighet ger vårt land en naturlig nordisk förankring. Det ligger i hela landets intresse att slå vakt om denna förankring.

14.3. En levande tvåspråkighet kräver en livskraftig och genuin finlandssvensk kultur. En stark finlandssvensk identitet skapas fram för allt i hemmet, dagvården och skolan. Enspråkiga lösningar - organisationer, miljöer, institutioner - behövs för att vårt land skall präglas av en levande tvåspråkighet. Ett väsentligt element i ett tvåspråkigt Finland är existensen av finlandssvenska kärnområden. Samhällsplaneringen bör beakta behovet av svenska miljöer.

14.4. En stor del av finlandssvenskarna lever i en tvåspråkig vardag. De tvåspråkiga människorna, de tvåspråkiga familjerna är en viktig resurs i ansträngningarna att trygga vårt lands tvåspråkighet för framtida generationer. En fungerande samverkan mellan enspråkigt svenska och tvåspråkiga medborgare är nödvändig om basen för svensk kultur och svenska institutioner skall kunna upprätthållas i vårt land. Samtidigt kan de tvåspråkiga fungera som en länk till den finska majoriteten i arbetet för att trygga landets tvåspråkighet.

14.5. Finlandssvenskarna och tvåspråkigheten behöver ett politiskt och parlamentariskt instrument - ett parti, som deltar i de lokala, regionala och rikspolitiska besluten om dagvård, skolgång, utbildning, sjukvård, äldreomsorg, kulturinformationsförmedling, fritid och annan samhällsverksamhet.

Svenska folkpartiet är det partiet!

14.6. Sfp står för en vidsynt och mångsidig minoritetspolitik som stärker sammanhållning, samförstånd och samarbete. Sfp arbetar för en stark finlandssvenskhet, för en fungerande tvåspråkighet och för en levande nordism.